Jag skulle göra en viktig grej igår men fegade ur. Jag är all talk and no balls.

Whatever.

Ikväll drar hela gänget till The Woolpacks Michael Jackson tribute act-kväll. Det kan bli hur fantastiskt dåligt som helst!

Det blir spännande att se hur många kunder som inte känner igen mig på jobbet ikväll.

Helt galet att det redan är vår här.

Äckligaste paret var inne på puben ikväll. De satt och hånglade ihjäl varandra helt överdrivet i flera timmar. Hatet. People in love är det vidrigaste. Inte meningen att låta så aggro. Herregud. Det bara blev så. Hej hopp.

Alla frågar vad som hänt med Jarvis och jag vet inte vad jag ska svara. Eftersom vi aldrig var officiellt ihop har vi aldrig gjort officiellt slut. Han bor fortfarande sånäramensålångtbort på andra sidan gatan och jag tänker fortfarande att det kanske ändå var jag. Och trots att jag vet bättre kan jag inte låta bli att sakna honom.

Jorge säger att han är ett retard och att jag förtjänar någon bättre och det är ju sweet av honom men det hjälper ju faktiskt inte i praktiken. Inte alls. Nothing is gonna be alright but thank you anyway, liksom.

NÅVÄL. Imorgon är en ny dag, efter regn kommer solsken osv.

Det här är jag för x antal år sedan. Gulligull osv. Funderar i alla fall på att klippa mig såhär igen. Ja? Nej? KANSKE?

Snyggkocken: "You're not hanging around?"
Jag: "No, I'm going home."
Snyggkocken: "Then you won't get to taste my chocolate truffles later."
*Awkward silence*
Snyggkocken: "That sounded a lot less dirty in my head!

Och så rodnar han. Naw. Tror att jag måste göra slag i saken och gifta mig med honom snart. (För guds skull, karln bakar chokladtryfflar!!!)

Att jag aldrig lär mig.

Spontana utgångar är de bästa. Gör mig just nu redo för att gå ut och dansa med min Rupert Grint-lookalike. Ace! Håll tummarna för att Aquis inte är där. Ehe.

Will tycker att jag är dum i huvudet. Jag tycker att jag är dum i huvudet. Aquabartendern är för snäll för att tycka att jag är dum i huvudet (och det kommer också att bli hans downfall.)

Jag vill tillbaka till enklare tider när vi bara hånglade på skoj. Innan KÄNSLOR kom in i bilden och pajade partyt för alla. Det är så lätt att såra någon som bär sitt hjärta i handen och säger här, det är ditt om du vill. Alldeles för lätt.

Ska bli celibat. It's the only sane thing.

Är det normalt att jag blir svartsjuk när Will och Jorge går ut och festar utan mig? Okej, kanke inte helt.

Tur att jag är en sådan vuxen individ som kan hantera mina känslor på ett sansat och moget sätt. (Jag spred ut ett rykte att de var på dejt med varandra och fick hela puben att mobba dem för det. Moahahahahhaha.)

Okej. Jag KAN INTE flytta ut på landet. Hur tänker jag egentligen?! Vansinne. Nu släpper vi det och jag fortsätter leta efter något i stan som en vettig människa. Punkt.

Måste sluta vara så impulsiv. Som när jag lät Will klippa mitt hår på fyllan. Ehe.

Idag har jag traskat runt på den engelska landsbyggden och känt mig som Elizabeth Bennet. Varför? Jo, jag tänkte att om jag nu eventuellt ska flytta till Hertford heath (en tiny, tiny by) så är det ju lämpligt om jag vet hur man tar sig dit. Nu vet jag och det tar bara ungefär en halvtimme eller lite mer från stan. Gött. Allt känns bättre nu.

Själva byn var mycket söt med en liten grön park i mitten och en röd telefonkiosk och allt. Preeettyyyy.


Så jävla romance novel-kompatibelt landskap.


Gulligulli.

Bonusgeekfakta: Hertford heath ligger asnära Balls park som var inspirationen bakom Netherfield park, ALLTSÅ mr Bingleys hus i Stolthet och fördom. Iiiiihhhh! (Austen-nörd and proud of it.)

Jag har beslutsångest.

Jag vill inget hellre än att flytta ut från Assholes avenue (seriöst, finns det något rum där taket INTE läcker?) och jag har som bekant blivit erbjuden att flytta in med Jorges pappa och hans två vänner. Det skulle alltså bli jag och tre medelålders män i ett hus tillsammans. Det låter ju helt delightfully sit-commy men problemmet är att huset ligger en bit utanför stan i en sån där pittoresk liten by där folk blir mördade i brittiska tvserier.

KAN JAG VERKLIGEN BO I EN BY? Jag mår nästan lite illa när jag tänker på det.

Jaha. Jag är världens sämsta människa tydligen.
Jo tack. Jag vet. JAG VET. Jag vet det jättemycket.
Men det känns ju så betryggande att höra det från en vän.