Ready! Steady! Go! I'm gonna break your heart in two.


image28
Min outfit till The Roughes (det tuffa gänget).
Jag ser förstås inte alls tuff ut.
Jag ser mest ut som nån från Ebba & Didrik.

Warriorsinspeling idag alltså.
Förutom att det inte blev av.
Yes alltså, som Hardy Nilsson hade sagt.
Yes - för jag gillar verkligen inte video.
Yes - för nu är jag ledig resten av dagen.
Yes - det firas med Brainpool och kakor.

Warriors, come out to plaaaay!

Den här dagen är inte min tekopp. Jag känner det redan nu. Nicht mein tekopf helt enkelt. Efter skolan (först radioprov och sedan historia) ska vi nämligen spela in nya scener till vår Warriorsfilm. Är det bara jag som inte tycker att det är roligt att göra film? Man går inte media för att bli skådis. Nåväl, inte jag i alla fall.
Och jag har fortfarande träningsvärk sen sist då jag i en scen sprang typ tio meter. Yes, otränad är det nya svarta.

För er som inte sett The Warriors kan jag berätta att den handlar om jättetuffa gäng i New York som slåss med varandra. Och alla gäng har sin egen nisch (ett basebollgäng, ett mimargäng, ett rullskridskogäng och så vidare).

Jag tyckte att vi skulle ha med ett popgäng i vår version. Ett till synes helt sött och oskyldigt gäng med randiga tröjor och tajta jeans som nynnar på Jakob Hellman och gör pop/peace-tecknet i luften - för att sedan blixtsnabbt peta sina fiender i ögonen! (och om de inte lyckas komma tillräckligt nära kan de istället använda sig av sina Broder Daniel-kaststjärnor)
Värsta idén tyckte jag.
Not so much tyckte de andra.

Spill inga tårar för mig mer.

Men Håkan! Ska man stjäla kan man åtminstone försöka dölja det lite bättre.
För en lång lång tid från Håkis senaste låter EXAKT som Caterpillar girl av The Cure.
Okej, inte exakt. Men nästan.

För övrigt kom jag på att han har stulit av T-rex också.
T-rex - Cosmic dancer: I was dancing when I was twelve.
Håkis - Jag var bara inte gjord för dessa dar: Jag dansade när jag var tolv.

Och att han stulit både det ena och andra från Morrissey vet ju alla redan.

Jag är ambivalent, ska jag ogilla honom på grund av grova låtstölder,
eller älska honom ännu mer på grund av hans bra musiksmak?

De viskar du är tidlös men de menar omodern.

För den underbara nostalgins skull lyssnade jag igenom mitt och Idas Musik MA special om Kent från förra terminen. Vi är som sagt helt bäst på att göra radio.
Tårar av skratt fullkomligt sprutade ur mina ögon och fläckade min randiga tröja när jag återigen hörde våra spekulationer om Jockes pälsallergi och Harris pizzaäventyr i Amerikat.
Just det, spekulationer. Research är för töntar.

Josefin:
Kent har ju alltid vart polare med Cardigans, det är ju ett känt faktum. Och 1999 åkte Cardigans över till USA för att ha en turné. Och Kent fick såklart följa med som förband.
Ida: En rolig sak som hände under turnén i USA var att Harri blev väldigt sugen på pizza. Så han tog med sig pengar för att... stilla sin... hunger. Och när han kom tillbaka, för det var naturligtvis stängt på pizzerian. Då hade bussen åkt.

Josefin: Om mitt hus nu började brinna mitt i natten så skulle Isola vara enda ägodelen som jag räddade. Om jag bara kunde rädda en grej då. Förstås.
Ida: Nja, jag vet faktiskt inte om jag håller med dig där, Josefin. Jag tycker inte att den är så bra som du säger att den är.
Josefin: VA? Du tycker inte att Isola är bra? Vad är det för fel på dig?!
Ida: Nä, men jag tycker inte den är så bra bara. Jag tycker den är lite konstig och alltså, det låter inte som Kent.
Josefin: Okej, okej, BRING IT ON BITCH!
Ida: Alltså, nä, inte nu Josefin.

Josefin:
Många av Kents skivomslag har bilder på djur. T.ex. Vapen och ammunition som har en tiger, B-sidor som har två hundar och senaste skivan Tillbaka till samtiden som har en kvinna på en häst.
Ida: Och det är faktiskt så att Jocke Berg råkar vara allergisk mot just pälsdjur.
Josefin: Men han gillar djur och eftersom han inte kan umgås med dem så har han bilder på dem på sina skivor. Och kanske är det till och med så att han stod bakom en glasruta på fotograferingen och vinkade till dem.

Grävande journalistik när den är som bäst.


Sleeping in the kitchen, reading science-fiction.

image27

Tell me why I don't like mondays.
Jo. För jag har sovmorgon till ett men varje måndag blir jag likt förbaskat väckt helt omänskligt tidigt (klockan nio). 
Posten, grannens hund, Jehovas - you name it. Min omgivning vill inte att jag ska få sova.
Men trots det.
Trots att jag blir väckt flera timmar i förväg.
Så.
Kommer jag alltid försent.
Hur? Varför? Vad gör jag för fel?
Kanske, men bara kanske, är det för att jag istället för att gå upp, klä på mig och äta frukost ägnar timmar åt att mima framför spegeln till mina Brainpoolskivor, hoppa i sängen och fota mig själv i roliga frisyrer. Kanske. Supposably, som Joey Tribbiani skulle sagt.


Such a pretty house, such a pretty garden.

image24
image25
image26

Jag drack fem dagar gammal mjölk så nu kommer jag förmodligen att dö.
Förmodligen antagligen troligen med största sannolikhet.
FEM DAGAR GAMMAL MJÖLK.
Av misstag kan tillägas, detta var inget halvdåligt självmordsförsök.

På min begravning ska No surprises med Radiohead spelas har jag bestämt.
Inget annat. Inget trams om Jesus. Vi har inte kommit överens sen jag var fyra.

Jag känner mig besynnerligt lugn. Detta är inte hur jag planerat att dö -
jag och Torbjörn skulle dö av en överdos på en klubb i London när vi är 90,
men man kan inte få allt.
Jag fick till exempel aldrig en tamagotchi.

So this is it. Känn ingen sorg för mig, Alingsås, I never loved you anyway.
Och Brett, see you in our next life when we'll fly away for good.
Slutligen, note to self: LÄS alltid på mjölkpaketet innan du dricker!

You draw the blinds and blow your mind away.

Det var längesedan jag skrev om Suede och abstinensen börjar krypa i skinnet på mig. Så här kommer en liten kärlekskrönika tillägnad Brett och kompani. Jag varnar er, den är jättenördig.

Suede. ÅH.
Dog man star och Coming up är svindlande konstverk som är stamkunder i min skivspelare, men aldrig Head music. Jag har alltid tyckt att Head music, precis som Kents Vapen och ammunition, är något överskattad. Misstolka mig inte, båda skivorna är jättebra och spöar skiten ur vilken Petterskiva som helst. Men ändock. De känns på något sätt kalla och opersonliga, lite för välpolerade och får därför sällan hälsa på i min stereo.

Men.
Något gav mig gåshud och en helt ny världsbild.
Något kickade Stay together från platsen som världens bästa låt.
Något fick mig att komma ihåg varför Brett Anderson förtjänar all kärlek i världen.
Något heter Down och är femte spåret på Head music.

Låt så vara att Head music inte har samma unga indiecharm som finns hos de tidigare skivorna, Head music har Down och det räcker gott och väl för att köpa en plats i mitt hjärta.

"There's a sadness in your style and
there's a blankness in your smile."

ÅH. Brett. Jag tänker ge dig samma erbjudande som Jocke Berg - kom hit så kan vi se på Ebba och Didrik och äta popcorn i min säng. Det gör inget om du spiller popcornsmulor i lakanen, jag kan ändå inte sova om nätterna.
Om du lovar att aldrig försöka dig på en solokarriär a la Jarvis Cocker eller Thom Yorke så lovar jag att alltid vara dig trogen.


A summer wasting.

Skrapsår på knäna. Sand mellan tårna. Fräknar på näsan. Solen i ögonen. Doften av maskrosor. Jag vill verkligen ha sommar nu. I'm so over att behöva ha vantar när jag cyklar till skolan.

I bought the right albums but i dug the wrong songs.

Idag är det torsdag vilket i vanliga fall brukade betyda radiodag. Och trots illamående, loss of words och en jävla telefon som ringer mitt i direktsändning så var det väldigt mysigt att göra radio. Jag saknar det. Särskilt saknar jag mina och Idas kontaktannonser vi brukade göra åt kända personer som t.ex. Björne (lurvig, kramgo TV-personlighet) och Hardy Nilsson (ung känslig journalist). Fast bäst och finast var nog vår kontaktannons för Mick Talbot, godismannen från Nilecity (söt professor).
Aah, those were the days!

image21

Något jag däremot inte kommer att sakna är medias analoga kameror. Att framkalla och kopiera bilder är väldigt mycket svårare än vad det ser ut. Det är fruktansvärt hopplöst att få fram en enda bra bild. I alla fall om man heter Josefin. Och mörkrum har aldrig varit min tekopp. Jag gillar liksom att kunna se vad jag gör.
   Alla bilder jag gjort har dessutom skev ram. Helt men va fan nu orkar jag inte göra om den så jag låter den vara så och säger till Aqua att det är meningen och kallar det konstnärlig frihet-skev ram.

I'm sure you've heard it all before.

Kanal 9 visade häromdagen en dokumentär om "brittisk indiepop". Oh yeah, it's gonna be one hell of a night! tänkte jag och såg fram emot en timme fylld av visdomsord från mina pojkar i Pulp, Suede och The smiths. Blev det det? Oh no. No way, Jose! Det var bara Oasis this och Oasis that.

Det kallas hatkärlek, min relation till bröderna Gallagher. Åh. Jag vet inte ens vem av dem som är vem. Jag kallar dem helt enkelt Unibrow 1 (han som sjunger) och Unibrow 2 (den andre).

Wonderwall var låten som gjorde Oasisbröderna till miljonärer och lade grunden för alla dåliga gitarrbaserade brittiska prettoband som vi idag tvingas stå ut med, med Coldplay i täten. Så något straff ska de väl ha? Eller?

Sedan hörde jag en väldigt rolig sak, och här kommer kärleken i "hatkärlek" in:
Noel Gallagher sålde sitt hus på Ibiza enbart för att James Blunt köpte ett hus där. Tydligen stod han inte ut med tanken på att James Blunt satt och skrev sin skitdåliga musik i närheten.
DET mina damer och herrar är värt att älskas. Unibrow eller ej. Lennonkomplex och dåliga skivor till trots. Älskvärt är ordet.

Det är nästan så jag önskar att James Blunt flyttade in här i Brogården så att jag också kan göra ett statement och sälja min lägenhet. Typ, "hahaha, in your face! Ingen vill bo granne med dig Blunt!" och när jag ändå håller på, "get a haircut!".

Minnen av aprilhimlen.

image20

Mamma: Varför tycker kvinnor att det är attraktivt med sjömän?
Jag: Håkan Hellström. Duuh.


Och jag looove min sjömansklänning. Den är bäst. Du är avundsjuk, jag vet det.


Var sak har sin plats.

Det är svårt att tro när man ser mitt stökiga rum (Josefin! Ditt rum ser ut som en svinstia! är vardagsmat för mina öron), men jag är innerst inne en ordningsmänniska. varsakharsinplats@hotmail.com. En liten svag vän av ordning som tyvärr ganska ofta kvävs av min inre slarver som är större, starkare och helt frankly, en jävla bully. Det är den inre slarvern som tömmer hela garderoben på golvet och låter kläderna ligga där, eller tar ett nytt glas varje gång jag är törstig, tills det står femhundra glas inne på mitt rum. Jag har ingen kontroll över det. Och vem är det som lider av allt detta? Jo, min stackars vän av ordning som sakta men säkert dör.

Det finns dock en sak i mitt liv som jag har ordning på. Nämligen min skivsamling. Äntligen ett område där min kära vän av ordning kan husera bäst den vill. Alla mina skivor står uppradade i bokstavsordning (min mamma jobbar på bibliotek) från The Ark till Robbie Williams. Det är så det ska vara, det är så jag vill ha det, som kanske Jocke Berg skulle ha sagt. Aldrig att The Smiths skulle hamna före Smashing pumpkins i min skivhylla inte!

Faktum är att från och med nu ska jag försöka sortera hela mitt liv i bokstavsordning. Först och främst ska jag lämna Alingsås. Stockholms Camden, here I come! Sedan kommer jag och Billy Corgan DEFinitivt att Gifta oss. (Efter att han odlat tillbaka sitt Hår.)

Helt perfekt, helt bra, helt fint. You can't go wrong with bokstavsordning!

De har molnen i famnen.

image17

image18

image19

Idag tog jag en promenad i solen med mina två bästa vänner;
min Canon och Billy Corgan.

Och visst sjutton är våren på väg! Det är riktigt Håkan Hellström-väder.
Mitt favoritträd blommar för fullt och hela stan satt och åt glass vid Lillån.

Det kändes nästan ledsamt att bege sig hem till världens ände igen. För seriöst - Brogården ÄR världens ände. Mitt hus ligger mittemellan Lidl och ett krematorium. That pretty much says it all. Bakom krematoriet finns en skog och vad som finns bakom skogen vill jag inte ens veta. Antagligen ingenting. Antagligen trillar man över kanten om man går för långt. Eller hamnar i Narnia.

Brogården är Alingsås svar på Florida.
Hit kommer gamla männsikor för att dö.
(Praktiskt då med krematoriet.)

Det ordnar sig.



Det här är mitt knark.
Loke, Loke, Loke.
Din röst är min tröst.


The breaking point när jag fullkomligt bryter ihop av skratt/tårar kommer när han sjunger Xylofonen ska spela!

Det här är poesi i sin renaste form.

Back in the days.

Idag fikade jag med Ida och hennes söta lillasyster. Jag vill också vara tio år igen.
Back in the days.
År 2000 då allt var så okomplicerat.
Då lyckan fanns i ett glas oboy.
Då Hagnesta hill fortfarande toppade listorna.
Och då man fortfarande inte var för stor för att söka tröst i mammas famn.

Även om jag genomled en smärre ålderskris kände jag mig också gammal och vis. Sånt är alltid trevligt. Jag och Ida var otroligt pedagogiska och pratade om vikten av att PLUGGA ORDENTLIGT! Stay in school, kids!

När jag senare cyklade hem, för att eeh... I don't do public restrooms, lyssnade jag på Leonard Cohen - ännu mer vuxenpoäng. Jag är 17 going on 40.

Popdrömmar i potatisstan.

Nu har äntligen nya numret av Punkt (medias egen tidning) kommit ut! Som vi har väntat och väntat. Temat i år är "arkitektur i Alingsås" och jag blev väldigt glad när jag fick i uppgift att skriva en krönika istället för en tradig artikel om passivhus och innergårdar. Krönikan skulle handla om trender inom husbygge. HMM. Spännande, tänkte jag och funderade på hur i hela friden jag skulle kunna vinkla det till en popkrönika. Och jag lyckades.

Krönikan inleds med att jag försöker jämföra hus med mode, "Hur ser ett snyggt hus ut, och vad är the platåskor and magtröja of husbygge?" för att senare övergå till att prata om Damon Albarn i ett badkar och Fredrik Strage-dejter. Hej påpnörd.

Punkt kostar bara 10 kronor (läs: köp för fan!) och kommer att säljas på stan av oss hårt arbetande mediabarn.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

För två år sedan när jag slutade nian kändes vuxenvärlden löjligt avlägsen. Det löser sig, det gör det alltid, tänkte jag (på den tiden hade jag en förkärlek till halvkass svensk hiphop som sedan, lyckligtvis, rann ut i sanden). Jag är ung, jag har hela livet på mig!

Så fel jag hade. So young and so gone, som pretty Bretty hade uttryckt det. Faktum är att om ett år slängs jag ut i det verkliga livet, och frankly my dear, jag har ingen aning om vad jag ska göra. Panik? Nejdå.

En karriär som fotograf kan jag ju se mig om i stjärnorna efter, med tanke på att jag verkar vara helt oförmögen att lära mig hur paraplylamporna i studion funkar eller hur man mäter ljuset med en sån där liten läskig (och tydligen jättedyr) apparat. Jag kan egentligen ingenting om foto. Jag har aldrig ens öppnat instruktionshäftet till min kamera, för jag vet att jag inte skulle förstå något ändå. Varför skickar de inte med ett extra häfte, Canon eos 400D for dummies?

Jag vägrar jobba på typ Willys hela livet. Eller ännu värre, Lidl. Jag ryser vid bara tanken. Så vad göra? Jag antar att det inte finns någon skola som erbjuder en akademisk popexamen. Det hade varit ganska tufft att vara popingenjör. Eller ja, nu har jag det - popprofessor! Jag kunde resa runt på högstadieskolor och föreläsa om vad emo egentligen är, och varför du inte kan kalla dig det bara för att du har svart lugg och lyssnar på Tokio hotel, eller varför Blur var bättre än Oasis. Gräv ner dig i ett dike i Nossebro, fotografjävel - popprofessor är min nya dröm!

Och sedan, även om det inte hör till ämnet, kunde jag slänga in en bonusföreläsning om varför Björn Gustafsson INTE är the greatest thing since sliced bread. (The greatest thing since sliced bread är fortfarande brittpop.)

Now it's half past ten in the evening and you wish that you were dead.

Är man sjuk och miserabel ska man lyssna på miserabel musik. Då mår man bättre. Och miserabel musik stavas Pulp. Jag kan nu Razzmatazz utan och innan. Framlänges och baklänges. Fast... Det kunde jag innan med.

Det här är så ovärt. Precis såhär kommer mitt liv att se ut i framtiden:
Arbetslös
Äppelte
Pulp

Jag orkar inte mer. Imorgon går jag till skolan hur död jag än är.

The naturfotograf strikes again.

image15image16image14

Världen är grå och jag är fortfarande sjuk.
Ain't life helt fantastiskt?

Oh, maybe maybe it's the clothes we wear.

image13

Är man febrig kan man med gott samvete spendera en hel dag framför teven.
Och äter man mat direkt från mikron kan man lika gärna se på Jerry Springer.

Why bother liksom?
Ingen idé att förneka.
Jag är white trash.

Alla Jerrys gäster är antingen:
strippor, tandlösa, otrogna, dvärgar, ku kux klanare
eller alltihop på samma gång.
Och alla har hockeyfrillor och slåss med varandra.

Jag tycker att Jerry Springer är utmärkt fredagsunderhållning.
 Eller lördagsunderhållning. Eller bara vanlig any day underhållning.
So, kill me då.


Frank.

Jag blir lika knäckt varje gång.
4 minuter och 30 sekunder ren briljans.
Jocke sjunger som en gud. Som Bowie.



Jag älskar Kent.
Bokstavligt talat.
Bildligt talat.
Allvarligt talat.

En crush som aldrig riktigt går över.

Bandstarter.

Jag tror att jag ska starta ett band. Har dock problem med att bestämma vad det ska heta. The honeypoint eller Hello Newman. (Skitbra namn som jag passar på att paxa nu så att ingen snor dem.) Jag lutar lite mer åt Honeypoint. Hello Newman låter tyvärr inte tillräckligt seriöst, och seriöst is where I'm aiming. Vi ska vara jättejättedjupa, nästan prettovarning. Vår musik (bara Pulp- och Brainpool-covers) ska enbart släppas på kassettband. Släng dig i väggen Hardy, kassett är det nya vinyl!

Än så länge har jag inga bandmedlemmar.

Bara mig själv på blockflöjt.

Och jag kan egentligen bara spela Nu tändas tusen juleljus och Super trouper. Men va fan, övning ger färdighet! Någon som är på? Det här kommer att bli jättestort. Hajp är bara förnamnet. Håll utkik på trackslistan säger jag bara.

Sjuk sjuk sjuk.

image12

Min hals är trasig och när jag vaknade i morse hade jag inga ögon heller. Det känns som att min hjärna är ersatt av en stor sten. Jag måste vara sjuk, sjuk sjuk sjuk. Detta har inget att göra med tandläkarbesöket igår, eller att de strök Strage ur nyhetsmorgon, nejdå. Jag är sjuksjuksjuk. Orkeslös. Inlindad i åttio filtar. Var är dr Kask när man behöver honom?

Åh, jag är så sjuk. Kanske döende. Och ingen är här för att ge mig te och fluffa upp mina kuddar. Det är jag och Boomtown rats. Ensamma. Jag har lyssnat på I don't like mondays säkert 747 gånger nu. Känner mig tillräckligt oklar i huvudet för att göra en Brenda Spencer. Bäst att stanna hemma från skolan alltså.

Tell me why I don't like mondays.

Den orangeröda plyschsoffan skar sig mot mina lila strumpbyxor och jag kände mig mer illa till mods än inför nationella provet i matte B. I Tandläkaren 2, som spelades på reapeat i mitt huvud, blir tandläkaren Dr Caine psychogalen och försöker mörda sina patienter med en borr. En riktig borr, I mind you, en sån man borrar i väggar med. Jag hatar mig själv för att jag tillåter mig att se på sådana filmer. Och ännu mer hatar jag min tandläkare som ger mig tid på min sovmorgon.

Jag har sån otrolig tandläkarskräck. Jag satt i det dunkla väntrummet och tänkte "nu dör jag", "nu svimmar jag" eller "nu spyr jag på den här icakuriren från 2003". Inte ens min ipod, fylld till bredden med Hästpojken, Beatles och soundtracket till Trainspotting kunde lugna mina skakiga nerver. Och som vanligt blev jag insläppt 20 minuter för sent. Som för att plåga mig på alla tänkbara sätt.

Hahaha du hade inte alls behövt skynda ihjäl dig i snöstormen hahahaha. *onskefullt skratt*

Nä, gud vad jag ljuger, som Glenn Killing sade till Brainpool. Idag blev jag nämligen inte insläppt alls. "Du ska vara här imorgon, dumhuvud" sa de till mig och jag fick cykla hem igen. Jag kan inte fatta att jag spenderade en halvtimme av mitt liv (av min sovmorgon!) hos tandläkaren. I onödan!

Och det värsta av allt är att jag måste dit imorgon igen. Jippie.

Alla älskar Alice.

image9

image10

image11

Min kompis katt Alice är helcool. Lite som Cruella De Vil. Snyggare katt får man verkligen leta efter. Jag önskar att min katt var lika fotogenique. Det är han inte, kan jag meddela. Inte på långa vägar. Det spelar ingen roll hur jag än försöker få honom att posa och titta in i kameran, han framstår ändå alltid som tjock och deathwishing. Han är inte särskilt sprallig av sig. Snarare lätt apatisk. Och ändå gör jag mitt bästa för att aktivera honom. Jag brukar slänga leksaksråttor åt honom att jaga. Då tar han tar tre steg, lägger sig ner och sträcker ut tassen efter råttan (som ligger två meter längre bort) och tittar på mig, med en blick lika frånvarande som min när Smashing Pumpkins är på TV. Min katt är så deprimerad att jag vill gråta.

Alice är, till skillnad från min katt, glad och livlig. Och snygg! Sa jag det? Soffan som hon poserar på är inte helt osnygg den heller men Alice tar priset, Alice är underbar. Jag vill äta upp henne. Grilla henne på spett och servera med vitlökssås. Men det får jag nog inte.

Oh, it's ok, it's just your mind.

Jag gillar att följa the words of Jarvis Cocker (läs: den riktige jesus). Why live in the world when you can live in your head? Ja, varför vandra längs de regngråa, dystra gatorna i Alingsås city som ändå inte leder någonstans, och titta på kristdemokrat-tanterna med sina hundar, när man kan skutta hand i hand med Fredrik Strage genom det färgglada och soliga södermalm, kanske stanna till vid min lägenhet på Skånegatan och fråga Fredrik om han ska med upp på lite... eh... vadheterdet...?

Precis. Jarvis har rätt. Han har alltid rätt. Jarvis borde vara president. Över hela världen.

(Och jag är 17, inte alls 14 som det kanske kan verka som.)

Seven is the lucky number.

Sju skivor från Göteborgsbesöket blev det som sagt. Det var ett medvetet val. Seven is the lucky number som Billy Corgan hade sagt. Jag hade ju kunnat köpa åtta, nio eller till och med tio. Eller femhundraåttionio. Men nej. Sju är bra. Mitt namn innehåller sju bokstäver, snövit hade sju dvärgar och Suede har släppt sju skivor om man räknar Sci-fi lullabies och Singelsamlingen. I'm sticking to sju.

Göteborg.

Klockan 12.12 satt jag och Torbjörn på tåget till den stora världsmetropolen Göteborg. Han var på jakt efter jeans. Jag efter skivor. Fem timmar och fem minuter senare satt vi på tåget igen, på väg hem. Ganska så mycket trötta. Jag, sju skivor rikare och Torbjörn med de tajtaste jeansen jag sett i hela mitt liv.

Jag älskar skivaffären vid centralen! Två Brainpoolskivor för 40 kronor. Hej kap! Funderade också på att köpa en Popsicletröja men kom, efter många om och men, på att jag inte gillar Popsicle och bestämde mig för att not.

På tåget hem var vi så utmattade efter allt jeansprovande och skivtittande att vi skrattade åt allt. Typ, "Fiskmås! HAHAHA." På den nivån var det.

Dagens kändis: Janne Josefsson stod i pisstunneln vid Nordstan. Cooligt.

We'll be the wild ones, running with the dogs today.



Suede - The wild ones

Såg den här videon. Såg Bretts hår. Dog. Oh, Brett, min heroin chic-darling. En dag ska jag bygga en tidsmaskin och resa tillbaka till 95 och kidnappa dig. Förvara dig i min garderob och ta ut dig då och då för att klappa dig på huvudet och kamma ditt hår.

Han är ingen ponny, jag vet. Men en popflicka måste få drömma.

Och dessa dar är inte gjorda för mig.

På väg hem från skolan såg jag en pojke med Håkan Hellström-hatt. Han var högst tolv. Kanske är inte nästa generation så hopplös ändå. Med betoning på kanske.


Och är det normalt att min textlärare mobbar mig för att jag lyssnar på "fåniga svenska popband som Kent och Håkan Hellström"? Framför hela klassen. Fint.

Snäll idag.

Det här är slutet på en era. Så tänkte säkert Tåmmy och torkade modfällt en tår ur ögat när jag och Ida avslutade vår radiosändning om Killinggänget idag, klockan 14.56 och slängde på en Jakob Hellman-låt. Vår sista radiosändning ever. Det är en sorgens dag. För vem, om inte vi, kommer att prata om Brainpool och Jonas Inde i Radio MA? Ingen, no one, nada.

Aldrig mer kommer jag att sitta i världens minsta, varmaste radiobås och läsa in spännande nyheter som VEM STJÄL PLANTAGETS BLOMMOR? Aldrig mer kommer jag vara tvungen att intervjua tråkiga människor med batikkläder. Och aldrig mer kommer jag att få nervösa sammanbrott när telefonen ringer i direktsändning.

Och det är väldigt synd.

Just därför borde jag och Ida få ett eget program. Torsdagsfika med Ida och Josefin kan vi kalla det. Lite som The tonight show with Jay Leno fast med oss då. I radio. När vi sitter och fikar och pratar om Jakob Hellman.

P3 vet inte vad de missar.

But it's hard sometimes to be friends with something that eats butterflies.

Sovmorgon i all ära. Men att börja klockan två är bara löjligt. Jag är inte en sådan männsika som kan sova till ett. Jag vaknar nio även om jag inte ställt klockan, och har då... eh, fler timmar än jag orkar räkna att fylla ut.

Så vad göra i oräkneliga timmar innan skolan börjar? Vandra omkring i pyjamas. Dricka ett glas oboy på balkongen. Läsa en gammal Alingsåstidningen och skratta lite åt att Leif Montell inte kan stava till techno ("tekno"). Dricka ett till glas oboy. Försöka skriva på min essä om ödet. Ge upp p.g.a. att ödesessäer suger. Slå huvudet i väggen av tristess.

ÅÅÅH. Onsdagar är värdelösa.

Men. Den här onsdagen är fin. Jag har nämligen gjort en upptäckt. Jag har blivit frälst, kan man säga.

Damer and herrar, I give you... (trumvirvel...) Tada! The boy least likely to. Belle & Sebastian sång, ostämda gitarrer, Beatleskänsla och lite Pelle Carlberg-sötma. Solskenspop med inte så soliga texter. Helt lovely.

Lämna Brainpool ifred.

Jag äger Brainpool. Ingen annan har rätt att lyssna på dem. Det samma gäller Suede, Pulp och Radiohead. Håll era smutsiga Rihanna, James Blunt och gud vet vad - tassar borta!

Samtidigt som jag vill att alla ska förstå hur bra och coola och underbara The arcade fire och Placebo är så vill jag inte att alla andra ska gå runt och lyssna på dem. Det befläckar hela upplevelsen. Hela haha titta vad avant garde jag är som lyssnar på musik du aldrig hört talas om känslan.

Jag kallar mig indie, även om också jag har mina skamfläckar (en Britney Spears- och två Gyllene tider-skivor). Motsatsen till indie är mainstream. Indie är coolt och bra, mainstream är så... daimstrut. Så fort svenska folket får upp ögonen för någontig så blir det automatiskt mainstream och därmed mindre värt (the Björn Gustafsson syndrome).

HUR ska jag med gott samvete kunna lyssna på Kent när jag vet att på andra sidan stan sitter någon, som lyssnar på allt som är "inne" och som spelas på Rix FM, och lyssnar på just Kent? Besudlad, det är precis hur jag känner mig.

Mitt indiehjärta värker när jag hör hjärndöda 90talister, som aldrig förut hört talas om The cure och tidigare fnissat åt mig när jag lyssnat på dem, prata om hur bra signaturmelodin till Andra avenyn är. Klart den är bra, Robert Smith är ett geni! Och SVT hädar genom att missbruka hans musik. Hädar!

Meeen, varför måste du alltid vara så jävla speciell?

FÖR ATT MAINSTREAMPOP FÅR MIG ATT VILJA STRYPA KATTUNGAR. Därför. Så lämna Brainpool ifred i fortsättningen, okej?

Killingradio.

En dockteaterversion av The Warriors... Det är kanske inte direkt vad video-Sara förväntar sig. Men det är vad hon får. So much for inhyrda stuntmän och otaliga hur-man-slåss-på-film-lektioner. Som Ida sa, får vi mer än G i video är det ett mirakel.

Radio däremot går nästan bra. På torsdag klockan 14.00 har jag och Ida vår sista livesändning. Tema: Killinggänget. Se fram emot en timmes prat om Hardy Nilsson och romantiserande av Skånegatan. Må våra klasskamrater tycka att vi är dumma i huvudet, det är det värt. Radio MA 98,6 är grejen. Och jag vet att ni kommer att sitta bänkade!

Oh, this town.

image6

Det kallas helt vanlig småstadsångest a la Broder Daniel, och Aqua får helt enkelt stå ut med att mitt bildreportage är digitalt. Ty vad som ger mig mer ångest än Alingsås är att framkalla en film som ändå blir kass och sedan spendera timmar i mörkrummet för att få fram en enda bra kopia. It aint gonna happend.

För övrigt är det mycket i skolan som aint gonna happend just nu. Vår Warriors-remake till exempel. Det går bara inte. Ingen av oss kan slåss, ännu mindre skådespela. Det har gått så långt att vi nu allvarligt funderar på att göra en dockteater av den. The warriors - the puppet version. Jo men visst. Den kanske blir jättepoppis. Vi kanske till och med kan åka på turné med Lotta Engberg och Darin. Vänta ni bara.



RSS 2.0