Call me morbid, call me pale.

Damer och herrar, låt mig presentera mitt knark:




Jag skulle för övrigt döda för Morrisseys glasögon. VAR kan man få tag på sådana?

The hobbypyroman strikes again.



Vet du att jag drömmer våta drömmar om att bränna ner städer? En stad specifikt. Jag kan se det framför mig: svarta förkolnade ruiner där ståtliga trähus en gång tornade upp sig mellan millimeterperfekta gräsmattor och utemöbler av vit plast. Och jag kan inte låta bli att le. Ett grymt leende maskerat med söta smilgropar.

Ni ska vara jävligt tacksamma att jag har tändsticksfobi.

The world is full of crashing bores.

Är det bara jag som aldrig förstod grejen med Stunt-Stefan? En uppblåst jävla skåning, eller vad han nu var, som kom för att lära klass MP2 hur man slåss på film. Killen såg ut som en Kumlarymling. Komplett med stentvättade jeans, hoodie och all sorts of metall i ansiktet berättade han för oss hur man lättast bryter nacken av folk. Både på film och på riktigt.

Hela klassen blev störtkära. *KLICK* Bara sådär.
"ÅH, Stunt-Stefan! Berätta mer om High Chaparral!!!"
Och det gjorde han. I timmar.

Och jag dog av uttråkning.

Jag har aldrig gillat våld. Det är inte riktigt min grej. A Clockwork Orange och Pulp Fiction i alla ära, men utöver det är actionfilmer ungefär det tråkigaste jag vet.
Stunt-Stefan berättade om någon ASCOOL film där någon tydligen sköt en katt i tusen bitar. Sedan frågade han om vi hade någon favorit-actionfilm. Alla satt knäpptysta med tindrande ögon. Ingen svarade. Han tittade på mig. Jag satt och halvsov.

SS: Ingen som har någon favorit-actionfilm?
Jag: Eehh... *tänktänk*
SS: Ingen alltså?
Jag: ... Notting hill?

Jag tror inte att vår relation någonsin repade sig efter det.

Brinn hjärtat brinn.





Jag och Ida är ett bra team. Vi har enbart åstadkommit kvalitetsgrejer under våra två år på media. Jepp. Bilderna kommer från vår legendariska musikvideo till Kärleken Väntar som vi gjorde i ettan tillsammans med en ytterst ovillig Lisa ("ni med eran jävla Kent och Håkan Thåström!").
  
Först hade vi bara tänkt bränna pengar, men sen kom vi på en grej: Det är kul att bränna saker. Så vi slog på stort och tuttade på en lycklig barbiefamilj.

Mitt i ett lummigt villaområde.
Med bensin vi försågs med av Idas pappa.

Pröva gärna detta hemma!

Death goes to the disco.



Lite bättre bild på the enhörnig kanske.

Oh. Jag ser fram emot att fota resten av ettorna imorgon.
Det bästa är att vi har dragit en linje av silvertejp på golvet som de måste vänta bakom innan de fotas.
Det finns inga ord för att beskriva hur mycket jag älskar att säga: "vänta BAKOM LINJEN!"
Jag känner mig lite som Kapten Klänning.

Enhörningpoweeer.





Vi i fotogruppen har fått det ärofullaste av alla uppdrag den här veckan: att fota alla nya ettor på skolan.
Underbart. De är bara ungefär sjuttioelvatusen.
Men det är helt okej.
Bakom kameran känner man sig maktfull. Auktoritär.
Särskilt när föremålen för maktutövandet är darriga ettor.
Även om diktatorfeelingen försvinner lite när ens klasskamrater envisas med att spela dagispop i bakgrunden är det den bästa kicken som finns.
Typ: lyd mig, vanliga människor!
Ljuvligt!

Och för övrigt sådär, Hanna i min klass är bäst på att göra bläckpennetatueringar.
Jag fick en enhörning som blåser såpbubblor, Jennifer fick Vladimir Putin.

(Det ultimata hade varit Putin som blåser såpbubblor.)

söndag. igen.

och jag planerar min flykt med en stjärnögd tonårings naivitet. räknar pengar i en plåtburk. snart sitter jag på ett flygplan, destination: så jävla långt härifrån det är fysiskt möjligt att komma. snart, men aldrig tillräckligt snart. väntan är trots allt vad jag livnär mig på.




jag känner mig lite glömd. men det kanske bara är jag. för säkerhets skull: förvänta er inget vykort.

Fröken noll självdisciplin.

Fråga: Kan Josefin skriva en überseriös essä till svenskan utan att nämna Different Class minst femtio gånger och Fredrik Strage/Andres Lokko minst tjugo gånger?
Svar: Nej. Var det verkligen någon som trodde det?

Bonusfråga: När kommer Josefin lämna in ett skolarbete i tid?
Svar: Den dagen ett Iron Maiden-fan citerar Oscar Wilde.

Jag såg en bild från mitt 90-tal.

Och jag undrar hur det kommer sig att jag fortfarande, tretton år senare har exakt samma frisyr.


We aim to please.

Plötsligt steg ONOFFs aktier avsevärt.
De använder Brainpool i sin reklam.
Varför gör inte alla det?
Varför?
Okej.
Jag vet.
Men jag blir så själaglad varje gång jag hör Brainpool.
Precis som Santa Claus... on prozac... in Disney Land... getting laid, för att citera Phoebe Buffay.

Dish or die.






ÅH, kära mediahus. Vad jag har saknat dig! Var annars hittar man så ondsinta och stränga diskregler, självmordsbenägna myror och random Kentcitat uppsatta lite varstans? För att inte tala om kaffeautomaten, mitt livs one and only kärlek (förutom Billy Corgan, Brett, Jocke Berg och... jah, ni fattar).

Dessvärre är jag inte redo att ge upp sommarlovet riktigt än.
Jag fick migrän efter att ha vistats innanför medias hysteriskt blåa väggar i en timme.
Mindre än en timme till och med! Jag är vek.
Jag skyller på väggarna. Jävla epilepsifärg.

På väg hem träffade jag en otroligt söt nybliven etta som var lite lost i storstan som är Alingsås. Hon frågade mig efter vägen till Nolby. Jag var, trots huvudvärken, på mitt scoutigaste humör så jag följde henne dit. (Plus att det ligger på vägen hem till mig, så jag var så illa tvungen.)
Det kändes bra med tanke på att jag misslyckades så fatalt med faddrandet av medie-ettorna förra året (jag låste in min etta i ett mörkrum).

Hon var dessutom jättetrevlig så det var bara roligt.

Och imorgon börjar skolan på allvar. Jag gråter.

Popcat.



Åh. Titta här vad fint.
Popstjärnor. (bara en sån sak!)
Som poserar med katter. (dessutom!)
Som om jag inte var kär nog liksom.

Ta lärdom av detta.
Bra människor har katt.
Katt och inget annat.
Hundar är för hårdrockare och sverigedemokrater. (eh, kanske samma sak)

Yesterday the sky was you.




YES!

Yesyesyes!
Jennifer är magsjuk.
Woho!

Det innebär:
inget mediahus
inget redigerande
ingen migrän
inga vredesutbrott på Final cut.

Alltså kan jag spendera dagen görandes det jag gör så bra. Slappa.
Yes.

Och självklart, krya på dig Jennifer!

New generation.




På torsdag börjar skolan igen. Sista året på Alzheimergymnasiet. Upprop klockan tolv. Jag är måttligt road. Och oroad. Jag är inte redo att börja trean. MP3, med inriktning foto. Det skrämmer mig mer än foppatofflor matchat med mjukisbyxor.

Nu kommer det dessutom att vara fullt med nya barn där. Och jag har fortfarande inte lärt mig känna igen de gamla ettorna. Puh.

Men. Okej. Det ska erkännas att jag under sommaren har saknat vissa saker.
Som medias kaffeautomat. MMM.
En kopp blaskigt kaffe för tre spänn, det är grejer det.

Fast.
Redan imorgon får jag en försmak av skollivet.
Oh, lucky me!
Då är det back till mediahuset som gäller.
Redigera film. Jotack. Det finns inget jag hatar mer.
Inte ens mimare. Nej. Då förstår ni hur illa det verkligen är.

Okej. Slutgnällt för idag.

Come, Armageddon, Come.

Alla mina lyckliga stunder kommer från att se grupper live och att köpa skivor, säger Morrissey.

Word, säger jag.

Om du säger att jag är en katt så vet du att en katt aldrig älskar någon.

Jag ville också gråta, för jag var ensam. Jag for till Portugal bara för att kunna skicka vykort hem. Jag visste det. Jag skulle räkna dagarna på samma sätt som jag har tid att räkna alla dagar i mitt liv. En lycklig människa vet inte hur länge hon har levt. Matematik är till för trasiga människor. 
Utdrag ur Präriehundarna.

Kom inte här och säg att Jonas Gardell inte är ett geni. Präriehundarna är den bästa boken jag någonsin läst. Och läst har jag. Sannerligen. Två gånger på en vecka nu. Så fort sidorna tog slut var jag tvungen att börja om igen. Hm. Jonas kommer alltid ha en speciell plats både i mitt hjärta och i min bokhylla.

Och på min vägg.
Jag har bara coola människor på väggen.
Jonas och Jarvis.

För övrigt är söndagar det tristaste jag vet.
Solen skiner aldrig. Grå moln genom rosa gardiner är allt jag ser .
Grå moln och gult tegel.




Så länge lungorna kan.

Solen har gått ner och ersatts av blåalilagulagrönaröda strålkastare. Och popstjärnor är inte till för att röra. Kom inte för nära. Mina illusioner är allt jag har.
Med svettiga fingrar klamrade jag mig fast vid min kamera och brände av fyrahundratolv bilder. Fyrahundratolv, varav ungefär sju blev bra. De flesta var skakiga och ur fokus, precis som jag själv.
Fråga mig inte om kärlek, det vet jag inte vad det är. Men jag vet att ingen gör mig så svag och obetydlig som Eskilstunas finaste falsett. Men lycklig. Och en dag ska jag tacka dig.












Oh my face is unappealing and my thoughts are unoriginal.



Haha. Som sagt. Jag gör mitt bästa.

Att jag är the queen of överdramatisering är årets underdrift.

Det är lördag kväll, sommarlovet har just börjat. Jag sitter hemma. Ensam. Ingen Brett Anderson dyker upp för att ta med mig till peepshows och freak shows som han lovat. Inte heller Jocke Berg kommer för att hämta mig nu när det blåser på månen. Så jag sitter ensam på mitt rum och filar naglarna. Fönstret är öppet och jag kan höra technodunket nerifrån stan. Telefonen ringer inte. Alls. Jag har inga vänner kvar. Så jag går till köket och väljer ut den vassaste kniven jag kan hitta, avlägsnar sakta och metodiskt varenda kroppsdel, diskhon fylls av blod, rinner över, golvet blir rött och halt. Nej, det gör jag såklart inte. Jag trär en plastpåse från Lidl över huvudet och räknar till tio, tjugo, femtiotusen, tills jag inte andas längre, tills jag blir stilla, ingenting. Eller. Jag höjer ljudet på stereon och lägger mig på sängen och låtsas att jag inte finns. Jävla Brett som aldrig kommer.

Det finns få högtider jag hatar så mycket som potatisfestivalen. Vi talar dödslängtan skala 3:1. Varje sommar. Samma sak: Alla trängs på stan bland ett virrvarr av karuseller, sockervadd och panflöjtspelande jävla indianer. Alla är superfulla och dumma i huvudet. Alla har som högsta mål att spy på mina skor. Därför sitter jag ensam hemma i mitt rum och lyssnar på Suede.

Säg inte att jag inte försökte. Försöka är allt jag någonsin gjort. Förgäves. Jag insåg allt för sent att det inte var någon vits. Ni gillade E-Type och jag gillade Kate Bush. Det var dömt att misslyckas redan från start. Det enda jag verkligen ångrar är att jag inte förstod det innan jag skar av mig tårna för att få plats i era skor av glas. Kommer du ihåg den gången i matsalen när du inte visste vem Kurt Cobain var? Du hade aldrig hört talas om Nirvana. Någonsin. Det var då jag slutade försöka. Det var då det gick upp för mig att vi aldrig kommer att vara på samma sida. Eller i samma bok för den delen. Jag vill helst inte se någon av er igen. När jag åker härifrån kommer jag se staden brinna upp i backspegeln. Nåväl, i mitt huvud kommer den att göra det i alla fall, och ni kommer alla att dö. Så snälla rara, glöm mig. Glöm bort mig så som jag kommer att förtränga er. Sudda ut. Borta.

Brett lovar mig:

”tonight we'll go dancing,
we'll go laughing,
we'll get car sick,
and it'll be okay”

Och han ljuger. Alla ljuger. Jag trycker på eject och kastar skivan i golvet. Aldrig mer ska jag vänta.

He's an architect and such a lovely guy.

Fantastiskt klipp.
Fantastisk låt.
Fantastisk människa.
Åh.



The Jarv är min idol.
Om du ens behöver fråga varför
är du dum i huvudet.
(Hey, titta vem som är tillbaka: Musikfascisten!)

Hang on to your IQ.

ÄH. Jag har ändå inget bättre för mig just nu än att lyssna på Pläjsbo, äta Gott&blandat och redigera danmarksbilder. Så get ready for some hardcore karg & vindpinad dansk natur. Eller så.








Danmark var kallt, regnigt och blåsigt.
Och jag, jag såg trettonårig ut. Har jag hört.

Åsålitebilderfråndänmark.




Regnar det så regnar det. Då får man roa sig bäst man vill på hotellrummet.



En brevlåda och några fönster. Det är allt jag har att bjuda på i natur-bilder-väg. Helt seriöst.
Kanske kommer det mer bilder sen när jag orkat redigera dem. Punkt slut.

Hemma igen. Äntligen.

Det var med blandade känslor vi närmade oss hemstaden med gbg-regn på vindrutan.
Borta bra men hemma bäst. Eller? Det beror ju helt på var hemma är. Allt är relativt.
Det vore ju en sak om man t.ex. bodde i Stockholms Camden.
Det gör jag inte.
Jag bor i Alingsås Florida (where old people go to die).
Men det är skönt att vara hemma ändå.
Aldrig har jag uppskattat Alingsås folktomma gator som de gånger jag varit bortrest en längre tid.
En nyförälskelse som varar i ungefär två timmar för att sedan övergå till det gamla vanliga avgrundshatet.

Och båtresan gick bra. Oväntat bra till och med. Kaptenen hette Joakim Sjöberg. Jag förstod ju att någon som nästan heter Jocke Berg inte skulle låta mig drunkna.

I saw your arms in a dream.

Jag vet inte vad det ær før dag men jag vet att skolan børjar om alldeles før kort tid.
Och jag ær kvar i Fukkin' Danmark. Yes.
Vi kør runt i vår bil som inte ær svart och lyssnar på Morrissey på den danska landsbygden. Typ så.
I taket till mitt hotellrum bor tusen stora spindlar som kommer fram nær jag ska sova.
Alltså sover jag inte så mycket.
Jag saknar er.
Jag saknar till och med stan, pastellinfernot i væstra gøtaland.
Det blir så. Jag blir så blødig nær jag ær bortrest.
Igår såg jag på Sommarkrysset på TV (de har fyran hær). Could I be more pathetic?
Och Mannen i kassan till museet i Skagen trodde inte på att jag var arton. Diss. Dansk diss.
Jag vill hem. Litegrann.
I wanna gooo home, som kære Billy sjunger.

Bah. Nu ska jag gå tillbaka till mitt rum och ta i tu med en långben som ockuperat mitt badrum.

BeeeDeee.

Och ja. Jag är ganska pissed över att jag befinner mig i Danmark och därmed missade älskade Broder Daniels sista spelning ever. Det var alldeles säkert helt magiskt. Jag skulle med största säkerhet ha dött fembiljoner gånger. Så jag skulle uppskatta om alla som var där håller käft. Jag vill inte höra. NEJ. Schhh! Okej?

Boys don't cry.

Åhoj! Titta vad jag hittade: en dator med internetuppkoppling. I Danmark! Jag som trodde att detta var ett U-land. Oh, how wrong I was.

Jag vill mest tala om att jag lever. Båtresan gick utmärkt. Det vill säga bortsett från lite dödsångest och illamående från min sida. Mamma försökte lugna mig med "det här är Stena line, inte Estonia" (man kan inte lita på balter). Men det enda riktigt fungerande botemedlet mot min åksjuka visade sig vitsigt nog vara The Cure. Jag och Robert liksom. Får ävöör.

Danmark är äkta spännande. Idag besökte vi Ålborg. Vi samtalade om bajs. Häpp.

Thursday never looking back.

Dagens aktivitet: Tarantino-maraton med Ida och Jonte. Fast i miniatyrversion - vi såg bara Reservoir dogs och Kill Bill (Pulp Fiction var utlånad. Fail!) Det var snäppet roligare än Bergman-maratonet som aldrig riktigt blev av. (När, Jonas? När? Hör av dig när du känner för lite Svensk Misär!)
Hur seriös jag var under Reservoir dogs: Inte alls.
Dagens överraskning: En försenad födelsedagspresent från mina filmpolare Ida och Jonte - High School Musical (ett OCH TVÅ!). Ett finare sätt att säga "vi hatar dig!" får man leta efter.
Dagens orosmoment: (Eller morgondagens orosmoment snarare.) Färjan till Danmark. Jag har sett Titanic. Jag vet minsann hur det går till. Jorå. Såatteh. Har jag inte hört av mig på tisdag/onsdag nästa vecka är det en bra idé att ringa sjöräddnings-sällskapet. Eller så.

Hej så länge.

Dysklesi, eller nåt.

Igår kväll blev jag brutalt påmind om en tabbe jag begick under högstadiets glansdagar. En milstolpe i kategorin "Men vi som trodde att du var smart!".
   Jag skulle inför klassen hålla en redovisning om metodistkyrkan (en av de lite beigare frikyrkorna). I boken jag använde som underlag fanns att läsa om metodisternas "andakt". Hobbydyslektikern och heltidsidioten som är jag läste det dock som "and-jakt". Vem kunde ana att ett enda litet inbillat J skulle ha sådana jordskredseffekter?

Den lätt panikiga "OH FUCK"-känslan som senare infann sig då poletten föll ner och jag insåg att jag falskeligen lärt ut till en grupp med 30 stycken fjortonåringar att metodisterna "skjuter änder!" lämnar jag därhän.

Jag kan tillägga att jag idag inte hyser några större agg mot bokstaven J. Det är rent av ett faktum att bra personer brukar börja på J. (Jarvis Cocker, Jocke Berg, Jultomten, jag själv. Och så vidare.)

Moz-TV.



Ibland när jag är uttråkad, t.ex. när det regnar syndafloder hela dagen, brukar jag rita mig själv tillsammans med popstjärnor i Illustrator. Yes.

Och jag förstår fortfarande inte varför jag bara fick G i graf.

Eller varför folk kallar mig påpnörd. EEH.

& since I gave up I feel free.



Insikten slog mig som en brännboll på ett illa valt ställe. "Jag bryr mig inte. Jag bryr mig VERKLIGEN inte." IG i video är inte världens undergång. Nej. Video är inte ens ett ämne. (Well, det borde inte vara det i alla fall.) Och jag tänker härmed sluta oroa mig. För jag bryr mig inte. Alls. Och bryr man sig inte behöver man inte oroa sig, right? RIGHT?

Yes alltså.

Jag kan vara kolung, lugn som en filbunke de resterande veckorna på sommarlovet.
Nu kan jag göra vad jag vill.
Oh, the possibilities!
T.ex. kan jag läsa hela "1001 album du måste höra innan du dör" från pärm till pärm.
(Jag kan till och med lyssna på alla de ett-tusen-en albumen.)
Jag kan måla naglarna, jag kan välta kor, jag kan äntligen bygga min tidsmaskin! You name it.
Och allt detta UTAN att ständigt ha en klump av förträngd oro i magen.
För jag bryr mig inte! Inte det minsta.

Men. Jo, någonstans förstår jag ju att vi måste bli klara med "filminspelningen gud glömde" och få det där G:et som krävs för ett fullständigt slutbetyg. Men I just can't find it in my mind att bry mig.  Kronisk Apati är grejen.

1 4 2 9 7 8.





HM-tönten strikes again alltså.
Jag består bara av skinn och ben och HM-klänningar.

För övrigt.
Jag har gjort det igen. Snöat in.
Det blir lätt så.
När det gäller musik är jag ett solklart fall av grov Aspergers.
Just nu lyssnar jag bara, bara, baraDog man star.
Från början till slut. Och sedan tillbaka till början igen. osv.
Lyssnar sönder&samman låtarna tills de etsar sig fast i ryggmärgen.
Blir till reflexer, en del av nervsystemet.
"It's in the blood stream, it's in the liver"
Eller så.

Jag tror inte att det är nyttigt.
Men jag bryr mig inte riktigt.

4 7 2 3 9 8 5.

Jag vaknade klockan åtta av att det regnade. Mycket. & jag letade febrilt bland lakanen efter en pistol att skjuta mig med. Eller så försökte jag desperat att blunda hårt och somna om. Hursom. Inget av det funkade i alla fall. Plan B: gå upp, duscha bort sömnen, klä upp mig så Ebba&Didrik som möjligt och ta tåget in till Göteborg och shoppa istället. Det låter väldigt mycket tevligare. Så får det bli. Yes.


Mer Paris.

Eftersom det troligtvis inte blir någon Londonresa för mig i höst (buhu-moment) får jag trösta mig med minnen från Paris.








Zing!

Jag och mamma äter lunch på balkongen. En polisbil har stått nere på gården under en längre tid. Vi spekulerar om vad som kan ha hänt.

Jag: Oh. Hoppas att någon har blivit mördad!
Mamma: Vill du verkligen det?
Jag: Men... Någon otrevlig person.
Mamma: En rökare.
Jag: Någon som lyssnar på Celine Dion.

Varför blir jag aldrig Tjuvlyssnad? Varför varför varför?

Wuthering heights.

Ett hemmagjort kassettband med Kate Bush som gick typ 747 varv om dagen i min, på den tiden supercoola, Walkman. Inspelat från LP till kassett. Ni kan ju tänka er ljudkvalitén. Bruset var högre än själva musiken. Men jag lyssnade på det ungefär dygnet runt ändå.
Jag var nio och var alltså en popnörd redan på den tiden. Way back på det härliga nittiotalet. Well, 1999. Mina klasskamrater gillade E-type. Jag gillade Kate Bush. Det var ju dömt att misslyckas.
Och det gjorde det.
Jag hade ytterst få vänner.
Dels för att jag var konstig och lyssnade på konstig musik.
Dels för att jag själv inte ville ta i ett E-type-fan med tång.



Inte den bästa låten men jag gillar artister som utnyttjar kroppsspråket ordentligt.

RSS 2.0