ParisParisParis.



Min kommunistbror och jag.

Ibland blir jag hjärntvättad av min bror över MSN. Det är fint. När han gör revolution kommer jag att stå bakom med hammaren och skäran i högsta hugg. Han är Marx och jag är Lill-Pot. Eller något.

Josefin säger:
men i sovjet bestämde väl staten ALLT? och det är ju egentligen raka motsatsen till kommunismen.
Erenthal säger: ja, precis. Det är den springande punkten.
Josefin säger: varför kallas de kommunister i alla böcker då?
Erenthal säger: därför att Stalin själv och de andra sovjet-ledarna kallade sig för det. Och därför att folk inte är insatta nog för att förstå skillnaden (och man vill inte att folk ska bli insatta i skillnaden, för om folk tror att kommunism = STALIN OCH MORD så är det svårt för "äkta" kommunister att få fram sitt budskap).
Stalin är den bästa present som borgerligheten någonsin fått, för att så fort man säger "jag är socialist/kommunist" så kan de skrika "SOVJET!", och automatiskt vinna debatten.
Josefin säger: ÅH. Stalin var för kommunismen vad Linda Skugge var för feminismen! bara förstör.
Erenthal säger: ja, det är tragiskt.

Tyvärr glömmer jag lätt bort mitt brinnande politiska engagemang om ingen påminner mig.
Typ "meeeen det är ju Vänner på TV... jag krossar kapitalismen imorgon istället. Jag lovar."
Sen glömmer jag bort det.
Men en vacker dag. Då sjutton.

En rökfri viskning.




Jag redigerar bilder från förra sommaren och lyssnar på Kent. Passande nog är det exakt 747 grader celsius i mitt rum. Hoho! I shit you not.

För övrigt är jag orolig för min framtid. Jag har kommit fram till att jag är helt värdelös. På allt. Jag kommer aldrig få ett jobb. I'm trained for nothing! Jag har noll social kompetens, jag är rädd för allt och jag är allmänt klemig och hopplös.

Med andra ord blir det inget London för mig i höst. Buhu.

Bjork.

Jag och mitt Björk-hår gjorde succé på Alingsås gator idag.
Yes yes.
Det fanns inte en femårig flicka som inte vill se ut som mig.
Det fanns inte någon där ute som inte ville se ut som mig.
Folk applåderade. Och grät. Så vackert var det.
Jag gick förbi en frisörsalong och jag kunde höra hur folk där inne bokstavligt tappade andan av total hänförelse.
"I'll have what she's having!" utbrast de i mun på varandra.
Förgäves. Ty en sådan fulländan frisyr kan bara utföras och bäras upp av den av hårgudarna utvalde.
Alltså jag.

Jorå. Allt detta hände. Fast tvärtom.

Såatteh.

Holding on for tomorrow.




Det här är inte en dagens-outfit-bild. Barasånivet.
Jag klär mig enbart som en fjortonårig Håkan-nörd i hemmets trygga vrå.
Jag skulle nog inte gå ut såhär. Nog. Kanske. Jag vet inte.
Puh. Egentligen är det för varmt för att ha kläder på sig.
För varmt för att ha hår, rent av.
I'm so close att göra en Billy Corgan och spontanraka huvudet.

This charming man.



Ah, kommer ni ihåg the good old days när Morrissey var såhär ung och galant?
Det gör inte jag. Jag skulle inte födas förens sju år senare. Men jag kan ju låtsas.

Det är aldrig roligt att se sina hjältar växa upp.
Men det är oundvikligt.
Alla följer inte i Kurt Cobains spår.
Och det är vi naturligtvis glada över.
Väldigt glada.

Ända tills hjältarna blir gamla och mer & mer börjar likna pappan i Telia-reklamen:



Äsch. I still love you, Moz!

I tattoed my brain all the way.

Finns det någon som kommer ihåg den gula ketchupen som Felix lanserade för några år sedan? Kalla mig inskränkt, men ketchup ska vara röd. Det spelade ingen som helst roll att den smakade precis som vanlig ketchup (det gjorde den inte). Den var riktigt äcklig. Kräks-äcklig. Så mår jag idag. Japp.

Jag mår allt utom bra. Illa, jag mår illa (no Magnus Uggla-pun intended, som man säger). Vääääääldigt illa. Värmen, åskan och Jerry Springer har alla bidragit till mitt tillstånd. Och nu även tanken på Magnus Uggla...

Jag drömmer mig bort till forna dagar. 25 juli för att vara mer specifik. Till Kent-konserten jag aldrig kom över. Plötsligt mår jag inte riktigt lika illa längre. Kent är en life saver. Livräddaren. Åh.

Tillåt mig dregla lite.


Don't put your life in the hands of a rock'n'roll band.




Mitt plektum är coolare än dig.
Ett tvättäkta Kentplektrum som har använts av, just det, Kent.
Kanske Jocke. Förhoppningsvis Jocke.
Det har bekräftats av säkra källor.
I min ägo har jag även en tvål som Kanske använts av Martin Sköld.
Kanske inte.
Men jag tänker fortsätta säga att Martin tvättat sig med den tills motsatsen bevisas.
HA!
Nu behöver jag bara lite DNA (hår, saliv eller dylikt) från någon i bandet
och mitt Kent-altare är klart!

Hur har Fredrik Strage inte skrivit en bok om mig än?

Best sunday dress.




Jag tvingade mamma, under pistolhot, att klippa min lugg.
Något hon till en början tvärvägrade.
Jag fick lova dyrt och heligt att inte hata henne om det blev ojämnt.
Det blev det också, alldeles fruktansvärt ojämnt.
Men jag älskar det. Punkt.

En okej historia.

Har jag berättat om den gången jag träffade Jocke Berg?
Här i Alingsås, yes.
Det, om något, slår alla "Jag har sett Håkan på stan"-historier.
Med hästlängder!
Jag hade varit inne i the one and only skivaffär och snobbat mig.
Jag frågade efter Solomon Burke. Det hade de inte. Det fnös jag åt.
På väg ut sprang jag alltså rakt in i Jocke.

Jag sa något i stil med: "hegkjghhh."

Han gick ner på knä direkt.

Min respons på det var ungefär: "ghsjghghh."

Sedan vaknade jag eller något.


Jag vet att det kanske inte är världens bästa historia.
Ett faktum som jag klargör ganska tydligt i rubriken.

Let me take your photo.

Många har frågat om jag tar alla bilder själv och vilken kamera jag i så fall använder. Okej, EN person har frågat. Men ja. Jag tar alla bilder själv. (Förutom omelettbilden i föregående inlägg.)

Förra sommaren jobbade jag arslet av mig på ett äldreboende för att ha råd med min helt lovely Canon eos 400D som jag älskar högre än min skivsamling. (Nästan. Hallå, Dog man star.) Precis en likadan kamera som alla andra i min klass har. Förutom några få som har Nikon. De mobbar vi. Canonklubben tolererar inte uppstickare.

Och jag kan tillägga att det inte var alldeles chill på äldreboendet. De slog mig, gamlingarna. Men sina käppar. Okej okej. EN av dem slog mig med sin käpp. Men det var det så värt. Min kamera är min käraste vän.

Den och min ipod.

Förstås.

Vi är förlorare, vi två.



Bilden är tagen för exakt ett år sedan idag.
Det var min sjuttonårsdag.
Jag var i Paris.
Jag åt omelett.
(och såg skamligt hurtig ut på köpet)

Idag är jag följaktligen arton.
Det känns helt okej.
Nu är jag vuxen.
Tekniskt sett i alla fall.

Nu ska jag gå till stan och köpa cigaretter och dela ut till barn!!

Och jag glömmer bort att andas.









Jag hade glömt, eller kanske förträngt, hur svettigt och ångestframkallande det är att gå på konsert.
Jag blev spottad på.
Knuffad.
Nertryckt.
Klämd.
Trampad på.
Men det var de lyckligaste två timmarna i mitt liv.
Det var förvisso inte min första Kentkonsert.
Men definitivt min bästa.
Jag grät, som den tönt jag är.
Både av lycka och av sorg.
Att se sina hjältar tar ifrån dem lite av magin.
Mystiken ersätts av en slags behörighet, trygghet.
De är männsikor.
Precis som alla andra.

Ja, just det. Jag dog också. Som förväntat.

Iiiiiiiiiiiiiihh.

Om Jocke kallar 747 för "Le grand finale... ja, ni vet den med flygplanen" ikväll så dör jag av lycka.
Om han inte gör det dör jag nog av lycka ändå.

The gladest girl in town.

Lalallaalala.
Jag är glad.
Gladast.
Så urbota glad att jag inte kan sova.

Jag jag jag ska på Kent imorgon och det ska inte ni!
Eller så ska ni det - då ses vi där!

Yes alltså.

Peppometern slår snart i taket.

Kolikbarnet bekänner.



Jag behöver nog nya tapeter.

Here comes the popsnöre.



Jag ska på en väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt viktig dejt
med de bästa finaste underbaraste tjusigaste & sötaste männen
in the history of the world
MINA män
mina kärlekar
kanske ska jag fria till dem
fråga om de möjligtvis har lust att flytta in i min garderob
vi kan dricka te
äta popcorn
och prata om vilken oförstående kall värld vi lever i
plasten gör dig vacker är du glad?
för ingen förstår mig som de
det är kärlek
oh
skratta om ni vill
håna oss
vi rör oss ni står still

Jag är rädd att jag inte är normal i huvudet för tillfället.
Kentkonserten nalkas och mitt förstånd ter sig längre bort för varje dag.
Jag är helt hoffsig (för att använda mig av Arthur Bayes-lingvistik).
Det är ju inte varje dag man får se sina idoler.
Livs levande.
Så snälla, ha överseende.

Gå på Kent med mig!

På fredag ska jag på Kent.
På fredag ska jag på Kent.
Jag ska på Kent. På FREDAG!
Att jag antagligen kommer dö av en hjärtinfarkt är helt ovidkommande.
För jag ska få se Kent igen.
Min hjältar. Mina högstadiekärlekar.

Om jag nu kommer i väg det vill säga.
Jag har nämligen en Kentbiljett men inga Kentvänner.
Sug.

Så...
Någon som ska på Kent i Göteborg?
Någon som vill gå med mig?
Jag är jättecharmerande.
Jag lovar.

And dream of sheep.


She was into S&M and bible studies.



Brian Molko bor inte på vår balkong.
Men jag trivs där ändå.
Mamma är på Winnerbäck nu.
Jag fick inte följa med.
Jag är alltså ensam.
Det är lungt.
Winnerbäck har aldrig fallit mig i smaken ändå.
Han är för skäggig.
Tycker jag.
Gubbpop.

I swear I'm gonna bite you hard.





Analog kamera is the shit. Faktiskt. Skit.

Torture.

Last.fm gör mig jättenervig. All musik man spelar i itunes loggas i listor för allmänheten att se.
Och det är ju lungt så länge jag lyssnar på The Smiths, Smashing pumpkins eller Placebo.
Men har jag på blandat spår KAN DET JU HÄNDA att t.ex. Britney Spears eller Hanson skulle dyka upp.

Och det loggas.
Sparas i arkiv.
För folk att beskåda.
I all framtid.

Jag kan inte vända ryggen till en minut utan att itunes kör igång Mmmbop eller nåt med Pink.
Hur solidariskt är det? Mitt itunes säljer ut mig totalt! Jävla skvallerbytta.
Som en hök sitter jag vid datorn, ständigt beredd att attackera nästa-spår-knappen.
Innan Last.fm hinner uppfatta vad som hänt.
It's a hard life. Verkligen.

Bah.
Jag går nog tillbaks till min hederliga och framför allt LOJALA CD-spelare i stället.
Old school är bäst.

Nu kom regnet ändå.

Det finns en man som i mina ögon är helt perfekt.
En man som jag inte skulle kick out of the bed som de säger borta i Amerikat.
En man jag gladeligen skulle förvara i garderoben.
Kritisera honom och du är död i min bok.
Det enigma jag talar om är såklart Håkan Hellström.
(det kunde varit Brett Anderson eller Morrissey, men idag blev det Håkis)

"Men han kan ju inte sjunga! Och han stjäl all musik!"

*Suck*

Sluta vara så jävla bajsnödiga.
Debatten om huruvida han kan sjuga rent eller ej är så tröttsam.
Jag tänker inte ens tänker kommentera det.
Och att han stjäl från diverse popartister såsom Morrissey och The Cure tycker jag enbart tyder på gott omdömme.
På bra musiksmak om inte annat.

Så. Då har vi rett ut det.
Godnatt.

What she asked of me at the end of the day, Caligula would have blushed.

Jag fick en uppenbarelse.
Fast inte av religiöst slag.
Jomenvisst.

Det finns två sorters människor.
Människor som förstår Morrissey
och människor som har foppatofflor.

ZING!

Tar hallonsylten slut blir det katastrof.



Sömn är ett överskattat fenomen.
Det är inget som helst fel med att vara uppe hela natten.
Natten är ju bara dagen vänd ut och in,
(enligt ännu ett lamt indiepopband som jag skäms över att ha i min ipod.)

Hamstrar är nattdjur.
& jag gillar hamstrar.
Faktum är att jag har haft fyra stycken.
Pi, Max, Freja och Ostbågen (Ostis to her friends).
I början av ettan skulle vi intervjua varandra som första uppgift i textkunskapen.
Sandra som skrev om mig satte "Hamsterparty hemma hos Josefin!" som rubrik.
Det var... fint.

Man får så otroligt mycket gjort efter att klockan slagit tolv.
Det vill säga,
om man anstränger sig tillräckligt.
Annars blir det mest brudlyssnade av diverse popmusik.
Kanske lite Gardell-läsande också.

...Det är ganska värdelöst faktiskt.

Heaven knows I'm miserable now.

Det är lustigt, och lite oroväckande på samma gång,
hur jag nästan alltid lyckas se ut som ett The Smiths-omslag.
Sådär dyster, glåmig och lätt apatisk.
Problemt är, antar jag, att jag inte kan le på bild och samtidigt behålla min värdighet.
När jag ler ser jag ut som en frireligilös seriemördare.
Seriöst.
Och Bernard gör knappast saken bättre.


Starman.



Jag vet inte om jag ska tycka att David Bowie är extremt töntig som har Anne-Lie Rydé-hår
eller att Anne-Lie Rydé är extremt cool som har David Bowie-hår.

You be the judge.

Hang the DJ.

Igår kom mamma hem och berättade glatt om hur hon på äkta badass-manér hade trängt sig före en gubbe i kön på Willys.

Mamma: Han såg ut som en folkpartist.
Jag:
Då förtjänade han det.
Mamma: Mm.
*Båda nickar i samförstånd*

Vi är precis lika hemska båda två.
Annars är min mamma bäst.
Hon lagar världens godaste spagetti & köttfärssås
och hon lyssnar bara på Morrissey.
Då gör det inget att hon inte kan skilja Placebo från Belle & Sebastian.
Hon är fortfarande bättre än din mamma.

Let's put a plastic bag over our heads.





Dagens skörd av kreativitet.
Roligare än så blir det inte.

Det regnar.
Igen.
Tv 400 bjuder på två avsnitt av Jerry Springer,
sedan två avsnitt av Cheaters.
This aint the high life.

Tack gud för Jens Lekman.
Utan honom skulle den här dagen varit så väldigt mycket tystare.

You are the light.

Det blev Sunes hjärnsläpp.

Häpp.

You and me, all we want to be is lazy.



I sure know how to spend the day.
Men man tröttnar fort på Morrissey och Super Mario.
Idag tänkte jag sätta mig ner och läsa en god bok.
Japp. Ni hörde rätt.
En God Bok (Hej, 40+)
Bara läsa. Hela dagen. Från första till sista sidan.

Jag har två alternativ.
Dorian Grays porträtt eller Sunes hjärnsläpp.

Kvalitetsläsning är grejen.

Hon och jag in i natten.



Åh. Vad säger man? I'm lost for words.

lysande, förträfflig, utmärkt, ypperlig, glänsande, mästerlig, utomordentlig, storartad, fulländad, genial

Tack för det Göran Walters populära synonymordbok.

I wouldn't give a shit if my bicycle's in bits.



Jag har gått in i en fas av högst ospännande leverne.
Jag lyssnar mer på Suede än vad som är nyttigt (som vanligt).
Jag fotar ointressanta saker som ingen vill se (som vanligt).
Och jag sätter upp massa mål som jag aldrig uppfyller (precis som vanligt).

Detta tysta liv är allt jag någonsin gör.
Där vid fönstret stilla mördad för dig.
Och de kör förbi som insekter gör.

Lalala.

Den som vet vad sjutton jag pratar om bjuder jag på en valfri glass.
Seriöst.

Write a song about your dream of horses.

"Vad är det här för nymodigheter?" utbrast jag likt gubben i Via-reklamen jag av någon anledning minns allt för väl.

"Last.fm förbinder dig med din favoritmusik och använder din unika smak för att hitta ny musik, personer och spelningar du gillar." Hmm. Låter inte så illa. Eller?

Orkar. inte. kämpa. emot. tekniken.

Sådär.

Snälla, stoppa mig innan jag skaffar facebook!

Wandering lost in a town full of frowns.





För första gången på månader (år?)
känner jag inte för att ta en kniv &
metodiskt avlägsna varenda kroppsdel.

Och det känns väldigt bra.

What? Har Josefin gått och blivit emo? Svar nej.
Ni kan vara lugna. Jag är fortfarande samma popoffer som innan.
Jag vill fortfarande gifta mig med Brett Anderson,
och inte med någon liten piercad dyster sak.
Jag anser fortfarande att Billy corgan kom före Gerard Way.
Och
jag skulle aldrig i mitt liv
aldrig
aldrig
köpa en skiva med Jimmy eat world.

Men även den mest hängivna Håkan-poparen kan bli ledsen.
Det är väl mer en regel än ett undantag.
Som Nick Hornby skriver i High fidelity:

"The unhappiest people I know, romatically speaking,
are the ones who like pop music the most."

Åratal av Broder Daniel- och Kent-lyssnande sätter sina spår.
Inbillar man sig.
Hobbydepressioner är det nya.

I keep the wolf from the door.



Och jag fick en nästan religiös upplevelse när jag återupptäckte Radiohead.
Äkta gåshud-moment.
Från och med nu kommer jag inte lyssna på något annat än Thom Yorkes falsett.
I år och dagar. Bara bara bara.

Har du aldrig hört Radiohead? Skäms.

Passive agressive.

Jag vill lägga till en punkt på min kom-ihåg-lista.

  • Placebo uttalas inte "Pläjsbo". Gör du det måste jag tyvärr kasta stenar på dig.

Daaaaaamon i ett badkar är grejer det.

Prestationsångest är mitt mellannamn och när omvärlden inte ger mig den uppskattning jag tycker att jag förtjänar vill jag gråta. Som en trotsig femåring som tjutande slänger sig på golvet på maxi efter beskedet om att det inte blir någon piggelin. Och det finns inget som får mig att vilja gråta lika mycket som det fruktade kuvertet man får hemskickat si sådär en vecka efter avslutad termin. Eller snarare innehållet i kuvertet: betygen.

Betyget G är i min värld ett slag i ansiktet.

"Du är kass men inte tillräckligt kass för ett IG."

G är precis vad jag förväntar mig i ämnen som matte, naturkunskap och idrott. Istället fick jag det, till min gigantiskt stora förvåning, i graf (skolämnet som gud glömde)! Ursäkta mig, men såg inte Janne min helt eminenta Damon Albarn i ett badkar-illustration eller vad är det frågan om? Damon Albarn i ett badkar förtjänar definitivt ett MVG. HAN ÄR JU NAKEN. Hallå? MVG+.


Just come over here and your face we will smash.







Jag tänkte skriva något fint om Brogården där jag bor.
Det förlovade landet mellan Lidl och stans krematorium.
Men jag kom inte på något att skriva. Något fint, det vill säga.

En gång var Fredrik Reinfeldt här.
Det är lite äckligt att tänka på faktiskt.

Everybody hates a tourist.

Ge mig arsenik, någon. Ge mig heroin, ge mig en pistol, ge mig kraft att stå ut. Eller annars: ge mig en tågbiljett härifrån.
Jag ställer inte många krav på mänskligheten. Det gör jag verkligen inte. Ett av de få kraven jag ställer dock är allmänbildning. Ett annat krav är att folk inte ska stå i vägen på Maxi när jag försöker handla. Men för att återgå till allmänbildningen, jag vill leva i en värld där jag inte ständigt behöver svara på mind-blowingly dumma frågor.

För att jag ska slippa behöva slå ner så mycket folk i framtiden (yeah, right!) skriver jag nu ner en liten käck kom-ihåg-lista som ni skulle kunna printa ut och sätta upp på kylskåpet eller i pannan eller var ni behagar:
  • Kent är en grupp, inte en person som heter Kent.
  • Samma sak gäller Broder Daniel. Det är inte en bror som heter Daniel.
  • Fredrik Strage är en musikjournalist, en ganska känd sådan. Han går alltså inte på Alzheimersgymnasiet och vi ska inte gifta oss på riktigt. Inte än i alla fall (muhaha).
  • Brett Anderson var sångare i Suede. Suede var bäst.
  • Pulp var förstås lite bättre.
  • Det finns ingen "Anders Lokko".
Sen skulle jag vara jättetacksam om folk lärde sig skilja på "de" och "dem". Tack. Nu har jag gnällt klart för idag.




Vi är på väg till Isola.

Tystnad, tagning, kamera två. Josefin bestiger inga väggar i vår. I stället levererar hon det sämsta skådespeleriet sedan någon med på tok för mycket makt på SVT fick en knäpp och tänkte "Andra avenyn, vilken kanonidé!".

Alla som har sett den omtalade novellfilmen "Som luft" där jag spelar en mobbartjej a la Ebba&Didrik kan enas om att, nä, någon ny glammig Greta Garbo eller Julia Roberts blir det aldrig av mig. Inte en chans.

Speciellt i en scen utmärker jag mig. Hade vi haft ett manus hade det stått "Sandra, Mobbartjej #1 & Mobbartjej #2 sitter i en röd, sliten soffa i en skabbig studio med fejkade hemtrevliga tapeter. Kanske blommiga. Mobbartjej #1 sträcker ut handen LUNGT OCH FINT och erbjuder Sandra Pringles (smak sour cream and onion). Sandra blir glad. Alla är glada. INGEN KOMMER TILL SKADA."

I stället slår jag nästan ihjäl mina motspelare med Pringlesröret.
BRA.
För jag kan inte vara naturlig framför en kamera för fem öre.
Men ingen dog. Bara min dröm om ett Hollywoodliv i lyx och flärd.

Hon är dansk, jag lovar!

Te, kakor och High fidelity hemma hos Torbjörn.
Ibland är det allt man egentligen behöver.

Nåja, vi (läs: Torbjörn) lagade klyftpotatis också som vi (läs: båda) åt.

Sedan skulle diskberget i köket tas hand om.
Då gick jag hem.

We kiss in his room to a popular tune.

Jag vaknade och kände mig som Brett Anderson.

Won't someone give me a gun?
Oh, well it's for de jävla fåglarna utanför mitt fönster.

DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!

Gustav minus Gustav.

I min barndoms vitmålade billy-bokhylla stod cirka femtusen sönderlästa Katten Gustav-seriealbum. Nu på senare år har jag insett att Gustav inte är rolig. Alls. Eller så har jag bara tappat barnasinnet totalt och det vore ju hiskeligt sorgligt. Alltså säger vi som så att Gustav suger.

Raderar man däremot Gustav ur serien är saken en helt annan. För kvar finns Jon. Och utan Gustav är Jon endast en ensam man med ett flertal seriösa mentala problem. Och det är skitkul.



garfield minus garfield.

Jag gick med nån för hon påminde om dig.



Punchline: I only went with her 'cos she looks like you.


Just another song 'bout single mothers and sex.

Jag kom just hem och jag är inte hundratio procent säker, men kanske krossade jag & min röda cykel ett obestämt antal grodor på vägen. Möjligt. Väldigt möjligt till och med. Om de nu sitter på ett rosakantat moln i grodhimlen och förebrår mig allt vad de har vill jag ta tillfället i akt och be om ursäkt: Förlåt. Det var mörkt och min cykellampa fungerar icke. Lyssna på Pulp och sluta gnäll så kommer allt förhoppningsvis att kännas lite bättre imorgon.



Pulp - Razzmatazz

EM i popreferenser.

Hitta alla tre och vinn en *EEH* halv tomat.


The fascist strikes again.

Top ten band vars namn jag gillar mer än själva musiken (därmed vill jag inte alls ha sagt att musiken är dålig. Tvärtom);

1. Suburban kids with biblical names
2. Manic street preachers
3. The Charlatans
4. Crash test dummies (Okej, Crash test dummies är dåliga. Lite)
5. Get cape. Wear cape. Fly.
6. Honey is cool
7. Someone still loves you Boris Yeltsin
8. Wannadies
9. The Scotland Yard Gospel Choir
10.
Hardy Nilsson


Och som motvikt, top ten band som faktiskt borde överväga ett namnbyte;

1.
Billie the vision and the dancers
2. The postal service
3. British sea power
4. Clap your hands say yeah
5. Nick Cave & The bad seeds (mest The bad seeds, jag förväntar mig inte att Nick Cave ska byta namn.)
6. Fastball
7. The Jesus and Mary chain
8. Silver jews
9. Echo & The bunnymen
10. The hot puppies

Cause I am the music fascist.

I'd never thought I'd live so high, just like heaven (if it didn't look like hell).

Väl medveten om att sommarlovet fortfarande är ungt trotsar jag allt vett och reson när jag redan nu börjar planera mitt projektarbete till trean. För jag är så jävla ambitiös har jag hört. Jotack. Trean ska bli mitt (läs)år. Alla arbeten ska lämnas in i tid. Alltså inga Darinnoveller som panikskrivs veckan innan avslutningen. Kiss my slacker-self good bye, cause she's never coming back! Eller jo. Säkert. Men vi kan ju låtsas lite.

Först hade jag tänkt göra något grafaktigt. Sen såg jag mina betyg. Jag fick G i graf. G! Ehh. Jag bestämde mig för att göra något i foto i stället. Jag tänker mig en fotoutställning med denna bilden som utgångspunkt.



Jag gillar att frossa i misär, det är old news. Alla vet att jag gillar Pulp. Och Suede. Och The Smiths. Och The Cure. Jag vill göra en fotoutställning med bilder som ser ut som Pulp. Och Suede. Och så vidare. En bildserie som på något sätt motsvarar den visuella versionen av Mile end. Det kan bli fint tror jag.

Jag har redan börjat planera hur bilderna ska se ut och var de ska fotas. Och framförallt, hur jag ska redovisa detta på ett bra sätt utan att Aqua tycker att jag är totalt hopplös och värdelös och allt det som jag alltid är rädd att han ska tycka. Jag har börjat sätta ihop en portfölj med provbilder för säkerhets skull. *Hej nörd* Shit! Jag är ambitiös. Släng dig i väggen, Thom Yorke!

That's the worst fuckin' sweater I've ever seen, that's a Cosby sweater.

Fascismen passar mig utmärkt. Just my cup of tea. Pol Pot och kompani visste sannerligen vad de sysslade med. Inta knäposition och tillbe mig, vanliga människor! Slicka mina Cånverse, ack så okunniga pöbel, och erkänn en gång för alla att jag vet bäst. Säg det högt. Kom igen!

"Josefin, du är ett geni. Du är smartare och har bättre smak än Andres Lokko rentav... Okej det sista var en lögn. Uppenbart. Men efter Lokko ligger du tvåa på coolhetsskalan. Jag svär på min mors grav. Och du hade rätt om Dog man star, precis som du hade rätt om allt annat, det är världens bästa skiva och Brett har popvärldens snyggaste häck!"


Så, känns det inte mycket bättre nu? Okej, då så. Ner på marken och gör femtusen armhävningar!

Jag ÄR High fidelity.

Och det är jag fullständigt, fullkomligt, komplett nöjd med.

Se och lär.

JAAAA! DET ÄR SÅHÄR RIKTIGA POPSTJÄRNOR SKA SE UT!



The last shadow puppets - Standing next to me


RSS 2.0