We've got a file on you.

Och ja. Om ni undrar. Det är fortfarande dress code: gruppboende för färgblinda som gäller.


A bit of the old ultra-violence.

I filmen A clockwork orange utsätts den hänsynslöse brottslingen Alex för hjärntvätt för att bli en skötsam medborgare. Under hjärntvätten (som mer liknar tortyr) tvingas han titta på hemska filmer till tonerna av Beethovens nionde symfoni - Alex favoritstycke. Som ett resultat av detta klarar han inte längre av att höra symfoni nr nio utan att få våldsam dödsångest.

Förstår ni nu varför jag inte längre kan lyssna på min favoritlåt?

I have no pride left, no, no there is nothing I'm trying to prove.

I helgen har jag:



Satt ihop Kent-texter med kylskåpspoesi som nu pryder mitt element.
Ätit paj.
Inte diskat.
Sorterat mina tidningar.

Jag har även läst Oscar Wilde och lyssnat på The Smiths och varit allmänt pretto.
Minst två gånger har jag yttrat orden "folk som inte förstår Morrissey är ytliga och enfaldiga!"
och "this world is full of crashing bores!" Jag är riktigt odräglig faktiskt.

Och så har jag spelat jättemycket GTA.

Tänk vad mycket man hinner med när man varken har jobb eller ambitioner!

Alingsås har inget Camden.



Skånegatan alltså. Jaha. Men var är Hannas krog? Och Pet sounds? Pfft. Hyckleri.

(Men notera gärna "Percys bil" HAHA)

Gråtfest.

Speaking of Percy tårar... Detta är underbart! Helt underbart. Mobbing har aldrig varit vackrare.



"Du, vi sitter faktiskt här och försöker göra en TIDNING!"

"Bög-Cesar" haha. Tillåt mig dö lite.

Så vill jag också ha det på jobbet! Eller kanske inte.
Hardy är söt i alla fall. Efter Jarvis är han min främsta stilmässiga kompass. Jag vill också ha stora glasögon, Brainpoolhår, vinylskivor och ett eget fanzine döpt efter en Pulplåt. Det är liksom mitt mål här i livet. Allt annat känns mindre angeläget. Hm, I better get that time machine working soon or it's curtains (just as long as they match with the walls and the sofa).

Jag har rätt annars är du störd.

Jag var nio, kanske tio och mamma kom in i mitt rum där jag satt på golvet och målade med vattenfärger.
"Det är en sak vi har disskuterat länge, och vi tror att du är redo nu."
Jag fick följa med till vardagsrummet och sätta mig i soffan där min bror väntade. Mamma gick till bokhyllan och plockade fram videobandet med Nilecity 105,6 inspelat från TV.
"Det är dags nu. Du kommer att tacka oss när du blir äldre."

När andra barn tittade på Hem till midgård eller (fasa) Doktor Mugg tittade jag alltså på Nilecity och Percy tårar. Slutsats: Jag är VÄLDIGT tacksam att mina föräldrar tidigt tränade mig till att bli en bra människa och inte falla ner i den svenska folksjälens djupa träsk med matchande träningsoveraller, husvagn och TV-kvällar framför Bingolotto och Let's dance.

Det kanske är sant att folk inte uppskattar Killinggängets Expressen fredag-sketcher eller nazi-mimarna lika mycket som jag, men alla kan ändå komma överens om att Robert Gustafsson är roligast i världen.

Utom jag. För även om Nilecity och Percy tårar hör till vårt kulturarv är Robet det värsta jag vet. Han är bara jobbig. Tillsammans med Kleerup är han den mest överskattade människan som någonsin vandrat i ett par klackskor. (Eller, eeh, Kleerup kanske inte har klackskor. Men you get the point.)

Tänk själva. Vad har Robert Gustafsson gjort som är roligt under de senaste tio åren? (Bortsett från Torsk på Tallin.) Ingenting. Nej, Time out är inte roligt. Så vad gör han egentligen? Kommer till Allsång på Skansen i full Greger-mundering och snubblar omkring och drar grova skämt. Sååå himla Stefan & Krister.

Och ändå. Ändå tycker folk att han är det roligaste som finns. År efter år hyllas han som Sveriges humorkung. Vad beror det på? Masspsykos? Skrattar folk av ren reflex för att de tänker på DansbandsRoland eller Veiron i ottan när de ser honom? Jag vet inte. Det är ett av livets olösta mysterier.

Fast egentilgen vet jag redan svaret. Jag vet vad som ligger bakom svenska folkets kroniskt vidriga smak. Roten till all världens ondska, folksjälens kärna: Stefan & Krister. För folk gillar ju faktiskt dem. PÅ RIKTIGT! Det är där skon klämmer. Och det är precis lika obegripligt som det är skrämmande.

Begravningen infaller ej.

Här kommer, som utlovat, dödsannonserna från Bonnrick! Ta fram näsduken, gör en kopp te och bered dig på äkta tragik i sin rätta benämning.

Kristian, 43 år, dog tyvärr i en bilkrash när han var på väg till tippen för att slänga ca 2 ton Svinto. Han efterlämnar ytterligare 5 ton Svinto och en otroligt ren cykel. Det var dock allt. Han levde ett sorgligt och tomt liv. Begravningen infaller ej.

Peter Pan växte upp och dog.

Bööb, 56 år, hittades tidigt lördag morgon död av alkoholförgiftning. Det visade sig att han varit stendöd i minst en vecka. Hans vänner är mycket upprörda över detta besked med tanke på att det har varit en ovanligt "livlig" vecka för både Bööb och hans vänner på festfronten. Begravningen tar rum omedelbart efter torsdagens AA-möte.

Ont, det gör ont! Jag skrattar magmusklerna ur led.
Och vad är Bööb för namn egentligen?

Äger egen fritös.

Hur kan en stad byggd uteslutande av trähus i olika pastellfärger vara så grå? Grå grå grå. Grånaden är så kompakt att jag lika gärna kunde vara färgblind. Eller något.

Anyhow. Istället för att deppa ihop totalt till tonerna av Dog man star på repeat plockar jag fram Bonnrick och läser tills tårarna rinner. Japp, Bonnrick. För hunda år sedan (i åttan eller nian) gjorde jag och Ida en tidning som vi kallade Bonnrick och som är ungefär det skitroligaste som finns. Roligare än Nilecity, jag lovar.

Det bästa är kontaktannonserna. De är guld värda. De är till och med snäppet bättre än de jag och min andra Ida gjorde till radion i våras. Och det vill inte säga lite!

Stark man med kraftig benstomme söker fru. Fin figur är ett måste! Gillar inte långa skogspromenader eller andra fysiskt ansträngade aktiviteter. Äger egen fritös. Skriv svar till "Krulligt rygghår"

3-barnsmamma söker snäll omtänksam man som gillar små pojkar. Inga Rökare heter jag, men du kan kalla mig "Big moma"

Tja tigerkaka! Grrrr! Här har du en muskulös kvinna. Har precis kommit tebax från en "statligt betald semester" för att jag dödat min förra man. Vill nu starta ett nytt liv. Är inte rädd för att "hantera" konflikter. Är det någon där ute som söker mig (av kärleksfulla anledningar) skriv då till "Benknäckarn" P.S. Hoppas du gillar tatuerade kvinnor!

Förutom dessa kap innehåller Bonnrick även en kvinna som älskar Gunde Svan i ohälsosamma mängder och en lång artikel om ett påhittat krig mellan Danmark och Tysklands ölkorvproducenter. Och dödsannonser. Men de är mest tragiska. Är ni snälla kanske ni får läsa dem också.


Finn fem fel.



Häromveckan när jag vårstädade min skivsamling hittade jag detta.
Gyllene tiders senaste. Vad? När? Hur? Och framför allt: varför?
Att jag skäms hoppas jag är underförstått. Så det behöver jag inte säga.

"Finn 5 fel" står det. En utmaning jag genast antog.
Och visst , med en gång kan jag urskilja ett, två, tre, fyra, fem.
Fem medelålders män som verkligen borde göra något annat.
Verkligen.
Otroligt mycket verkligen.

Krocktest-dockor anyone?


Livet är hemskt men det är okej.

Tro inte att jag är snäll. Jag är ond, mycket ond. Med glimrande röda ögon och klor gömda bakom ryggen väntar jag i skuggan på att anfalla. Vänd andra kinden till och jag hugger. Vänd andra kinden till och du får veta att du lever. Jag kräver inte att du ska förstå. Men jag kräver att du åtminstone lyssnar.

Ta på dig röntgenglasögonen och du kommer se att jag inte är så farlig som du tror. Bakom röda ögon och sylvassa tänder är jag en femåring som tappat mjukglassen i sanden, skrapat upp knäna och tappat bort föräldrarna på IKEA.

I used to try very hard to make friends with everyone on the planet sjunger hjälten.

Jag försökte. Jag misslyckades. Snälla ha överseende med mig.
(eller ge mig i alla fall pengar till en ny glass så kanske jag låter bli att bita dig.)

Stoned in a lonely town shaking their meat to the beat.



Flickan på bilden har usel musiksmak, men det är okej. Jag tycker om henne ändå. Hon är min vapendragare i vått & torrt, since way back in 96. Oh, ja - samma år som Beautiful ones toppade listorna, men det sket vi i. Vi var för upptagna med att hoppa i vattenpölar och samla på Spice girls-kort to even notice.

Vi hängde ihop som snoriga sexochetthalvtåringar i sandlådan och bråkade om den bästa spaden. Vi körde bort de äckliga montessoribarnen från rutschbanan med hot som "min storebror går i 6:an!" och vi var helt enkelt allmänt koola.

Tolv år senare är vi fortfarande partners in crime. Och det är ju himla fint. MEN...

För tillfället befinner hon sig i Amerikat och frotterar sig med celebriteter. Himla dålig stil tycker jag som är ensam kvar i potatisstaden och motvilligt frotteras med helt vanliga människor. Fnys.

Ambition makes you look pretty ugly.

Mamma: Martin är smart. Josefin är ambitiös!

Jorå, såatteh...

Hoppas att alla har haft en fin midsommar. (Lögn)
Min regnade bort i stan där det finns fler kor än människor.
Och på grund av fotbollen blev det inget Grotesco heller. Fasa.

Nick Carter, Nick Carter, älskar du mig?

90-talet är min antiken och detta är min renässans. Jag avgudar allt som heter Britpop, Kurt Cobain, Fucking Åmål och Killinggänget.

Men.
Man får ju inte glömma bort det som gjorde 90-talet till vad det var (smaklöst, plastigt och fullt med fula frisyrer): Pojkbanden!

Åh, dessa välkammade, välsynkroniserade pojkar i likadana vita kostymer! Those were the days. Nick Carter från Backstreet boys var favoriten bland tjejerna i min klass cirka 1997. Jag brukade till och med stanna avsiktligt på N när vi hoppade rep på rasterna för att få pröva lyckan med popstjärnan.

Ida&Rebecka: J, K, L, M, N... N!
Jag: Hmm... Vem kan jag ta som börjar på N? HEHEHE...
Rebecka: Hihi, NICK CARTER!
Jag: Just det, haaan ja. Det tänkte jag inte på.
Ida: Eller Niklas...
Jag: JA, HAR NI INGA ANDRA FÖRSLAG FÅR DET VÄL BLI NICK CARTER IGEN!

Sen stannade jag såklart avsiktligt på JA när leken fortsatte "Nick Carter, Nick Carter älskar du mig? Svara ärligt ja eller nej." Det var ju liksom ödet.

Och hey, I don't blame me.

Eller. Jo. Lite.



I get up when I want except on wednesdays when I get rudely awakened by the dustmen.

En liten envis man cirkulerade runt runt nedanför mitt fönster i en sopbil-nånting. I typ, jag vet inte, EN HALVTIMME. Eller två. Eller flera.
Jag förstår inte. Tycker folk att det är roligt att väcka mig?
Tydligen.
Hade jag inte varit så trött hade jag gått ner dit och kickat some kommunanställt ass. Eller not.
Jag får lösa det på den svenska sättet: skicka in Dagens ris i lokaltidningen. Yes. Watch out, säger jag bara.


The time of our lives.

Alltså. Jag och Jonas är bäst. Jag ville bara säga det.

Jonas: ah då ska jag ta med dig ut i alingsås nån dag haha, gu va roligt vi ska ha
Josefin: haha. åh . vi kan göra alingsås! vi kan shoppa i alla stooora shoppingcenter eller gå på nån musikal eller kanske spana efter alla kändisar som bor här!!!
Jonas: jaaaaaaa! ^^
Josefin: yes alltså.
Jonas: haha det kommer bli dagen i våra liv!
Josefin: vi kommer att se tillbaka på den med glädjetårar i ögonen när vi sitter på nåt äldreboende. kanske till och med skriva en bok om det, som sedan filmatiseras med Mikael Persbrandt och Lena Endre i huvudrollerna. eller... eh.
Jonas: hahaa och min 67-årige son kommer att sitta med och ge kommentarer för det kommer vara blandat drama och dokumentär
Josefin: och Bergman kommer att vrida sig i sin grav för att han inte fick vara med och göra detta mästerverk
Jonas: hans Fanny&Alexander kommer brännas upp
Josefin: på bål!

(Eller så är klockan halv ett på natten och jag är väldigt trött.)

Sociability is hard enough for me.



Idag har jag bara umgåtts med min skivsamlig.
Återupptäckt gamla favoriter som The Cure och Placebo.
Sjungit med i Brainpool-låtar med en hårborstmikrofon.
Känt mig som en mis-shape, mistake, misfit till Different class.
Drömt mig bort till 90-talets barndom med hjälp av Hanson och Spice girls.
Förundrats över att jag bara äger en ynka Smiths-skiva.
Fått gåshud av Blurs Coffee & TV och Suedes Down.
Stått emot frestelsen att spela It must have been love på högsta volym.

Jag har inget sommarjobb nej.

Nu ska jag duscha och sen ska jag och mina frikyrkotänder hem till storebror och spela TV-spel hela kvällen.
Vem sa att jag var en nörd?

Bet on it.

Det här är det roligaste jag sett. I hela mitt liv.
Darin goes Backstreet boys och powerdansar i ett Teletubbieslandskap.



Ja. Nu har jag också sålt min själ till Djävulen/Disney.
Igår kväll såg jag High school musical 2.
AND I'M NOT SORRY.

Pretty Bretty.


(Det är inget ljud de första 25 sekunderna.)

Tjejen:
Marriage proposals. Do you get that?
Brett: Marriage proposals? I don't think I have, no.

Ursäkta mig, men HUR? Har alla gått och blivit blinda? Och döva? Och hjärndöda?

"Jag ska gifta mig med honom!" är den fras jag använder flitigast efter "Andres Lokko sa en gång att..." Och oftast är det Brett jag refererar till. Ehm, vid närmare eftertanke så  borde jag faktiskt sluta med det, det är creepy. Jag är creepy. Så very creepy.
Från och med nu får jag nöja mig med att gilla popstjärnor lagom.

I'll give it a week.

Yeah, you can live in Kelvin and promenade the concrete walkways where pigeons go to die.

Jag har bestämt mig. Min framtid är nu utritad. Det känns tryggt.

Jag ska nämligen bli... *trumvirvel*... JARVIS COCKER.
Visst herr och fru besservisser, han finns redan. Det vet jag. Men för mig är Jarvis lite som Buddha. Det vill säga benämningen på någon som har nått nirvana, någon som är upplyst. Jarvis är inte en person, det är ett tillståd. Såattsäga.

"Och varför är denne långsmala bleka anglosaxiske herre värd att avgudas?" är en mycket vanligt förekommande fråga från obildade lekmän. Well, om inte för sin musik så för detta, detta och absofuckinglutly för detta.

Jag börjar öva in mina Jarvisposer redan nu.


What if the air could let you breathe.

En hel uppväxt med olika tandställningar, miljontals walks of pain genom Noltorps tandreglerings mentalhusgrå/beiga korridorer och åtskilliga smärtsamma ingrepp senare har jag fortfarande en jävla tandjävel som inte riktigt fattat grejen. Rebelliskt sitter han där i min överkäke och vägrar inta sin plats i ledet med de andra tänderna. Hotfullt pekar han snett utåt som vore han beredd att när som helst ta ett vilt språng och försvinna för alltid. Jag har därför, äckligt käck som jag är, döpt honom till Bernard (hommage à Bernard Butler, Suedes gitarrist som hoppade av way back in 94).

Tack vare Bernard kanske den fruktade rälsen måste tillbaka.
Bernard ska ha stryk.

Det är inte jag det är du.

Jag vet inte riktigt om jag gillar min nya rälsfria look. Jag tycker liksom att jag ser lite frikyrklig ut. Eller seriemördaraktig. Ja, läskig i vilket fall som helst. Jag är rädd för min egen spegelbild. Speciellt när jag ler. Jehovas, here I come, typ.

Dessutom gillade jag att ha något gemensamt med Strage. Nu är det slut med du och jag Fredrik.
Detta är slutet på en era. (Oh yes, I am the queen of överdramatisering.)



Men?

Skriver Linda Skugge sånt här bara för att göra mig arg?
Jag tror nästan det.

Anders Borg liksom. Eh. Where to begin?
Jo, klipp dig. Först och främst. Sen: byt hjärna eller nåt.

I'm aching to see my heroine.


None

Det finns ett bostadsområde som jag cyklar igenom varje dag på min väg till Alzheimersgymnasiet.
Det är fult skabbigt smutsigt trångt och ser oerhört brittiskt ut. Jag älskar det.
Om jag lyssnar på Blur/Pulp/Suede och kisar lite kan jag nästan låtsas att jag befinner mig i London.
Eller Sheffield. Eller egentligen vilken engelsk stad som helst. I fem minuter.
Det vill säga ända tills jag kommer till övergångsstället där Willys skymtar i horisonten.

I fem minuter heter jag inte Josefin, jag heter Josephine.
Jag bor i ett land där alla skiter i melodifestivalen.
Jag använder uttryck som "rubbish", "cheers" och "blimey!"
Och jag är inte alls på väg till skolan, jag är på väg hem till Brett Anderson för att dricka te.
Vi är såklart gifta. Jag är även gift med Damon Albarn och kanske Jarvis. Definitivt med Brian Molko.
Och ingen här har hört talas om vare sig Basshunter eller Bingolotto.

Sen dyker den jävla Willysskylten upp. Förstör.

She gave me a gun and said let's have fun.





Det där med betyg alltså.
I år har jag lyckats förskaffa mig allt från MVG i foto till IG i video.
Det kallas mångsidighet. Jag gillar att variera mig så att säga.

Inget sommarjobb har jag fått heller. I år blir det bara till att äta glass på torget och lyssna på Wannadies.
Inget fel med det.

Trots allt vill jag inte ha BrettAnderson-hår.

I ett tappert försök att förhindra min hjärna från att självdö av understimulans tog jag poptestet i Musiknonstop.
Och. Jag är inte ens pop. Jag är ett äckligt mainstream. I loath myself, som Chandler Bing skulle ha sagt.

Nu ska jag ta 90talsgengretestet i Common people och hålla tummarna för att jag inte är rejvare. Eller dagispopare.


Baby it seems sometimes you're lost in TV.

Robert Wells fyllde upp hela TV-rutan. "Tio år med Rhapsody in rock."

Jag: AAAAAAAH MINA ÖGON!
Mamma: Vad är DET?!
JAG: Byt kanal! Byt kanal! BYT KANAL!!!

Vi höll nästan på att missa Frusna män söker kärlek. Fasa.

Dogmanstar.

image56
I natt drömde jag att jag dog och kremerades.
Sedan såldes jag som kattsand på Lidl.

Det var nästan lika obehagligt som när jag drömde att jag åkte bil med fyra stycken ADHD-Alanis Morissette. NÄSTAN. Det är inte så att jag ogillar Alanis, nej då, jag gillar henne till och med. Fast tvärtom. Det enda coola med henne är att hennes efternamn påminner om en viss Steven Patrick.

Eh, ja. Morrissey alltså. Omniintefattadedet. Vilketnisäkertintegjorde.

Wohoo.

HA! Jag vann över dig, Strage. Nästa onsdag klockan 11 ska min räls bort. Det är lite sorgligt. No more mr Fredrik Rälsbuddy alltså.

Hairy Ass Truman.

Jag har jätteroligt.
Jag pluggar som bara den.
Jag kommer att få MVG i historia.
Porss kommer att älska min uppsats om kalla kriget så mycket att han tapetserar sitt hus med den och för all framtid visar upp den för kommande elever som ett exempel på "så här bra kommer ni aldrig att bli, det är lika bra att ni ger upp och dör."

Nej gud vad jag ljuger, som Glenn Killing sade till Brainpool. Jag är så död. Lika bra att anmäla mig till IG-prövningen i augusti redan nu. Jag tror inte ens att jag vill klara det här. Min snälla bror försöker hjälpa mig över MSN och jag kommer bara med smartass-kommentarer.

Martin säger: dessutom hade USA nåt som de kallade Truman-doktrinen, döpt efter presidenten. Den doktrinen sa att USA reserverade sig rätten att ingripa vart som helst i världen där "fria människor bekämpar förtryck"
Josefin säger: tror du att Harry S Truman kallades för "Hairy Ass Truman" ?

There were times when I could have strangled her.

Bokredovisning idag. Jag pratade om Fans av Fredrik Strage. Fast mest pratade jag om Morrissey. Jättefort. Jag tror inte att någon uppfattade ett enda ord. Jag vet inte ens själv vad jag sa. Påstod jag verkligen att Morrisseyfans är bättre än andra människor? Hm.

Nåväl.

Nu ska jag skriva fyra historieuppsatser till på onsdag om livet är mig kärt.

Och det är det ju.

RSS 2.0