Borderline.

Pål Hollender är coolare än dig, och jag kände mig oerhört kulturell när jag fann mig själv på Alingsås konsthalls vernisage av Pål och Bo Melins utställning Borderline, läppjandes cider ur en plastmugg. Classy. Förutom jag var det mest damer, 50+ med hennarött hår, kläder av säckväv och smycken gjorda av trä där. Typ. Och Pål såklart.

Jag svassade pretentiöst omkring och lekte världsvan konstfantast. (Det är min nya hobby.) Jag tror dock inte att någon köpte det. Det kan ha med att göra att jag blev helt blyg och stirrade i marken så fort Pål såg åt mitt håll. Jag vet, Starstruck är mitt mellannamn.

image7

image8

Well, you're so lovely, Jens.

Ibland gillar jag SVT. Speciellt när Jens Lekman gästar Musikbyrån.

Musikbyrån. Bara namnet liksom. Alla som känner mig det minsta vet ju att jag helst av allt vill ha en garderob full av popstjärnor, men en byrå funkar det med.

Jens Lekman är fin. Han har det mest bedårande höga hårfästet jag någonsin sett. Åh, lilla magra Jens. Man vill ju bara ta hem och mata honom. Jag har bestämt mig för att köpa alla hans skivor. Det borde du med. Det borde alla göra.

Fina, fina Jens med de bra, bra låtarna med the witty lyrics. Jens Lekman är så 2000-talets Jarvis Cocker. Jag tror jag ska skriva ett brev till honom. Ett brev på rosa parfymerat papper med orden Vill du gifta dig med mig? Ack, min kärlek är så flyktig. Bye bye mrs. Strage, hello mrs. Lekman.




Jens Lekman - A postcard to Nina.

Jag är inte gjord av sten.

Bengan i skivaffären är nog inte så dum ändå. Idag var jag inne och köpte Håkans nya och han frågade då om jag ville ha en plansch också. Åh, frågan jag väntat på under alla dessa år. JA TACK. Det var på tiden.

Jag ska fatta mig kort. Jag ångrar allt, jag ångrar allting ont,
som en viss eskilstunare skulle ha uttryckt sig. Jag tar tillbaka allt. I löv you, Bengt. Även om du inte har Mellon collie and the infinite sadness. Det är okej liksom. Jag inser att jag varit för hård i mina dömanden.

Jag vill inte vara rädd.

Jag hatar barn. Jag hatar snö. Barn med snö är min ultimata mardröm. Och idag möttes vi öga mot öga för första gången sedan mellanstadiet, jag och min mardröm. Tre små äckliga pojkar med snöbollar. Jag är ju nästan 18. Nästan vuxen! Sen när kastar man snöbollar på vuxna? NÄR JAG VAR LITEN MINSANN, DÅ HADE VI RESPEKT FÖR DE ÄLDRE.

På väg hem såg jag dem igen och kände mig som Thomas i En komikers uppväxt när Lennart och Stefan väntar på hemvägen för att ge honom stryk. Jag må vara 17, men jag är fortfarande en pytteliten tjej. Och man är inte elak mot pyttesmå tjejer!

Jag är inte Thomas jag är inte Thomas jag är inte Thomas ekade i mitt huvud när jag tvärvände och gick en onödig promenad runt hela Nolby för att ta den andra vägen hem. Jävla ungar.

Varför måste jag vara rädd?, sjöng Jocke Berg i mina öron och gjorde det hela ännu värre. När blev jag så feg? Varför är jag rädd för människor som fortfarande leker med turtlesgubbar?

Återinför barnaga? Jatack.

Snoop Dogg är så av.

Gissa om jag blev snoopen (haha - dålig humor är min grej) när Fredrik Strage pratade om Snoop Dogg i nyhetsmorgon. Liksom. Snoop Dogg? Say what.

Men jaja, det är lungt. Man behöver faktiskt inte tycka precis likadant om allt. You say Snoop Dogg, I say Brett Andersson. Mitt frieri kvarstår.

I used to be a little boy, so old in my shoes.

Paris var så vackert den dagen jag och min Canon utforskade stan, och det vackraste av allt var en liten pojke och hans mamma som matade fåglarna utanför det turistspäckade Notre dame. Jag tror att mitt hjärta smälte litegrann när sparven landade i pojkens lilla knubbiga utsträckta, alldeles säkert glasskladdiga hand.
Precis så, tänkte jag. Precis så kommer mitt och Salem Al Fakirs barn att se ut.

Att frysa ögonblick och förvara dem för alltid. Det är det som är så underbart fint med att fota. Att fota är det närmaste man kan komma att resa i tiden, som jag en gång skrev i en Belle och Sebastian-inspirerad novell. Nu kommer pojken på bilden alltid att vara en femåring med Salem-hår och förtjust glittrande ögon.

Jag skulle vilja resa tillbaka till Paris, inspirerad av Amelie de Montmartre, och söka upp honom som gammal och överlämna bilden. Jag vill fråga honom om han minns hur ivrigt sparven pickade på brödbiten i hans hand, om han minns hur lycklig han var.

486206-3

Fredrik x2

Jag har två favorit-Fredrik. Och båda är med på TV innom det närmsta dygnet. Jag säger som Hardy Nilsson: yes alltså!

Ikväll är det dags för Fredrik Wikingsson att flumma runt i Hundra höjadre tillsammans med Filip Hammar. Woho! OCH Imorgon bitti är min käre rälsfrände Fredrik Strage med i TV4s nyhetsmorgon. Dubbel-woho!

Åh, och fina lilla Strage titulerar sig som "popkritiker". Det är SÅ mitt drömyrke.

På vinyl, helst.

Killen i stans enda skivaffär hatar mig. Japp. Helt oskäligt dessutom. Det är inte rättvist att tyka sig bara för att jag brukar komma in och fråga efter skivor han inte har. Jag förstår inte vad hans problem är. Han borde ju anställa mig som inköpare istället för att hata mig för att jag har bättre smak än honom.

- Hej! Har du Pelle Carlbergs senaste? (glad och artig)
- Nej. (helt otrevlig)

- Jesus and mary chain? Bright eyes? Suburban kids?
- Nej. (fortfarande helt otrevlig)

- Vad säger du om jag säger Kristian Anttila?
- Försvinn.

Är det mitt fel att hans föräldrar döpte honom till typ Bengt? Är det mitt fel att han är gammal och cynisk och inte har några vänner? Och är det mitt fel att skivindustrin håller på att dö?

NEJ. Så save the taskig attityd nästa gång.

Okej, okej. Han har aldrig sagt åt mig att försvinna och han har säkert massor av vänner. Men still. Lite trevligare kunde han ju vara. Jag har ju trots allt köpt jättemånga skivor av honom. Och ändå så vägrar han ge mig Kentplanschen i fönstret. Morr.

Bigmouth strikes again.

Brett är en skitstövel, man får cancer av chips, Håkan är en dryg jävel, det är töntigt att vara ironisk, allt på Jerry Springer är fejkat, Hugh Grant är en snuskgubbe, det spelas in en ny Beckfilm och Brainpool har inga pott/popfrisyrer.

- Meh, visste du inte det, Josefin?
- Neeej! LALALA jag hör ingenting LALALA!!

Mina illusioner är allt jag har. Så snälla låt mig hållas.

Taking a ride in the countryside.

Under flera år har jag gått under the impression att Brainpool ser ut som de gör i Nilecity (kostym, Hardy Nilsson-hår och Poptidningar i händerna). Det gör de ju inte alls! De ser helt vanliga ut. Janne Kask skulle kunna jobba i korvkiosken på lilla torget och jag skulle inte reagera. Eller jo. Då skulle jag nog köpa korv varje dag.
- En fransk hot dog, tack. Och ditt telefonnummer. Heheeheh... *rodna*
Nej, det hade nog inte varit en bra idé. Jag borde hålla mig på minst 50 meters avstånd från alla kändisar.

Janne Kask ser förresten exakt ut som Lucian Matis från Project runway Canada. (Googla eller you tubea.) De till och med pratar likadant.

Acrylic afternoons.

Att apatistirra i taket en hel eftermiddag till tonerna av His'n'hers på repeat är kanske inte riktigt vad som menas med en meningsfull tillvaro. Men vem behöver amitioner egentligen? Ambition makes you look pretty ugly. Därför gillar jag Pulp. De verkar ha gett upp allt hopp och godtar livet för vad det är: hopplöst, meningslöst och helt värdelöst. Det avspeglas i musiken som med likgiltigheten hos någon som sedan länge slutat drömma tycks säga and if you could walk away where would you go, anyway? Right on liksom. För vart skulle jag ta vägen om jag någonsin kommer bort från den här stan? Floda? Jag kommer ju knappast få en lägenhet på Skånegatan i Stockholm. Det vet jag. Smärtsamt väl.

Så varför fortsätter jag fantisera om en framtid i Stockholms camden där jag dricker te och diskuterar pop med Fredrik Strage? Och varför finns det ingen på min skola som ens vet vem han är? Vad är det för fel på 90-talisterna egentligen?

-
Vaa? Fredrik Strage? Vilken klass går han i?
- EEHHH... Han går el.

Oh, do you believe in love there?

Två hårfagra män plus en superlåt som gjorde dem världskända över en natt. Offcorse there's gonna be trouble! Konkurransen mellan Brett Anderson och hans gitarrkompanjon Bernard Butler måste ha varit stenhård. Anledningen till att de 1994 gick skilda vägar måste berott på att de inte kunde komma överens om vem av dem som var snyggast. Japp, the only explanation. Brett var före sin tid och sportade heroin chic redan 92 medan Bernard körde på classically handsome.

För att undvika splittringen av bandet kunde de ju ha frågat mig istället. Det hade varit sååå mycket enklare. Brett är snyggast hade jag svarat och därigenom räddat Suedes framtid. Ledsen Bernard, men blekgul jätteuppknäppt skjorta och lång lugg som är all over the place är grejen. Bretty = pretty.




Suede - The drowners

Du förlorade ditt krig, du står ensam kvar.

Den 25 juli, dagen innan min födelsedag, spelar Kent i Göteborg. Jag skulle såga av min vänstra arm eller joina MUF, ja vadsomhelst för att få gå. Lyckligt nog finns det massa biljetter kvar. Problemet ligger i att alla jag känner hatar Kent (jag vet, de trevar i ett mörker svartare än omslaget till Du & jag döden). Utom mamma. Och sorry, men jag tänker inte gå på konsert med min mamma.

Livet är hårt för en missförstådd popnörd i västra Sveriges trångsyntaste stad. En klasskamrat till mig dissar Kent utan att aldrig ha hört dem. Samma tjej som aldrig har hört talas om Kurt Cobain och tror att Suede heter Nude, I mind you. En annan klasskamrat som för övrigt gillar Bruce Springsteen mobbar mig för att Kent är "gamla". Ja, för Bruce personifierar ju ungdom och vitalitet likt en nyutslagen rosenknopp. *IRONI, fnizz*

Jag tänker inte go jehovas och försöka omvända alla i min omgivning. Även om jag helst av allt vill kasta heligt vatten på random folk och mässa THE POWER OF JOCKE BERG COMPELS YOU! (Har du inte sett Exorcisten får du faktiskt ta en tur till skamvrån. Eller till Filmtajm. Bums.)

Snälla, följ med mig på Kent i sommar, någon. I would be more happy än Göran Persson i en godisaffär.

The more you ignore me the closer I get.

Vet du vem världens största rappare är? Frågar Sebastian Suarez-Golborne i Sonic nr 16, 2004. Morrissey svarar:
- Tack och lov gör jag inte det. Och om jag visste det skulle jag bli väldigt orolig. Vem är det?
Han heter 50 Cent.

- Ah, där ser man. Ja, där har vi verkligen vår tids största talang.

Morrissey är kung. 50 Cent är ägd.

Nu är det officiellt. Jag älskar Morrissey. Japp. Och 50 Cent kan gå och dra något gammalt över sig. Kanske flytta till Nossebro. (Tillsammans med alla som inte gillar Håkan.)

Du och jag, Moz. Det är vi mot världen. (Där fick jag in två Kentreferenser på samma gång. Score!) Fast du hade ju inte varit tvungen att dissa Suede i en annan intervju. Men that's fine. We can worke it out.

These are the sad songs.

Livet var aldrig så vackert som de tidiga barndomsmorgnar då man barfota tassade över det ännu inte soluppvärmda parkettgolvet och kröp upp i soffan framför Cartoon network. Lyckan fanns i ett glas oboy och några timmar framför Scooby Doo, Familjen Flinta och Atommyran. För allt var bättre förr men det inser man inte förens det redan är försent. Och det kommer det alltid att vara. För sent.

Det är underligt hur en stad som till 90% består av pastellfärgade trähus kan kännas så grå. För att citera mig själv, vilket jag alltid gillar att göra: Alingsås är lite som Liseberg minus det roliga. Dock inte minus illamåendet. Att vandra längs Kungsgatan är som att åka virvelvinden bakis med 25.000 personer du hatar.

I love my life, som Jarvis sjunger, men ibland känner jag att det finns lite för många broräcken att balansera på. Allt för många rödljus att trotsa. Jag har läst för mycket Jonas Gardell. Då blir man lätt sån. Egentligen har jag inget emot staden i sig, det skulle bara vara så otroligt skönt att se den brinna ner till grunden. Den ultimata tillfredställelsen.

Först nu inser jag charmen med Peter Pan. Som barn gjorde jag inte det. För vadå, vem vill inte bli vuxen?, tänkte jag. Nu skulle jag ge allt för att vara fem år och leka i sandlådan igen. Då det värsta som kunde hända var att missa Bolibompa. Men det är försent.

Och Cartoon network visar bara skit nu för tiden.

Lokko, call me!

Om man som jag har sett Ebba & Didrik 747 gånger så vet man att Gustav III blev skjuten av Anckarström. Vem sa att man inte lär sig nåt av TV? Däremot kan jag inget annat av det som jag jag har prov på imorgon. Vilket är ganska mycket. Could I BE more screwed? Antagligen inte. Hej, hej IG.

Face it. Jag kan inget om frihetstiden, Amerikanska revolutionen eller merkantilismen. Jag är clueless när det gäller Voltaire och Rousseau. För min hjärna strejkar när jag försöker läsa om det. Tankarna vandrar olydigt iväg till Jens Lekman istället. Är hans senaste skiva så bra egentligen? Jag gillar When I said I wanted to be your dog bättre. You are the light är alldeles genialisk. Och videon! My god the amazingness!

...Jag tror att det kallas koncentrationssvårigheter.

Men hey, jag kan alla Kenttexter utantill och jag kan räkna upp alla Suedeskivor i kronologisk ordning. So what om jag aldrig blir... typ... forskare i... eeh... whatever. Jag kan rabbla alla låtar från Differnet Class baklänges med förbundna ögon och bakbundna armar om du väcker mig mitt i natten. I promise.

Så varför ringer han inte? Andres.
"Hej Josefin. Jag tänkte starta upp Pop igen och jag kan inte göra det utan dig. Va, skolan? Äsch, med din talang behöver du ingen utbildning! To hell med historieprov och fotoredovisningar! Kom igen. I Need you!"

Och jag bara:
Well you know, Expressen ringde nyss och undrade om jag vill skriva popkrönikor för dem. Som Skugge fast bättre... Men du vet att I'll do anything for you. Vad sa du? Undrar Fredrik Strage om han har chans på mig?"

Seså Andres. Pick up the phone nu.

Let me win.

TV 4 sience fiction? Vafalls? Snart finns det lika många TV 4-kanaler som det finns Beckfilmer. Frågan är varför. Och varför varför varför satsar de inte på en musikkanal istället?

Är det nån som kommer ihåg Big TV? Det var hur bra som helst. De spelade Timo, The slaves och annan bra, lite mer alternativ musik och inte bara radiopop. När de lade ner lämnade de ett oändligt vakum efter sig i musik-TV-världen: Z-TV spelar aldrig någon bra musik, MTV spelar ju aldrig musik över huvud taget och The voice ska vi inte ens tala om. Jag har inget annat val än att se på VH1. Och jag börjar tröttna på So 80s. Världen är i desperat behov av fler musikkanaler!

Jag vänder mig till er, TV 4. Nu har ni gett rymdnördarna sitt. När är det vår tur?
Jag håller tummarna. *Kom igen TV 4 Brainpool!*

Veckans Betnér.

Jag hatar mimare. De är vedervärdiga. Nästan i klass med The Cosby show.

Jag ville bara ha sagt det.

Mina connections.

Min videolärare känner en som känner Kent. De har sovit hemma hos henne - JOCKE BERG HAR SOVIT I HENNES BÄDDSOFFA. Fast hon har inte kvar den, jag har redan frågat. MEN ÄNDÅ. Coolt coolt.

Mammas kompis känner Janne Kasks syster. Inte riktigt lika coolt.

Pappa ser ut som Jan Guillo. Det räknas nog inte ens.

Sen är jag förstås lite mail-buddy med Lokko, och det är lätt coolast av allt.

Billy, my one and only.

Idag, idag. Min man Billy Corgan fyller år. The frontman of Smashing pumpkins. Och vi tackar honom naturligtvis för alla de år han satt guldkant på tillvaron med underbar musik. Utan Billy, ingen Mellon Collie and the infinite sadness, the best album ever. Och absolut ingen Siamese dream, the even bättre album ever. Med eller utan hår, Billy är den snyggaste mannen MTV-generationen någonsin skådat.



Smashing pumpkins - Ava adore

There's nothing to do so you just stay in bed.

Varje helg skulle jag och Andres anordna coola fester i vår lägenhet i Stockholms camden med Jakob Hellman och Blur på gästlistan. (Oasis skulle vi inte bjuda, de skulle stå huttrande på gatan utanför och hata oss. "Släpp in oss dååå!" skulle de tjuta, och vi skulle nonchalant titta ner på dem från molkongen "Nja, Pulp kommer över lite senare så ni får tyvärr inte plats, såatteehh..." )

OM jag levde på nittiotalet det vill säga. Nu gör jag inte det och det suger.

Jag vet, är man sjutton borde man lämna sina poplivsfantasier hemma. Gömma dem djupt inne i någon garderob. Men vadå, why live in the world when you can live in your head liksom?, som jag skulle ha sagt om mitt namn var Jarvis. (Det känns helt rätt att citera Monday morning denna snöiga måndag morgon.)

Att vara född 1990 är ett stort handikapp. Jag skulle ju förstås kunna ljuga och säga att jag minns alla coola band som Suede, Kent och Brainpool från nittiotalet. Men det gör jag inte. Jag minns E-Type och Dr. Bombay. The curse of being born fel årtionde.

Precis som min älskling Billy Corgan sjunger, saknar jag allt jag aldrig kommer att bli. För jag kommer aldrig att bli en sån som såg Kent på Lollipop 95 för då gick jag på DAGIS. Och ingen kommer någonsin att bli jätteimpad av min skivsamling för nu är det UTE med CD. Hej värdelöshet. I'm starting to get very hobbydeprimerad.

Give me head music instead.

I början av tvåan fick vi i uppgift att göra varsin tidning, valfritt ämne. Till skillnad från mina klasskamrater som gjorde tidningar om tåg, Auschwitz och finsk husmanskost så valde jag att göra en poptidning, what else liksom. Och precis som Hardy Nilsson ville jag döpa den efter en Pulplåt, men det blev en Suedelåt istället. (För Suede är världens bästa popband, det har Andres Lokko sagt och Lokkos ord är min lag.)

MEN nu kan jag inte hitta den längre. Det är synd för den hade en väldigt rolig ledare där jag bland annat anklagar Håkan Hellström för att ha dödat indiepopen och uppmanar folk att stena Stefan & Krister. Haha, och denna lilla dialog var också med:

Jag: Visst är Brett Anderson vackrast i världen?
Jocke Berg: Mm. Han har i alla fall snyggast häck.

Fina tider det. Och nu kan jag inte hitta den! Var är den? Jag vill läsa den igen!

Däremot hittade jag min och Idas musiktidning från i ettan. Musik non stop. Den är också bra. Den innehåller bland annat en serie där popfåret Frank möter Brainpool. Frank var the maskot and also the popexpert och flygande reporter för Musik non stop. Och, ja, han var ett får.

Bara för att Frank är så briljant återger jag hans info från redaktionsrutan:

Bor:
Hagnesta hill.
Utbildning: Frank har en akademisk popexamen i ryggsäcken. Han har även tagit en nattkurs i sär skrivning.
Familj: Kebab.
Intressen: Äta chokladbollar och lyssna på popmusik.
Bästa poplåt: Brainpool - Popstar.

Akademisk popexamen! Nattkurs i sär skrivning! Kebab!! Helt underbart.


486206-2
"Men... Jag har ju min egen tidning också... Mitt fanzine... Head music."




The grand finale.

Jaha. Så vi skickar alltså Charlotte Perrelli med en strassdildo till Belgrad. Toppen.

Och jag borde skämmas som över huvud taget tittar på melodifestivalen.

Listen to the music in your head.

Musik är allt som är bra och viktigt i denna världen. (Och NEJ jag räknar inte hiphop, hårdrock, schlager, techno eller fjortispop som musik.) Musik är min religion och Jocke, Brett, Robert, Brian, Håkan och Damon är mina gudar.

Det är inte en slump att mitt livs hittills största kris infann sig när min gröna ipod mini bestämde sig för att spontandö. Plötsligt kunde jag ju inte lyssna på Bright eyes mitt i natten, om jag skulle behöva det, utan att väcka hela huset. Eller Suede, eller Kent. Ja, ni fattar. Helt värdelöst.

Jag var tvungen att go back till min första mp3. En jätteklumpig iRiver utan tillhörande sladd (så jag kunde ju inte ens lägga in ny musik!). Ett tag var jag så desperat att jag sökte igenom mitt rum efter min gamla CD-freestyle. Oh, the humanity.

Du frågar mig nån gång hur jag tycker du ser ut.

Åh, hur kan man inte vara kär i denna mannen?



Jakob Hellman - Bara vara vänner.


Celebriteter i potatisstan

Och på tal om Lotta Engberg...

En gång såg jag henne på Maxi. Ojojoj.
Jag bah: "MEN SHIT DET ÄR JU HON!"
Alla andra bah: "Amen vadå då? Hon bor ju här."
Jag bah: "MEN ÄNDÅÅÅ!!!"

Sen fick jag för mig att hon kollade åt mitt håll. Jag panikdök in bakom chipshyllan. Och där blev jag stående tills hon hade gått därifrån. Jag vet verkligen inte varför. Jag är alldeles för starstruck helt enkelt.

För övrigt köpte hon snus.

En annan gång såg jag Snook på potatisfestivalen. Aldrig i mitt liv har jag varit så nära att bokstavligt talat skita i byxorna.

I wanna make a movie so let's star in it together

På tal om Fans av Strage... VARFÖR ringde han inte mig när han skrev den boken? Jag hade ju lätt låtsats vara en galen stalker om det innebar att jag fick hänga med honom.

Fast i och för sig... Vem kan man stalka i Alingsås? Lotta Engberg? Eller kanske han som kom trea i Idol 2004.

Jag bah: "Japp, på det där caféet brukar han hänga ibland så jag brukar sitta i ett hörn och låtsas läsa tidningen... Och det här är en näsduk han lämnade kvar på bordet en gång... såatteh... ska vi hångla?"
Och Strage bah: "Shit, I thought you'd never ask!"

Sen kan han ju inte låta bli att fria med en gång. Japp. Preciiis så skulle det gå till.

Varför inte? Vi är ju räls-buddies och allt.

I had a conversation with you at night, It's a little one sided but that's all right.

Min Darinnovell går verkligen framåt med pyttesteg. Myrsteg. Den kommer antagligen att bli klar i tid till examen om jag fortsätter såhär. Noveller är så inte min tekopp.

Den handlar om en kvinna (trettiosex och ett halvt år gammal) som är kär i Darin. Jag vet vad ni tänker:
"Oj, hon kan ju inte ha alla kor hemma!"

Och ni har rätt. Hon är insane. Hon inbillar sig att hon och Darin har något slags förhållande när hon i själva verket ligger hemma i sängen och pratar med sin Darinplansch.

Sen dör hon (synden straffar sig själv som det så fint heter) när hon campar utanför globen där Darin ska uppträda. Hon fryser alltså ihjäl.

Se det som Flickan med svavelstickorna möter Fans av Fredrik Strage.

Coolt, coolt.

Jag hoppas att den blir bra och att Lars inte spottar på den eller nåt.

Wishful Thinking

I en perfekt värld skulle alla pojkar ha popfrisyrer a la Hardy Nilsson, klockan skulle ständigt visa nittonhundranittio-nånting och Brett Anderson skulle vara kung.
   Själv skulle jag bo i mitt popharem på söder med Andres Lokko. I badkaret skulle vi ha en löddrig Damon Albarn och i garderoben en skygg Jocke Berg. Kanske en kedjerökande Brian Molko på balkongen ("molkongen" hahaha) också.

Det hade varit alldeles, alldeles underbart. Och jag hade varit alldeles, alldeles överlycklig. Helt skita-på-mig-av-lycka-lycklig.



Radio MA 98,6

Alingsås lokalradio är inte precis P3. Så att sända känns inte sådär jättecoolt och credigt. Idag fick jag dessutom bara läsa in aktuellt. Det vill säga vad som händer i Alingsås, Vårgårda och Herrljunga i helgen (läs: ingenting).

För att ta ett exempel:

Ugglelyssning.
Plats: Samling för samåkning vid Pressbyrån. Kl. 18.00
Om evenemanget: Vi ger oss ut i mörkret för att lyssna på ugglor.
Ansvarig: Carl-Åke Svensson. Arr: Naturskyddsföreningen.

Typ, hej jag vill jättegärna följa med en okänd man ut i "mörkret och lyssna på ugglor". Sounds like perfekt fredagsunderhållning!

Men å andra sidan, tänk om ingen alls dyker upp. Vad ledsen han kommer att bli då. Då kommer han att sitta där i sin bil vid Pressbyrån och vänta på någon som aldrig kommer. Kanske hela kvällen. Jag vill inte tänka på sånt, det är så sorgligt. Han kanske lagt ner hela sin själ för att ge Vårgårdaborna en fantastisk ugglelyssningskväll. Fy, vad ledsen jag blir nu.

DAMN YOU, Carl-Åke Svensson för att du ger mig dåligt samvete!

Since I was born I started to decay

Bara för att den här videon gjorde min morgon.
Bara för att Brian är så söt i röd fluffjacka och svart page med utväxt.
Bara för att jag kan tänka mig att gifta mig med honom istället för Strage.
Bara för att. Titta liksom.


 
Placebo - Teenage angst


Vart tog vårvädret vägen?

486206-1
Såhär fint var det för bara några veckor sedan.


Nu regnar det. Så typiskt.
Jag vill ju kunna ta på mig mina vita ballerinaskor med hjärtan på och springa under vårsolen utan min tunga vinterkappa, sjungandes Jakob Hellman: "Viiiiintern dör!"
But it's never gonna happen.

Istället snörar jag på mig mina cånvörse och plockar ner både mössa och vantar från IKEAhatthyllan.

Lyssnar på Nirvana istället för mr Hellman.
"Mother nature is a whore." Tell it like it is, Kurt!



The state I am in

Härom dagen satt jag i mitt rum och lyssnade på musik. Mamma kommer in.

- Är det Placebo?

Nej. Det var det inte. Det var Belle & Sebastian. BELLE & SEBASTIAN.

Placebo är så långt ifrån Belle & Sebastian man kan komma. Men hon är söt som försöker i alla fall. Cred till henne som åtminstonde känner till Placebo. Hur många mammor gör det?

You weren't even close

Jag har alltid av någon obegriplig anledning haft svårt att skilja Eskobar och Weeping willows åt. (Lite på samma sätt som jag inte kan höra skillnad på Maroon5 och Anastacia). Båda banden gör inte så uppmärksammad, men söt popmusik. Jag gillar't.

Men nu. Nu har jag äntligen lärt mig att skilja dem åt.

Eskobar är förädarna som ställde upp i melodifestivalen. Weeping willows är de som i och för sig har en sångare som heter Magnus Carlsson men sjunger som Morrissey. Helt fint. Helt bra. Weeping willows vinner stort.

Alltså, Eskobar: av. Weeping willows: på.

SVT kan inte göra bra TV

Det värsta med Andra avenyn är inte de dåliga skådespelarna, det otroligt kassa manuset eller det faktum att det är helt sinnessjukt fult filmat. Eller att de så bekymmerslöst våldtar The cures Friday I'm in love som de helt oskäligt använder som SIN JÄVLA SIGNATURMELODI. (Dödsstraff på det, tack.)

Näpp. Det är som sagt inte det värsta. Inte på långa vägar. Det absolut värsta är att det finns folk som faktiskt gillar det. Jag har hört folk diskutera, på fullaste allvar bör tilläggas, hur bra och spännande det är. Say what?

De som tycker så är förstås samma sorts människor som lyssnar på Rix FM och gillar filmer som High school musical 2. Not my cup of tea helt enkelt.

Hur som helst kan jag inte längre lyssna på The cure utan att mina tankar vandrar iväg till denna serie som inte går att beskriva som annat än rent bajs. Det stör mig djupt då jag verkligen gillar The cure.

You're on my list SVT!

RSS 2.0