Oh and if she tells you 2 is 1 then 2 is 1.

Kan man träna till vilken musik som helst? Jag vet inte - jag tränar aldrig. Ida påstår att det bästa är techno och att det inte går att träna till t.ex. Brainpool. Och det är ju säkert sant. Titta bara på Janne Kask. Nu vet vi ju egentligen ingenting om Herr Kasks fysiska tillstånd, men med den rösten och den dialekten och de låtarna kan han ju omöjligt vara biffig. Det går bara inte ihop. Han låter som en tolvårig pojke som bryts av på mitten om man blåser på honom. Typ.

Och när jag tänker efter är INGA popstjärnor biffiga. Nu talar jag riktiga popstjärnor. Nu talar jag Brett Anderson. Talang och muskler är ingen winning combination. You can't have båda liksom. Jag vågar till och med säga att smarthet och muskler inte går hand i hand. Not the best of friends alltså. För popstjärnor ska vara bleka, brittiska och gängliga. Annars är de med största sannolikhet inte bra. Alls.

Men fine. Jag antar att det är bäst att träna till techno om man inte vill dela kroppsbyggnad med en tolvårig pojke som Janne Kask (troligtvis) gör.

Enda problemet är att jag inte kan leva till techno. Oh nej, jag vill lägga mig ner och omedelbart dö. Alla öden är värre än döden, som Jocke Berg (också smal popstjärna) sjunger. Särskilt om ödet är ett gym som spelar techno.

We're having breakfast in bed, at least that's what she said.

Jag ska bli skivomslagsdesigner när jag blir stor.

image53

Eller kanske inte alls vid närmare eftertanke.

Sovjet hade sina fördelar ändå.

Vi pratade lite om melodifestivalen i skolan.
Om hur alla länder bara röstar på sina grannar och blabla.
Jag sa att öst var som en jävla amöba som delat på sig lite för många gånger.
Sedan skrattade jag,
man måste ju få skratta åt sina egna skämt.
Särskilt när ingen annan gör det.
Även om just detta skämtet inte var särskilt roligt,
lite rasistiskt till och med,
tyckte jag att det var högst oartigt av alla andra att inte åtminstone dra lite på munnen.
To hell med dem liksom tänkte jag.
Och så skrattade jag själv åt mitt östskämt.

Såatteh.

Oh Baby, here comes the fear again.

Vaknade helt kallsvettig klockan halv nio med ett ryck och kvävde ett skrik. Insåg med lättnad att jag var hemma i trygga Alingsås och inte alls i Belgrad. "Åh, vad skönt. Det var bara en dröm."

Bara och bara... Det var inte vilken dröm som helst. Underligt nog drömde jag att JAG skulle sjunga i melodifestivalen istället för Charlotte Perrelli. Hennes låt. Jo visst. Josefin ska göra det istället! Det blir super! Christer Björkman var laddad till tusen. Och jag - jag satt i ett litet rum backstage och räknade minuterna till min offentliga avrättning.

Och hela tiden tänkte jag "Åh nej. Jocke Berg kommer ju att se det här på TV och då kommer han att tycka att jag är dum i huvudet och då kommer han aldrig att vilja spela in en duett och sedan gifta sig med mig. FAN."

För jag kan ju inte sjunga för fem öre.

Ameh vadå, köper hon sina kläder på typ Maxi eller?

image51

Det blir inga julklappar för mig i år. Ty jag är en mobbare. En grym och kallhjärtad pennalist. Förvisso bara på film, men jag var så övertygande i min roll som mobbartjej 1 i vår Novellfilm att jag blev lite rädd. Jag såg verkligen ELAK ut. Jag kan nästan se mig själv i Betulagänget i Ebba och Didrik.

Och. Ja. Jag måste erkänna att jag njöt av att leka femtonårig uberbitch för en dag. Jag fick kasta suddgummin, slåss med skrivblock och säga saker som "de är så kära i oss!" och "öh, hallå? Detta är inte typ... öh, 2007."

Och, min personliga favorit: "ameh vadå, köper hon sina kläder på typ Maxi eller?"

Jag förväntar mig en Guldbagge pretty soon.

See the pretty people run.

Oj, vad jag är duktig!
Produktiv.
Darinnovellen är snart snart snart klar.
Den kommer att bli årtusendets prettovarning.
Jag har skrivit hela kvällen.
Inte ens mammas löften om Björn Gustafssons rumpa på TV kunde distrahera mig.
Det var lockande, det ska jag inte sticka under stol med.
Men jag måste hålla deadlinen på fredag.
Annars kommer det in fact att bli en deadline.
Och det vill jag inte.

She's so high.

Från en av mina favoritbloggar, beautifulones (hej, jag gillar bloggar med Suedenamn), fick jag idén att göra ett Josefin Lindberg starter kit.
Alltså; "ett populärkulturellt paket som, på något sätt, definierar mig som person"
Väldigt bra idé. Så here we go;

(Jag bestämde mig för att sätta en maximumgräns på fem av varje, annars hade den här listan kunnat bli ungefär hur jävla lång som helst.)

Skivor:
Suede - Suede
Suede - Dog man star
Suede - Coming up
Pulp - Different class
Kent - Kent

Filmer:
Donnie Darko
Fucking Åmål
Notting hill
Velvet goldmine
Percy tårar (ingen film i och för sig, men låt gå)

Böcker:
Linda Skugge - Men mest av allt vill jag hångla med nån
Jonas Gardell - En komikers uppväxt
Jonas Gardell - Ett ufo gör entré
Tove Janson - Pappan och havet

Det var otroligt svårt. Och särskilt tufft var det att välja skivor. Som att välja mellan mina egna barn. Antagligen det värsta jag gjort.




I am a visitor here: I am not permanent.

You seem so out of context
in this gaudy apartment complex.

image47image50
Jag tycker inte om.
att bo.
här.

Fotomaraton med Nösnäsbarnen.

image43
image44
image45
image46

Finns det något jag hatar mer än pretentiösa fotouppgifter där man ska fota ord?
Blå. Gemenskap. Protest. Stad. Bullshit.

För att citera favoritPercy; ICKE!
(Nja, det skulle möjligtvis vara mimare då.)

Det hela blir inte bättre av att det ska ske tillsammans med elever från Nösnäsgymnasiet som jag inte känner.
Jag har ungefär noll social kompetens. This is, med andra ord, meant to gå åt skogen.
Jag blev ihop-parad med en sportfåne som inte brydde sig det minsta om något utom fotboll. Vi kom jättebra överens!

Nä, gud vad jag ljuger. Jag övergav honom på stan och drog hem istället.
Hade lite dåligt samvete över det. I typ sju minuter.

Chemical world.

Åh Damon, min man.
När när när? När ska vi gifta oss?
Jag vill inget hellre än att ligga på en grön äng resten av livet
och räkna kaniner med dig.
Just give me a call så bokar jag Nolhaga slott redan nu.

Frank möter Brainpool.

image41
Det är roligt att skratta. Och när jag hittade denna bilden på min dator i en mapp döpt till "bajs" skrattade jag nog ihjäl mig litegrann. För att jag gjort Brainpool till färgglada streckgubbar med pottfrisyrer. För att detta är från en tid då jag trodde att Brainpool ser ut som de gör i Nilecity. För att det är precis såhär Brainpool borde se ut.

Sedan hittade jag själva tidningen, Musiknonstop, som på baksidan rymmer den helt magnifika serien "Frank möter Brainpool" och skrattade ihjäl mig ännu mer. Such a heavenly way to die, som Morrissey skulle ha sagt. Vi borde göra fler poptidningar, jag och Ida. Någon måste föra facklan vidare efter POPs tragiska bortgång 1999.


Give me head music instead.

Musik är farligt. Det borde sitta varningslappar på skivomslag precis som på cigarettpaketen. MUSIK KAN ALVARLIGT SKADA DIG SJÄLV OCH PERSONER I DIN OMGIVNING, BÖRJA ALDRIG LYSSNA PÅ MUSIK. Det är verkligen som en drog. Det är så lätt hänt att man kanske börjar experimentera med något lättare (Kent, Suede) som i sin tur leder till tyngre grejer (Placebo, Radiohead) och innan man vet ordet av är man nere på botten (Nirvana, The Cure).

Deppig musik är bättre än glad musik. Så är det bara. Musik som inte får mig att vilja kasta mig ut för ett stup är helt enkelt inte något att ha. Men jag är ju ett jefla popoffer också. Brett Anderson är min hjälte klädd i svart läderjacka och magtröja. Han är inte bara vackrastsnyggastbäst och definitivt coolast i världen. Han har förmågan att sjunga rätt in i hjärtat. Få lyckas klä depression i så vackra ord som han.

Jag vet att jag är en musikfacist. Tycker inte folk som jag så tycker dom fel. Då är dom dumma i huvudet, det är inte jag som har konstig smak, neejdå. Gör det mig till en dålig människa? När jag ser små hundar får jag lust att sparka dom. Hårt. När mina klasskamrater ställer dumma frågor vill jag strypa dom. I Lotta på Bråkmakargatan skrattar jag högt när Lotta stjäl tant Bergs cykel och ramlar och slår sig. Jävla snorunge! Okej, jag ÄR en dålig människa. Men jag lyssnar i alla fall inte på hiphop!

När jag blir stor ska jag gifta mig med en popstjärna. Eller... Nej, jag ska gifta mig med alla popstjärnor när jag ändå håller på liksom. Hur perfekt vore inte det? En Jocke Berg i köket, en Brian Molko i vardagsrummet, en Damon Albarn i badrummet och en Brett Anderson i sovrummet, haha. Har jag tur kan jag klämma in en Thom Yorke på balkongen också. I mitt popharem skulle jag vara lyckligast. Every day is christmas day in the popharem.

Jag kastar sten mot solen för jag hatar den.

Jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans sjunger Håkan Hellström. Och idag, utanför en lada i Stora Mellby fick jag det. En rak höger som det heter. Det där med att slåss på film är inte min grej. Någon stuntman blir det aldrig av mig, det är konstaterat och klart.
I och för sig skadar jag mig jämt. Papercutar mig, går in i dörrar, tappar tunga föremål precis på tårna och dylikt, så detta var kanske inte Jennifers fel. Jag är helt enkelt kroniskt ograciös och very very klantig.

Aldrig har jag varit nära döden så många gånger som idag.
Death by galen tant på cykel.
Death by två äckliga småkillar som trackade oss.
Death by tvingats spela fotboll i typ tio minuter.
Death by kor.
Och slutligen: Death by Jennifers knytnäve.

Och Håkis vet inte vad han pratar om. Jag är fortfarade väldigt ur balans.

Veckans babe: Niépce.

Pannan mot bordet. Jag ser inget alltså syns jag inte. Jag hör inget heller, undergräver det min existens? Hoppas det.
Efter en natt utan sömn och en gårdag fylld av fotohistoriaredovisningar på Nösnäsgymnasiet föll jag i koma.
Av leda.
Av hunger, insomnia, misär och minst sagt mycket dåliga levnadsförhållanden.
Pannan mot bordet och ipoden i öronen. Så överlever man vad som känns som timmar år och millenium av genuin tristess.
Stenungsund är ett civilisationsvakum.
Snälla, tvinga mig aldrig att åka dit igen.

image43

When there's no bridge to burn.

Jag drömde i natt att jag sparkade riktigt små hundar riktigt hårt. Häpp.

When there's a chance to win I lose.

Jag gör mitt bästa och försöker njuta av mina sista dagar i solen. Innan jag dör. 
Fotoredovisning är inte min favorit. Inte i 45 minuter för en annan klass på en annan skola i alla fall. Jag kommer med största sannolikhet avlida, like big time.

Alla mina nerver är förbrukade. Jag är ett vrak.
Jag har läst mina knyckliga papper om och om och om igen. De är min nya bibel.
Så fråga mig vad som helst om fotogafins historia. Kom igen. Jag kan allt!
Förrutom att nej, jag kan inget. Inget alls.

Dör jag inte frivilligt kommer Aqua att strypa mig.
Och han är stark.

image42image39image38

Detta är egentligen inget kärleksbrev.

"Hade jag varit född nittonhundrasjuttio-något och därmed inte tillbringat nittiotalet i sandlådan skulle jag kanske bott på söder och knarkat Kents debutplatta på ett burkigt kassettband nätterna igenom och begrundat konsekvenserna av att hoppa eller inte genom det öppna fönstret med fladdrande gardiner som lockar mot den svarta himlen. Men tro mig, jag hade varit bekymmersfri. Eller kanske inte. Men det skulle inte göra något så länge Jocke Berg fanns i min bandspelare.

 

Kanske skulle jag istället för hink och spade ha hållit Fredrik Strage i handen på en solpromenad längs Skånegatan. Och i stället för att leka med barbiedockor hemma hos en snorig Lina med rosa rosetter i håret och ful Mimmi pigg-tröja, ha druckit te och diskuterat Dog man stars storhet i ditt kök. Sen, om du ville kunde vi röka på din balkong och prata oss lyriska om Morrissey över södermalms takåsar tills solen gått ner och betonggolvet sedan länge blivit allt för kyligt för våra nakna fötter.

 

Men nu är det 2008; jag är sjutton och ingen jag känner vet vem Fredrik Strage eller Brett Anderson är. Hopplöst förälskad i livet jag aldrig hade är bara mitt förnamn. Mitt efternamn är något i stil med Önskar att jag kunde resa tillbaka till nittiotalet och hångla med Damon Albarn."


 

Utdrag ur min krönikesamling Kärleksbrev till Andres Lokko, som egentligen inte är kärleksbrev, utan helt vanliga brev, men jag gillar titeln. Min lärare skrattade. Länge.


image37

 


There's still room in my wooden horse for two.

image34
image33
image35

Idag lyssnar jag på Belle & Sebastian och gillar den här årstiden.
Det ser ut som höst fast det egentligen är raka motsatsen.



Broder Carola?

Lisa var föga imponerad av Aztec camera.
"Det låter som man satt Carola i en Broder Daniel-låt."
Eh.

We could send letters.

Vad gör man när the småstadsångest-syndrome slår till som hårdast och man känner sig ensam och allmänt patetisk?
Jo, man skickar iväg ett allmänt patetiskt mejl till Andres Lokko i hopp om förståelse och kanske lite plåster på såren från någon man verkligen ser upp till.
Sedan ångrar man sig som sjutton.
Ända tills han svarar och är hur snäll och förstående som helst.
Helt bra, helt fint, helt bäst.
Särskilt som han länkar till We could send letters med Aztec camera.
Ja, jag dog lite.
It's so official - jag älskar Andres.

I'm a professional cynic but my heart's not in it.

image33
Jag kan meddela att det är tämligen knepigt att fota sig själv utan stativ
och jag har ganska mycket träningsvärk efter dagens bravader.


And the cars crash for you.

image31

Nu har jag varit ute i solen i en hel timma och samlat fräknar.
När fåglarna sjunger och träden blommar för fullt är Alingsås inte så dumt ändå.
22 grader i solen och Håkan Hellström i lurarna. Då klarar man sig nog.
Människan är ett anpassningsdjur.
Trivsamma trästan, pastellinfernot, potatisstaden,
kanske kan vi komma överens trots allt.


Med betoning på kanske, that is.


Jag har rätt.

Jag köper CD-skivor. Det är min last. Mitt mål är att äga alla skivor som finns. Jupp, alla.
Och det är precis detta som kommer att bli mitt fall. Skivor är dyrt. Ruinerad är bara förnamnet.

Björk är min nya favorit, mest för att hon är söt som socker.
Ytlig? Vem, jag? Jag menar, titta på henne!
Ännu en gång: Varför levde jag inte på 90talet?
Eller, det gjorde jag ju. Men ni fattar vad jag menar.

image29
Oh, just a normal fredagskväll and I'm doing some serious popnördsposing
in front of my Jonas Gardell-plancsh.

Jag är inte bara hängiven samlare - jag är även en stenhård musikfacist. Tycker du inte som jag så tycker du fel. För att hänvisa till Jocke Berg i Generation Ex: Jag har rätt jag har rätt du har fel!

Låt mig nu berätta hur saker och ting ligger till:
Indiepop - bra.
Hiphop - dåligt.
Techno - sämre.
"Wannabepunkpoprock" - dödsstraff.

För att förenkla ytterligare,
Brainpool och Kent är på.
Neverstore och Tokio Hotel är av.

Och du vet jag har rätt jag har rätt du har feeeel!

Inte gjord för dessa dar.

Ingen i min klass blir imponerad när jag briljerar med mina musikkunskaper. Så fort jag öppnar munnen för att säga något intressant himlar alla med ögonen som för att säga "varför berättar du inte det för Fredrik Strage istället?".
Nej nu ljög jag. Ingen i min klass vet vem Fredrik Strage är. Även om jag har berättat det för dem säkert tusen gånger.
Andres Lokko är också ett totalt bortkastat begrepp.
Jag: "Men hallå, Killinggänget?"
De: "JAA, ROBERT GUSTAFSSON!"
Jag: *bankar huvudet i bordet*
Uttrycket Pärlor åt svin har aldrig känts mer berättigat.

Jag. Hör. Inte. Hemma. Här.
Leonardo Da Vinci föddes ca 500 år före sin tid.
Jag å andra sidan, jag är född minst tio år efter min tid.

In the words of Håkan, "Jag vara bara inte gjord för dessa dar."

Starstruckness.

Av alla männsikor jag känner är jag den som är mest starstruck.
Trots det har jag aldrig träffat eller ens sett en kändis på riktigt.
Nej, Lotta Engberg räknas inte.
Isabella i min klass träffade Håkan Hellström på stan.
HÄR. I Alingsås. På samma gator jag vandrar varje dag. Bara sådär.
"Häpp, där går Håkan Hellström."
Sånt händer aldrig mig.
Fast,
en gång såg jag Barbados turnébuss.
Men det kan man ju inte leva på.

Verkligen inte.

image29image32
Sen kom jag på att jag har ju sett Kent.
Det räcker egentligen gott och väl.
Fast. Nej. Jag vill fortfarande träffa
Brainpool, Brett, Damon Albarn, Lokko,
Fredrik Strage och Billy Corgan.
(och helst gifta mig med dem allihopa)
Sedan kan jag dö en lycklig kvinna.

RSS 2.0