We hate it when our friends become successful.



Söndag. Min ofavoritdag.

You should be bludgeoned in your bed.



Now I know how Joan of Arc felt
as the flames rose to her Roman nose
and her Walkman started to melt
.

Det är precis på grund av sånt här som jag aldrig får några läxor gjorda.
Jag hör en låt och tänker "faaan jag måste göra en bild av Jeanne d'Arc som punkare!"
Yes alltså.

I'm medicated how are you?



Jag knarkar värktabletter och sover bort dagarna numera. Idag gjorde jag dock en kort visit i skolan för att skriva prov i mediekommunikation som, oh by the way, är världens största bullshitämne. Kapitalistträning skala 3:1.

Hejdå, nu ska jag se på Harold and Maude (för 747:e gången).

Let's get out of this country.





Vi slutar tidigt på tisdagar. Det gillar jag. Efter jullovet kommer vi antagligen att vara helt lediga på tisdagar. Det älskar jag.

Trångsynthet.

Tidig morgon i mediahuset.

Jag: - Aaah, mina ögon svider så!
Hanna: - Varfördå? Såg du en hiphopare på väg till skolan eller?

Ah, folk känner mig så väl.

Tidsfördriv.


I Mojo skriver de egentligen bara om gammal musik. Sånt som jag borde vara för ung för att uppskatta. Må så vara. Jag tycker att det är fint ändå. Fint tidsfördriv när ekonomiboken tycks bli tyngre och tyngre i kapp med mina ögonlock. Avbrott i studerandet is the shit. Väldigt välkommet.

Det gick inte jättebra på förra ekonomiprovet. Det hade jag ju inte heller räknat med. Kapitalistträning är inte the shit. Men nästa prov ska jag fan få alla rätt på. Det är inte värt att leka working class hero om påföljden blir ett IG i kursen.


Och imorgon ska jag till tandläkaren och bli brutalt mördad. Jag förstår inte vad de har emot mig.

November spawned a monster.



Jag har egentligen ungefär en miljard skolarbeten att göra idag men det är svårt när Morrissey dansar i öknen iklädd en svart och mycket genomskinlig magkort skjorta.
Koncentrationssvårigheter skala 3:1.

I didn't realise you draw such bloody awful pictures.


Brett änna.

Okej. Dålig dag igen. Huvudvärk. Ska ta en ipren och försöka sova nu.

Luna.




Jag kan ju inte.

Intervju till Radio MA (Media Alzheimer) idag:

Reporter Rebecka: - Vad är bra respektive dålig musik enligt dig?

Jag (pratar superspeedat): - EEH.. Bra musik är sånt du vet som inte spelas i Rix FM, för allt som spelas där är bajs... Eller nej, ta inte med det! Men alltså. Bra musik är... Åh gud. Jag vet inte. Indie och sådär. Eehm.. JAG VET INTE! (här börjar jag få fett med ångest) Åhhh!  Jomen typ så. Mmmh... Och dålig musik då är Britney Spears och... Och allt sånt som tas fram i Idol... Fast inte Idol-Johan för honom ska jag gifta mig med! Såatteh. Jah.

Åh. Jag lämnar inte världens bästa intryck alltså. Så fort någon håller fram en mikrofon eller en kamera försvinner Smarta Vältaliga Josefin spårlöst och kvar är Retard-Josefin som inte kan formulera en mening. Ibland hatar jag media.

Gold soundz.

Att vara nittiotalist är världens största handikapp, och jag vet att jag har sagt det förut, men jag var bara inte gjord för dessa dar. Det ultimata, kom jag och Ida fram till, vore att födas på 70-talet (som hippie-bebis), ligga i koma hela 80-talet (face it - The Smiths och The Cure väger inte upp ett helt årtionde av kronisk fulhet) och sedan vara ung och lycklig på 90-talet med allt som hör därtill (Brett, Britpop, Brainpool och andra fina saker).

Eftersom jag mentalt ligger cirka tio år efter resten av männskligheten är det först nu som jag upptäckt Pavement, ett av alla dessa 90-tals-indieband från andra sidan atlanten. Och jag har väl mest Rob Sheffields underbara bok "Kärlek är ett blandband" att tacka för den uppenbarelsen.



Det här är så bra! Helt fint. (Och det måste Håkan Hellström tyckt med.)

Kallt kaffe.

Klockan är fem i tio på morgonen och jag har redan gett upp hoppet om den här dagen. Eftersom mitt kort ligger i skåpet (som i ärlighetens namn är alldeles för många steg bort för att orka ta sig till) så kommer jag inte in i fotostudion. För tillfället sitter jag i datasalen med de vanliga människorna. Knackade lite försynt på dörren till foto B men hörde att Aqua höll nån sorts genomgång där inne så jag bestämde mig för att inte störa (läs: jag ville inte bli belagd med någon form av arbete).

Jag fryser. Idag är första frostdagen. Det är djävulskt kallt. Jag var ute och gick en sväng med mitt kaffe. Också det kallt. Jag är en vandrande Kent-referens. Bokstavligt. 

Efter lunch ska vi ta hand om medias små praoisar. Vi ska visa dem hur man fotar. Det blir intressant. Jag och Moa är ju så bra på sånt. (Låsa in barn i mörkrum hör till vanligheterna här på Alzheimerschool.)

Nu ska jag försöka ragga upp någon att gå till matsalen med. 

Pussochhej.

TYSKLAND.BELGIEN.PARIS.


























jag älskar (om man får säga så om sina egna bilder) bilden med pojkarna som matar fåglarna. Utanför Notre Dame, som för övrigt var så hiskeligt stort att det inte fick plats i min kamera. Hur jag än vände och vred var det alltid ett hörn som inte kom med. Helt omöjligt. Och hur man än försöker går det heller inte att fånga känslor på bild. De är också för stora för kameran, oberoende av minneskortstorlek. För fint, för stort.


Jag vill resa igen. Fast till London, då. Förhoppningsvis blir det av i februari.

Fakeplastictrees.



HEJ.

Dagarna flyter förbi utan att jag tar någon notis. Det kallas något i stil med amnesi skala 3:1.

Men idag är det fredag, så mycket vet jag i alla fall. Och ovälkommen tillbaka i mitt liv, naturkunskap. Min svurna fiende. Vi hade lektion nummer två idag och det spelar ingen roll att läraren gillar Nilecity och verkar astrevlig, för elektroner och protoner får mig att spy av leda. Dessutom ger min klass mig kalla handen och vägrar sitta med mig. Så jag fick jobba med killen från tvåan som läser naturkunskap med oss. Och vi ägde dem alla när vi blev klara med övningsfrågorna flera ljusår före dem. Ha!

För övrigt pitchade jag den briljanta idén att göra en "snabbkurs i popnörderi-skiva" till Issa i klassen. Åh, vänta ni bara. Jag ska göra dem alla till bleka indiekids. På studentfotot i juni kommer hela MP3 vara svartklädda och och Jarviska.

Så, vilka låtar bör jag ta med? Inget för svårt till att börja med. Morrissey får kanske vänta lite med andra ord. Jag tror att den låten som frälste mig var Suedes My dark star. Innan dess var jag bara en medelmåttig Kentare med vaga Linda Skugge-ambitioner. Oh, the memories!


Do something pretty while you can.




DEN HÄR KRÖNIKAN BEHÖVER ETT SLUT. VAD SKA JAG SKRIVA?!!!!!!!

Religion är inte så dumt. Eller snarare, det behöver inte vara så dumt. Jamen alltså. Det är helt urbota knäppt att tro på GUD, en snubbe vandrar omkring i himlen och bah ”TJENIS, JAG TVINGAR KVINNOR ATT FÖDA MINA BARN I STALL OCH SEN SMITER JAG IFRÅN UNDERHÅLLSBIDRAGET!” Det kan alla som inte extraknäcker som hjärndonatorer hålla med om. Men är det cepigt att avguda? Att tycka att någon är det coolaste som hänt världen sedan sliced fucking bread? 

 

I sin bok Fans, som utspelar sig i ”gränslandet mellan besatthet, entusiasm och vördnad”, 

skriver älskvärdaste Fredrik Strage om människor som hyser en, ibland osund, kravlös kärlek till sina idoler. En dyrkan så stark att den endast går att jämföra med någon sorts superortodox religion. Och visst kan musik vara något alldeles heligt. Och visst kan popstjärnor vikariera för Jesus. 

 

Alla behöver någon att se upp till. Det är bara mänskligt. Någon som erbjuder tröst och hjälp då dagarna känns svartare än omslaget till Du och jag, döden. Då spelar det ingen roll om denne någon är en skäggig man från Betlehem eller frontmannen i Smashing Pumpkins. Inget är fel. Inget är rätt. Allt är lika bra. (Förutom death metal och hiphop, hallå.) Att lyssna sönder Siamese Dream är minst lika värdefullt för vissa som att läsa i bibeln för andra. Pop är också en religion, och bör behandlas med samma mått respekt. 

 

Jag skrev en gång en religionsuppsats i samma ämne där jag statade att ”MIN JESUS ÄR SNYGGARE ÄN DIN!” och försökte därigenom belysa den fullkomliga idiotin i att kriga över vems religion som är bäst och ”rättast”. För allvarligt talat, sandlådebarnen ringde och ville ha tillbaka sina argument. Avgudan är något individuellt och extremt personligt. Bara för att Billy är snyggast betyder inte det att herr Kristus är mindre värd. 

 

Min lärare tolkade det dock mest som att jag var dryg och överlägsen. 

 

Waste of djup liksom.

 

...

 

 


Sherry Fraser where have you gone?




Idag i skolan har vi ätit muffins (utan fix). Och inte gjort så mycket mer. Eller, jo. Vi har satt upp lite bilder på väggen och... inte så mycket mer. Från åtta till tre. Yes alltså. Foto C lever inte riktigt upp till mina förväntningar måste jag säga. We major in slapping typ.

Men. En fin sak att trösta sig med i dessa dagar av äckligt höst/vinterväder är i alla fall Marcy Playground. 90-talets postgrunge's finest. Supermesiga och supersöta. Som Brainpool och Nirvanas kärleksbarn ungefär. Ja. Fint.

Cocaine in your cola.




Duktiga jag har bakat dumle-muffins till fotofikat imorgon.
I en av dem har jag hällt fix. Fixeringsvätska.
Jag tänker inte säga i vilken.
HA.

Av kan ju inte va på!

Killinggänget-maratonet igår var mycket angenämt. Vi bakade kladdkaka, dissade Jimmyhs blivande volleybollkarriär och pratade Nolhagaminnen. Och självklart, tittade på massor av Percy tårar och Loke Martinzon. Helt fint. Killingdagen borde härmed föras in i den allmänna almanackan.

På väg hem var natthimlen alldeles rosa men Färgblinde Jonas var färgblind och märkte inget.

Nu är det lördag och jag borde sätta igång med min reklamkampanj till mediekunskapen. I'm bringing Furby back. Oh yes. Retro is the way to go. Men eftersom jag är både sifferblind och hobbydyslektiker kommer det nog ta ett tag att få ordning på den dära budgetjäveln. Makterna är emot mig, så att säga.

Bad day.

Dålig dag.
Kaffet är äckligt.
Foto B-salen är kall.
Multimedia suger.
Min reklamkampanj vill inte bli klar för jag förstår inte hur man gör en budget.
Allt går åt skogen.
Jag dör.
Och KAFFET ÄR ÄCKLIGT!
Kaffet är äckligt.
Superäckligt.
Buhu.
Now, that's 3 spänn I'll never see again.

This friendship of ours.

Vi sitter på engelskan och läser ett utdrag ur "This perfect day" av Ira Levin.

Ida: - Haha! This perfect day!
Jag: - ÅH! COOOLT!
 *mental high five!*
Jennifer&Rasmus: - Vad?
Jag: - Jo! Det finns en popgrupp som...
Jennifer&Rasmus: - Menååååhhhh.

Det här är ju helt fantastiskt. Jag har alltså tjatat hål i hjärnan på mina klasskamrater om söta popband och Jarvis Cocker och Hardy Nilsson och Andres Lokko och kladdkaka och Notting hill och The Smithslåtar till den grad att de inte längre lyssnar på mig. Hör de ordet "pop" stänger de rätt och slätt av hörseln. Det tycker jag är lite elakt. Och dumt. Tänk om jag skulle vara på asgeneröst humör nån dag och bah: "Gratis popcorn till alla!" och de dissar mig för att de tror att jag pratar om gratis Kent-något. Och så får de inga popcorn!

Det skulle vara ganska rätt åt dem.

Precis så ska jag göra. Yes alltså.

Where the HELL is my chiffon?



Tonight tonight. Då jävlar. Händer det saker. Då ska jag se på Bonde söker fru och äta glass direkt ur paketet. Jag älskar att inte ha några krav på tillvaron. Nåväl. På fredag bli det seriöst kul i alla fall. Då ska jag, Ida och Artur ha Killingmaraton. Percy tårar, Nilecity och I manegen. Kanske lite Torsk på Tallin med. Den som lever får se.

Annars har jag roat mig kungligt i min brors glasögon från 91 och tittat på det här säkert 747 gånger och lite till.

Geek USA.

Idag hade vi en sån där superrolig uppsatsskrivning i engelskan. Man skulle lista de, enligt egen uppfattning, tre viktigaste uppfinningarna från nittonhundratalet. Jag tänkte verkligen outside min jävla popnörd-box och valde tillslut, efter många om och men, ifs and buts, att skriva om:

1. Kassettbandet
2. CD-skivan
3. Smashing Pumpkins "Siamese dream"

Okej jag försökte i alla fall.
Verkligen verkligen försökte.
Åh.
Jag är för evigt popskadad.

På riktigt. Det är faktiskt inte alls roligt när folk per automatik låter bli att lyssna när man pratar för att de tror att man säger någonting om Kent. När jag i själva verket försöker prata om något HELT annat. Radiohead t.ex. Stört.

Tigermilk.










Min största sjukdom är nog att jag inte kan slänga bort något. Vi talar separationsångest skala 3:1. Det är därför jag i min ägo har ungefär sjuhundrafyrtiosju biljarder pryttlar och småsaker som dräller överallt, och oftast där jag tänkt sätta ner fötterna. It's a sickness!

Radiohead - All I need.



Bra, Radiohead.

(insert valfri sorglig låttitel).

Idag är en sorgens dag.
Någon har forslat bort medias Cola-automat.
Efter sig lämnar den ett svart (och jävligt smutsigt) hål.

The Buhu-moments avlöser varandra i Alinge Texas den här veckan.

The last britpoper.




Hej! Jag är sjuklig (feber? halsfluss? cancer? hypokondrin når inga gränser!) och sitter hemma och gör skolarbete en lördagskväll. Eftersom TextLars inte tänker låta mig slippa undan med att bara skriva en krönikesamling som projektarbete måste jag även illustrera den. Själv. Bah! Jag som fick G i graf. Det kommer att bli... intressant.

Hur som haver. Jag tänkte kalla krönikesamlingen för "Den siste britpoparen", ni vet som "Den siste samurajen". Fantasi alltså, underbart. Det är för övrigt Carola & the vindmaskin som pryder förbudsskylten. Jag failade lite, för hon ser mer ut som Carrie Bradshaw tycker jag.

Är det bara jag som blev lite kär?



Åh. Älskvärdaste Lars. (Jag kan också tillägga att vi egentligen mest såg på Idol för att ingen orkade byta kanal. Det brukar låta så, ja.)

RSS 2.0