Copycaaaat.


Jag tror inte på karma, men om jag fick återfödas som något skulle jag helst bli en katt. Lätt.

Call me morbid call me pale.


Mamma försöker alltid lura i mig att jag är lik henne på nåt vänster, men jag tror henne inte. Inte ett dugg. Jag är pappa upp i dagen. De finska generna är uppenbarligen starkare än de irländska. Hm... Betyder det att jag också kommer att se ut som Jan Guillou när jag blir äldre? Oh. My. Dear. God.

_____

Fråga. Har du någonsin slagit bort en tanke? Alltså på riktigt, fysiskt slagit bort den med händerna. För att inget annat funkat. För att den inte frivilligt ville lämna ditt medvetande. Som en jävla enveten flugjävel. Grej of the day: paranoia.

Artur säger: ”Oj jisses, du är verkligen begåvad, h-h-huuu-u-hhh-hur g-gjorde d-du?”

Jag bara slog. I luften. Som en idiot. Och det funkade.

Brace yourself.

Imorse blev jag väckt av en trevlig dam från Borås tandreglering. Den 24:e november ska jag åka dit för att dra ut en elak tand.

Jag är född i Borås (på BB, inte i djurparken vad än min bror säger). Ironiskt nog verkar det som att jag också kommer att dö där.

Jag har tandläkarskräck, ja. Mycket tack vare den här filmen. Jag vill inte dö. Och allra minst i Borås. (Jag hade tänkt dö i Paris som Oscar Wilde.) Stort buhu-moment. Väldigt stort.

Lovecats.





Foxinthesnow.

Jaha. Indiepopare är enligt en undersökning olyckliga, lata, otrevliga och osäkra. Gött. Jag kände mig ganska träffad. MEN. En sak jag inte går med på är beskrivningen av Heavy metal-lyssnaren som "väldigt kreativ". Vafalls? Sen när? Enligt vem? Gimme a break. Godnatt.


Would I even notice now my mind has gone?




God eftermiddag.
Jag leker old school för tillfället och nobbar datorn. CD-skivor gör sig bäst i stereon. Suedes "Suede" från 93 snurrar just nu på sitt kanske fjärde varv för dagen. (Åkej, sitt andra då.) Jag har också varit ute och lekt lite i höstsolen som sig bör när det är höstlov och allt,  så nu kan jag med extremt gott samvete krypa upp i soffan med en god bok (eller, alltså TV-tidningen). Hejdå.

Och P.S liksom: på Olle Ljungström-fronten intet nytt. Sablar.

Bloody sunday.

Tell it like it is, Bono.





Mellon collie.

Och idag åker Ida till New York.
Är jag jätteavundsjuk?
Nej.
(Jo!)

Europa är vår lekplats, London är vår stad. 2.

Jag är en heroinist som vill uppleva samma kick som första gången jag hörde Dog man star. Jag vill hitta tillbaka till den känslan av nattliga taxiresor, dekadenta filmstjärnor, pälsar och asfalt. Dog man star är ett av världens sju underverk (Bretts hår i videon till ”The wild ones” är ett annat) och varje ord sitter etsat i min ryggmärg. Som reflexer, en del av nervsystemet.

”It’s in the blood stream it’s in the liver.”

Och jag loggar in på MSN men drar mig till minnes att lille Artur har flugit till Rom, och jag saknar alltså någon att diskutera slash låtsasbråka om britpop med mitt i natten.

(Josefin, team Blur, säger: Till skillnad från Oasis hade ju Blur i alla fall två ögonbryn var, och inte typ två att dela på…
Artur, team Oasis, säger: Oooh, don’t even go there!)

Folk reser härifrån bara för att jävlas med mig. Det förstår jag nog. Och ingen verkar bry sig om att jag spricker av iver att få berätta om Brett Anderson-konserten jag dog på och ingen verkar tycka att det är det minsta roligt att Olle Ljungström har flyttat till Sollebrunn (jag har döpt om honom till Solle Brunnström). Vad är fel på världen?! VAD? Jag ger upp. Loggar ut nu.

Europa är vår lekplats, London är vår stad.

Det är när idoler klipper sig och skaffar ett jobb som visioner dör. Brett Anderson växte upp han med. Inga mer magkorta skinnjackor och poplugg som hänger för ögonen. Inga mer suspekt tvetydiga sångtexter och feminina dansmoves. Det är med en viss melankoli i bröstet vi vinkar adjö till glamor-Brett och hälsar välkommen till världen, Vuxna Mogna Brett.

Men vi gillar det. En Brett är alltid en Brett. Alltid Brett alltid rätt.

Killing of a flash boy.



HEJ.
Ikväll har jag en dejt med Brett Anderson.
HEJDÅ.

Oh.

Det har kommit till min vetskap att en viss popstjärna från Skånegatans glansdagar har gett upp allt mänskligt vett och bosatt sig i tätorten som civilisationen glömde, d.v.s. Sollebrunn. Haha! Sollebrunn! Som alltså ligger en halvtimmes bussfärd från mitt hem i centrala Alingsås.

Jag vet inte rikitigt varför ingen i min omgivning tycks förstå hur fantastiskt det är att objektet för alla Linda Skugges gamla kärlekskrönikor numera är en Sollebrunnare, och tekniskt sett skulle kunna skådas på Alingsås (ovärdiga) gator. Om man har tur. Det här är helt fabulous tycker jag. Vi behövde verkligen någon för att väga upp för Lotta Engbergs existens.

Anyone up for some stalking?

OK computer.


Cushions and TV and the table set for tea.

Aaarrgh! Makterna är emot mig, som morfar brukar säga när han förlorar i poker. Jag tänkte fota de sista tio bilderna till min fotoinlämning idag. Men det regnar. Jäätteehheeemycket. Det blir till att stanna inne och dricka te. Igen. Så väldigt Pulp. Och det får man inga bra betyg av. Tror jag. AARGH.


Oh Elyse it doesn't matter what you say.

Det fanns en tid då Americas Next Top Model var bra (nåväl...). Innan Benny Ninja och "The Aswirl Twins" entrade våra liv. Innan Tyras storhetsvansinne got the best of her. Vi talar alltså om en tid långt före Legally Blindness, Flesh Eating Bacterias och Granola Gate. (Har ni ingen aning om vad jag pratar om så säger jag: grattis, ni är helt friska.)

I begynnelsen stod ANTM för kvalitétsunderhållning på hög nivå.

I begynnelsen fanns Elyse:



You gotta lover her.

Cracked up, stacked up, 22.

Pissunge!  Jag vill ju inte lusta efter sextonåringar, verkligen inte. Men åååh. När jag väl tror att jag kommit över min (högst ofrivilliga) crush på Idol-Johan ställer sig den slyngeln och sjunger min favoritlåt of all times. Och jag ger upp, sjunker ihop i soffan, piper som en småtjej och dör lite.

Söt pojke + Suedelåt = total härdsmälta i hjärnan.

Det här är inte bra.

Björklöv.

Mitt hår innan.


Mitt hår efter.



Åh. Herre. Gud. No more Björkknutar för mig.

Another day, another major crush.

Är det fel att som artonåring vara kär i en sextonåring? Nja. Inte jättefel. Är det mer fel om sextonåringen i fråga ser ut att vara tolv? Ja... Lite mer fel. Och om han dessutom är en av årets Idoldeltagare, är det inte dödsstraff på det? Svar JA. Okej. Så skjut mig då. För jag erkänner mig skyldig till att vilja dra in Idol-Johan i ett av skolans mörkrum och göra ogudliga saker med honom. Allt för att han sjöng en The Verve-låt i TV.

This is a personal low. It really is. Tillåt mig hänvisa till indiekulturens urfader Oscar Wilde: “Everything popular is wrong” (jag har lagt mig till med en störig vana att citera Oscar Wilde i tid och otid. Det förvånar mig att ingen har gett mig stryk ännu.). Allt populärt är fel. FEL FEL FEL. Hör du det Peter Jihde? FEL! Och Idol är Allt Som Är Fels högkvarter. År efter år vaskar de rent Sverige på infrabeiga idioter som tror sig ha ”vad som krävs” för att bli en stjärna. BAH. Det kan de glömma. Music’s full.

Kalla mig bakåtsträvare, men jag vill verkligen inte ha några nya artister. Jag är nöjd med de som redan finns. Och kalla mig pretto men jag tycker att musik ska förmedla något. Musik är konst, och det ska komma från hjärtat. Inte från någon tjock gubbe bakom ett stort skrivbord på femtioelfte våningen. Do it yourself förfan, annars är det värt ungefär lika mycket som ett ifyllt målarblock.

Så Johan, snälla du, hoppa av Idol innan de sätter sina smutsiga mainstreamklor i din spinkiga prepubertala kropp. Jag skulle också sagt ”klipp dig och skaffa ett jobb!” men du är så söt, så jag tänker låta det gå för den här gången. Hoppa av Idol innan det är för sent! En riktig artist klarar sig ändå. Och annars kan du alltid komma hem till mig. Notting hill och kladdkaka on the house.

Mediehusets gula korridorer kl. 11.43.

Jag: - Jag behöver gå tidigare från multimedian imorgon.
Tommy: - Okej.
Jag: - Men... Ska du inte ens fråga varför?
Tommy: - Du ska väl på någon Kentkonsert eller så.

Varför får jag en känsla av att mina lärare inte tar mig på allvar?

Miles from nowhere.





Jag vet inte exakt varför det står en adventsljusstake i skolans fönster, med det gör det likförbannat.

On the radio.

Åhå. Idag blev jag intervjuad i radio. Två gånger. Först som "galen vegetarian som inte gillar älgjakt" och sedan som "tönt som vinner lokal fototävling".

I love lokalradio.

Faktum är att jag borde få mer eter-utrymme att breda ut mig på. Ett eget program, eller åtminstone ett återkommande inslag. Jag är full av åsikter. Ännu har jag fler pärlor att kasta!

Jag ångar bittert att jag valde foto istället för radio. Plötsligt känns det inte så roligt att ägna en hel dag åt att hitta den absoluta svart/vit-punkten som mediehusets färgskrivare klarar av att skriva ut (ja, vi i fotogruppen lever verkligen la vida loca) när radioeleverna får sända liveradio. Life is unfair.

...

(Fast, förstås, idag fick vi äppelpaj. Och det fick inte radiobarnen. HA! The lord gives and the lord takes.)

Hide on the promenade, etch a postcard.





Det enda bra med söndagar är PostSecret.

Another day, another major disaster.

Ladys and gents, det är på så kallad allmän begäran som jag sväljer stoltheten och ber om en fanfar för den "omtalade vinnarbilden".

Men hold your horses lite. Jag vill först poängtera, ännu en gång, att jag inte är det minsta stolt över den. Fota på beställning är såå inte min grej, och alla mina bilder mer eller mindre sög. Big time.

Uppgiften gick ut på att tolka tio olika ord (precis som när lösnäsorna var på besök. Jag tyckte inte om det då heller.) och det delades ut ett pris för varje tema. Jag vann i kategorin "spik". Eh.

Min orginalidé var bäst. På lilla torget i stan finns en speakers corner med olika ord inhuggna i kullerstenarna, bland annat "Tala" (alltså "spiik" på engelska). HAHA. Jag är roligast i världen. Tror jag.

Men när jag kom dit hade någon illvillig ligist tagit bort Tala-stenen. Totalt sabotage!

Så det blev en vanlig tråkig spikbild. Jaja.

Hur illa jag än tycker om den så kvarstår faktumet: Den var fortfarande bättre än alla andras, hehe.

Men fortfarande: inte stolt över den. Glöm inte det. Jag kan bättre! Verkligen.



Och som pris fick jag alltså ett års medlemskap i Alingsås fotoklubb. Great. Jag är nu officiellt en nörd.

Be there 2 o'clock by the fountain down the road.

Snart ska jag försöka ta mig ner till stan utan att bli bortblåst i det här rysliga höstvädret. Jag ska nämligen till sagabiografen och ta emot ett pris jag egentligen inte vill ha för en bild jag skäms djup över. Oh. This ain't the high life.

A century of fakers.



Passive agressive.

Jag har insett att jag har en del anger manegement issues. Jag ska försöka ta det lite lungt i fortsättningen. Inga mer spontana näsblödningar och sånt där. Jag kanske borde skära ner lite på Nirvana och Smashing pumpkins ett tag och istället lyssna på lung musik. Och andas. För guds skull, andas!

Belle and Sebastian får det bli. För hela slanten! Bästa stress-terapin ever.


God save the queen.

Alltså. Jag är på väg hem från dagens enda lektion. När jag passerat Lidl och dagiset ser jag en grupp baskrar skymta i horisonten. ÅH TOPPEN, tänker jag, en folkmassa. En folkmassa med gamlingar. Finns det något som stör mig mer än omotiverade folkmassor? (NEJ).

När jag kommer närmare ser jag att det är avspärrat och fullt av poliser. Ett litet svagt ljus tänds inom mig. Hoppas att det är en galning som löpt amok med ett skjutvapen, tänker jag. Hoppashoppashoppas. Jag harklar mig och frågar en tant vad som står på.

"Kungen och Silvia ska gå förbi här" svarar hon.

EHH.

Värt.

Vägen hem till mig är alltså avspärrad för att två idioter ska gå förbi. Yes alltså. Och jag är kissnödig som bara den, kan tilläggas. Det är tio meter fram till min gård men jag blir inte framsläppt. Jag är arg, vänstervriden och jävligt kissnödig. Och omringad av 90åriga rojalister som alla står beredda med sina kameror för att föreviga kungen och drottningens promenad genom ett dassigt bostadsområde bakom Lidl.

"Det är ju kul att se dem på nära håll" klychar sig tantens väninna, intet ont anande om hur nära det var att hon fick en smäll i bakhuvudet av en artonåring med Morrisseykomplex.

"Jaha, så ni står här för att ni är... dumma i huvudet, eller?" kontrar jag med och tänker på hur stolt morfar skulle vara över mig. Tanterna väljer att ge mig kalla handen. Jaha. Pissa på er, rojalistsvin. Trevligt att råkas. Hade jag haft en korg med ruttna ägg med mig hade jag kanske stannat, men jag har bättre saker för mig än att fånstirra på två människor som aldrig åstadkommit något (bra) i sina liv, varav en har nazisttendenser och den andra bara är rätt och slätt korkad.

Var det inte illa nog att Reinfeldt var här i våras och showade off sin flint?

Jag känner mig skändad.

He has no enemies, but is intensely disliked by his friends.



Åh. Hur gärna vill jag ha den här Oscar Wilde-actionfiguren?
Låt oss säga såhär: I would literally stab a baby to get it!
ActionfigurOscar slår G.I. Joe med sin käpp, dumförklarar Barbie med svidande sarkasm och förför Ken. Underbart!

När vi skulle välja böcker idag frågade jag min svensklärare om jag fick läsa Dorian Grays porträtt. Men icke. För vi arbetar om realismen nu och Wilde "var mer av en romantiker". Hon föreslog att jag istället skulle läsa Populärmusik från Vittula. Japp. Såatteh.

Charles Dickens, Émile Zola, Honoré de Balzac.

Och Mikael Niemi.

Helt logiskt.

Istället för att plugga (share some grease-tea with me).







Siamese Dream.



När jag var liten ville jag mer än något annat ha en tvillingsyster (kanske inte en siamesisk dock). Jag föreställde mig att vi då skulle kunna lura alla att vi var en och samma person och därigenom bara behöva gå till skolan varannan dag. Plus lite andra kul busstreck som alla i grund och botten gick ut på att jävlas med folk. HEHE. Vad säger det om mig som person? Lat och sadistisk? Oh, well.

Meat is murder.

Jag: - Morrissey säger att slakta djur är samma sak som att slakta barn! Visst är han bra! Visst är han helt bäst.
Mamma: - Men du äter ju själv kött.
Jag: - ... Men jag gillar ju inte barn.

Såatteh.

Help.

Jag måste göra en fotoarbete med cirka tio bilder till skolan. Hjälp mig. VAD ska jag ha för tema? Blä, jag är så fantasilös. (Hittils har jag gjort två arbeten; ett om Kent och ett om Paris.)

Och det är lite bråttom nu.

Hang the DJ.

Imorse ville jag dö. På riktigt. Allt var jobbigt. Alla var jobbiga. Engelskan var inställd, och min ångest över att jag bestämt mig för att inte skolka kan endast jämföras med ångesten jag kände då min Siamese Dream-skiva föll i golvet och gick sönder (fortfarande ett av mitt livs största Buhu-moments). Typ: WHY GOD, WHY?!

För att fylla ut de cirka två timmarna innan multimedian började bestämde sig mina klasskamrater för att se på Masjävlar. Uhhh. Masjävlar. Då ville jag dö om möjligt ännu mer. Lägga mig i mörkrummet och självdö. Eller dricka ett glas fix eller något.

Det här gjorde mig dock väldigt glad när jag kom hem!

OCH. Dessutom. Jag är tydligen en av vinnarna i fotomaratongrejen jag och Hanna deltog i. Gratis biobiljetter here I come!

In my life, why do I smile at people who I'd much rather kick in the eye?



Nuff said.

Fjäderfän - riktiga fjäderfän!

De finns överallt. I våra städer, på våra torg och på våra gator. Fåglarna.

Fåglar är onda. Så är det helt enkelt. Se bara på filmer som till exempel "Fåglarna" av Alfred Hitchcock där en kvinna blir anfallen av galna svarta fåglar som vill döda henne. Eller "Dumbo" av Disney, där stackars Dumbo blir mobbad och utskrattad av de elaka kråkorna.

Ingenstans är man säker från de hemska djuren. Överallt finns de. Duvor som tigger mat - för lata för att själva skaffa föda! Fiskmåsar som med avsikt släpper sitt träck över oss! Ska vi tolerera detta?

Sparvar är värst. Tro inget annat. Med sina bedårande små ögon tittar de ner på oss från trädgrenarna. Innerst inne funderar de på hur de ska kunna döda oss när vi sover. Tro inte att de inte är kapabla till det! Alla har väl sett "Askungen" på julafton, hur de små fåglarna flyger omkring med nålar och saxar och gud vet vad. Askungen ska vara glad att hon lever och inte är spetsad.

Dessutom har fåglar utvecklats från dinosaurier. Bara en sån sak! Under deras små befjädrade bringor tickar hjärtat från en tyrannosaurus rex.

Det värsta är när förrädare till människor har fåglar hemma i sitt hus! Matar och gullar med dem. Till och med lär dem att prata! Förstår de inte att de skapar monster? Vet de inte att undulater och papegojor i själva verket är utsända spioner från fågelmyndigheterna?

Bland människor finns det fågelskådare. Vad de flesta inte vet är att det bland fåglar finns människoskådare, vars enda uppgift är att hålla koll på oss. De ser varenda rörelse vi gör. De vet att vi äter kyckling, kalkon och ripor m.m. till middag. De är mycket väl medvetna om att vi steker deras ägg. Och de kommer att hämnas. Kanske inte idag, kanske inte imorgon. Men förr eller senare kommer de att slå till.

Akta dig speciellt för:
Svanar - de bits.
Strutsar - de är stora och oberäkneliga.
Pingviner - iskalla mördare.
Gräsänder - de har omringat dig fortare än du hinner säga "Kalle Anka".
Gäss - ren ondska.

Om du blir anfallen:
Gör inga hastiga rörelser, då väcks mördarlusten i fågeln ännu mer.
Spela död, fågeln tror då att dennes uppdrag redan är utfört.
Ha gärna en visselpipa beredd för att kalla på hjälp om olyckan skulle vara framme!



Åh. Alltså. Vem sa att jag bara skriver oseriösa skolarbeten? Den här krönikan från ettan är ju überseriös! Fåglar är mitt hatobjekt nr 1 (jah.. efter mimare då då).

Modern boys.

Åhhåååh. Titta vad fint! Mina två favoritpojkar, samma pose. Exakt samma. Sweet.



Brett & Brian. Partners in crime.

RSS 2.0