I'm coming up on infra-beige.

Dagens ord: Infrabeige (se infraröd). D.v.s. att en människa är SÅ beige att han/hon går helt obemärkt förbi det mänskilga medvetandet. Ett mycket vanligt förekommande fenomen inom musikindustrin, med Idol som högkvarter.

High and dry.







Jag tycker om den här årstiden jättemycket. Så länge det inte regnar kunde det gärna vara såhär året runt. Ja tack.

Too cool for Alzheimergymnasiet.

Idag var det studentmössprovning som stod på schemat. Och nuförtiden räcker det inte med en vanlig enkel studentmössa – nej nej, gud förbjude! Man måste ha GULDBRODERIER, DIAMANTER, LASERINSKRIFTER och GULDIGA PARTYÖVERDRAG.

Call me mental, call me dumb, men jag känner mig inte sådär jätteangelägen att betala femhundra spänn för att vara ful en hel dag. Yes alltså. Femhundra. Fucking. Spänn. Och då valde jag ändå bort de mest vulgära detaljerna. Broderier var jag dessvärre tvungen att välja på grund av the grupptryck (och efter en lång lång tid sansade jag mig lite och ändrade texten från ”FUCK YOU” till namn och klass istället).

Som om inte blinblingmössorna from hell vore nog kunde man även köpa underkläder och brodera in ”roliga meddelanden”. Typ sitt telefonnummer (tjejer) eller Big Tasty (killar). I shit you not. Alla tyckte förstås att det var skitkul. Great. I'm going to school with literally the worst people in the world.

Jag menar. Allvarligt. Trosor. Med ditt telefonnummer.

Have
some
dignity.

"Du tar bara studenten en gång i livet." Jo tack. Och jävligt tur är väl det.

I wanna give you children.



Jag är för arbetarklass för att lyssna på något annat än Pulp.

Drain you.

Idag när jag kom hem från skolan gjorde jag some massive nosebleeding. Av ilska. Jag blödde alltså näsblod. För att jag var arg. Seriöst. Näsblod. I mängder. NäsFLOD rentav. Är det normalt? Är det? I'm concerned.

You'll never live like common people.



Ibland hittar jag konstiga bilder på datorn. FÖR. Ibland när jag har feber klär jag ut mig till Jarvis Cocker och äter körsbärstomater (& dokumenterar det). Jättenormalt.  Fast bara ibland.  *Lalalaalaala*. Och idag ska jag få våfflor! Yes alltså.

People listen to Coldplay and voted for the Nazi's. You can't trust people.

Plötsligt out of nowhere, som en formidabel solförmörkelse fyller Robert Wells hår upp hela TV-rutan. "Tio år med Rhapsody in rock.” Dundundundun!

Jag: AAAAAAAH MINA ÖGON!
Mamma: Vad är DET?!
Jag: Byt kanal! Byt kanal! BYT KANAL!!!

Det blev ett himla sjå. Hitta rätt fjärrkontroll! Byt kanal! Fort som satan! Undvik Wells till varje pris - don’t look directly at it! Skyndaskynda! AHH! Varför har vi TOLV fjärrkontroller? VARFÖR?! Oh The humanity!

Vi höll nästan på att missa Frusna män söker kärlek. Fasa. Eller om det var The Bachelor. Hursomhelst. Världen hade inte gått under men söndagsförmiddagen hade blivit lite tråkigare.

Om jag hade ett ledmotiv skulle det vara ”Lost in TV” med Suede. För det jag lever på (förutom bortlängtan, människoförakt och popmusik) är drömmen om den blåskimrande världen på andra sidan glaset. I TV-land är allt bra, där är alla lyckliga. Alla är superslimmade på grund av all Special K de äter utan vidare spekulationer om rejvare och ketamin för med Via blir din tvätt fembiljoner gånger så vit - tack för det, Televerket!

Förutom fånigt tillgjorda dejtingprogram och reklam är jag särskilt fascinerad av filmer. Särskilt filmer med Ewan McGregor. Särskilt filmer med Ewan McGregor topless. En kopp kaffe på det och jag kan inte be livet om mycket mer. Jo, jag kan förstås be om skivsamlingen ur mina drömmar, en lägenhet i Stockholms Camden och en dejt med Fredrik Strage. Och om jag dessutom fick chansen att vinna allt detta i Jeopardy vore ju cirkeln komplett.

Men låt oss återgå till ämnet film. Eftersom jag är Fröken Svår gillar jag inte filmer som alla andra gillar. Jag tycker att de är dumma och tråkiga. Både filmerna och de som tittar på dem. Jag tror starkt på High Fildelity-teorin: Det som räknas är inte hur du är, utan vilka filmer, böcker och skivor du gillar. Korkade människor ser på Dude where’s my car?, lyssnar på Eminem och deras största litterära besegring är Pojken som kallades det. Det är den sortens människor som tänker ”Jerry Springer-maraton på TV- why not?” och röstar på sossarna eller moderaterna, beroende på vad som är på modet.

När jag blir president ska jag införa dödsstraff på att citera Forrest Gump, obligatoriska IQ-test innan man får rösta, och resa en stor guldstaty av Jarvis Cocker i varje stad. Fascisten strikes again, jag vet. Men i en värld full av filistéer, hiphopare och totala shitheads låter fascismen inte så dumt faktiskt. Call me Pot, baby.

I hela mitt liv har jag längtat långt, längre bort härifrån.

Nu, äntligen har jag redigerat klart alla Kentbilderna till min foto-inlämnings-uppgifts-grej! Yes alltså. Vill ni se dem? Äh. Klart ni vill! Vissa av dem har ni kanske redan sett. MEN. Repetition är kunskapens moder... Eller något i den stilen. Själv skulle jag kunna titta på bilder av Kent hela dagarna, varje dag i resten av mitt liv. Så ni har egentligen ingen anledning att klaga. Enjoy istället.

(Lyssna gärna på detta också.)
















All I need is somewhere I feel the grass beneath my feet.



Hej, jag tror att det är höst.




Jag har inte mycket att skriva för tillfället. Jag är alldeles för upptagen med diverse skolarbeten. Tiden räcker inte till och jag använder den inte heller så bra som jag skulle kunna göra. Disponering är nyckelordet, men jag har aldrig varit någon vän av ordning.

Tidsoptimismen kommer att bli min död. Var så säkra.

Funderar på att jobba hemma imorgon (vi har foto hela dagen) bara för att få något gjort. Men, då missar jag ju måndagsfikat... Argh. Dessa uppoffringar.

The girl with the strawberry hair.

Den här bilden är extremt ful, I know.
Men ibland saknar jag mitt röda hår lite extra.
Bara ibland dock.
Frågan är: Ska jag färga det igen?
Ska jag, ska jag? (Säg ja.)


Positivity.

Åhoj. Titta, jag är redan vaken. Klockan är halv tio på en lördag och jag är vaken. Fantastiskt.

Idag ska jag ut i det fina höstvädret och fota med allra käraste Hanna.

Och jag tror att min förkylning håller på att försvinna, äntligen.

Helt bra. Jagärglad.

Like a cat in a bag waiting to drown.



Och idag gillar jag Richard Ashcroft.

Syk.



Jag är fortfarande jättesjuk. Det är helt sjukt vad jag är sjuk. Åh. Imorgon tänker jag stanna hemma, dricka te och läsa Jane Austen. (Eller köra slappisversionen och se på en Jane Austen-filmatisering. Den med Hugh Grant. Hehe.)

Nihilisten svarar.

På TV såg jag en dokumentär, ännu en av alla dessa brittiska diskbänksrealistiska low-life-dokumentärer. En eeh… ”läkare” påstod sig kunna knacka i folks pannor och därmed bota deras ångest för alltid. Knack knack och du kommer aldrig mer vara ledsen! Som ett mirakel!

Knock knock.
Who’s there?
Bullshit.
Bullshit who?
Only the bullshittiest bullshit you've ever heard.

Jag tror inte på magi. Nej. Jag tror inte på något längre. Och jag gör det jävligt bra. Jag skulle kunna skaffa mig en spalt i tidningen. ”Nihilisten svarar”. Det skulle bli succé.

”Hej Nihilisten! Jag har en ny arbetskollega som är jättecharmig. Han flirtar en hel del och visar att han är intresserad av mig. Och visst, jag gillar honom med. Är det en bra idé att inleda ett förhållande med någon på arbetsplatsen?”
Nihilisten svarar: Venne. Vad spelar det för roll? Vi ska alla en gång dö.

Jamen... Det är inte mitt fel! Faktiskt inte. Jag är uppvuxen på 90-talet. Fostrad av Morrissey och Kurt Cobain.

Och Billy Corgan! Mr. ”God is empty just like me”.



... Men jag gillar't.

Såärdet.

Tyck synd om mig, jag är förkyldast i Sverige.

If they mated.

Jag vet inte vilket hemligt kloningslaboratorium den nya Idoljuryn kommer ifrån, men Anders Bagge ser exakt ut som jag föreställer mig att Peter Swartling och Daniel Breitholtzs gemensamma avkomma skulle se ut. Obehagligt att tänka på, jag vet. Men det kunde vara värre. T.ex. om Clabbe och Kirsti parade sig.

I wish it was the sixties.



Det är lite mycket nu. Mängdigt, som de tydligen säger på vischan. Skolan tar all min tid. Jag hinner inte ens planera mitt och Fredrik Strages bröllop. Illa. Men det här hjälper faktiskt lite.

You see me drivin' down the street.



Jag har alltid varit en fascist när det gäller det mesta. På gott och ont.
MEN:
You can't judge a man until you walked a mile in his shoes, enligt herr Lekman.
Fair play.
Jag klädde alltså ut mig till det jag föraktar nästan mest av allt: Hiphopare.
Och jag vet inte om jag lärde mig något.
Jag kände mig mest... smutsig.

Dessutom lyckades jag inte skrämma en enda tant. Fail.

Nästa gång ska jag klä ut mig till emo. Eller folkpartist.

Oh, what ever makes her happy.

Fantastiskt. Nu kan man köpa lycka!
Endast 240 kr + serviceavgift på Ticnet. Åh, så värt.

Harold and Maude.

En ung emowannabe i popskrud och Beatlesfrisyr som förförs av en gammal snusktant. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Harold and Maude från 1971. Aldrig förr har jag blivit så genuint lycklig och samtidigt så fruktansvärt äcklad av en och samma film. Men jag tror att jag gillade den. Eller... jag vet att jag gillade den. Notting hill kan slänga sig i väggen.



Psychiatrist: Tell me, Harold, what do you do for fun? What activity gives you a different sense of enjoyment from the others? What do you find fulfilling? What gives you that... special satisfaction?
Harold: ...I go to funerals.

Åh. Harold är min nya dreamboat!

Crocodile rock.



Jag borde sova.
Men av någon anledning sitter jag uppe klockan halv ett på natten och lyssnar på Elton John.

Eh.
You don't want to know.
Mäklubba, med andra ord.

Something changed.

Jag fick ett SMS.

Jag är glad!
Bland annat på grund av Pulp.
Vilket innebär att du indirekt fått mig att må bra precis nu.
Helt omedvetet.
Det var värt.
Ha det bra!

Det tyckte jag var väldigt, väldigt fint.
Jag gillar att göra människor glada.
Och jag gillar att folk förknippar mig med Pulp.
SMS-skrivaren fick alltså mig att må bra precis nu.
Helt omedvetet.
Jättevärt.

Det firar vi med, just det, Pulp.


The world was the Hitler and we were the jews.





Idag var en bra dag (läs: vi pratade om Småstjärnorna, målade Hitlermustacher på oskyldiga bäbisar i tidningen och åt godis).
Och imorgon blir en ännu bättre dag, det känner jag redan nu. Vi är nämligen lediga (läs: det är friluftsdag).

Det vankas alltså kladdkaka och kanske, kanske ett Ebba & Didrik-maraton. Den som lever får se.

Brätt.

Jag hittade min gamla "mina vänner-bok". Och jag har en hel del väldigt intressanta vänner.
Såatteh.
Mer kommer. Kanske.


The wild ones.

Usch, vad dystert det har blivit här på senaste tiden. Pyromansnack, överdoser och så vidare. Inte alls kul. Brainpool livade förhoppningsvis upp stämningen lite. Annars borde detta göra susen. Jag och en björn med prickig fluga liksom. Eller Notting Hill! Notting Hill löser allt. Det, och fönsterputs.


Rädda popstjärnorna.

Popstjärnor är olyckliga. Det är ett känt faktum. Få har lidit för konsten som dystergökarna i våra skivsamlingar, och få gör det med sådan bravur (avskurna öron är såå last year!). Ett hål i tinningen. Överdosering av diverse illegala preparat. Två knivhugg i bröstet. That’s how they roll. Och synd är väl det. För när de trillar av pinnen en efter en förlorar vi våra gentlemän, genier och superhjältar.

”See, the sea wants to take me, the knife wants to slit me. Do you think you can help me?”

Ja, Moz, jag kan hjälpa er! Jag vill hjälpa er! Så som ni har hjälpt mig genom alla år. Låt mig. Det vore inget annat än en sann ära.

Jag skall härmed göra slag i saken och rädda våra popstjärnor. Jag ska starta Alingsås första Celebrity Centre (utan några som helst bakomliggande Scientologiavsikter)! Hit kan de ledsnaste av de ledsna popskalderna komma för att koppla av i den fina västgötanaturen (Lövskogen! Allemansrätten! Klostermunkarna med osten!).

Jag ska agera bäste Dr Phil och sätta mig ner och prata med dem alla. Lyssna på Billy Corgans sorgliga barndom. Nicka instämmande till Brian Molkos utläggningar om hur svårt det är att växa upp och känna sig kroniskt missanpassad. För jag vet. I’ve been there, done that, got the T-shirt, och så vidare.

Jag ska banna Thom Yorke för textraden ”I'm a creep, I'm a weirdo. What the hell am I doing here? I don't belong here.” Säga att han visst hör hemma här, och de som säger emot ska jag slå med en bräda.

Jag ska förklara för Jocke Berg att allt inte är iskallt och menlöst. Inte alls. Det gäller bara att håll ut. Vänta på bättre tider. Bygga upp våra kevlarsjälar på nytt. Och de som ler mot oss kan vi skada hur mycket som helst.

Looking good but feeling sad, i all ära, Henrik Berggren. Men det ena måste inte utesluta det andra.

Och Brett. Åh. Var ska jag ens börja?

Det kommer att ta väldigt mycket kladdkaka och väldigt många tittningar på Notting hill för att läka alla dessa trasiga popsjälar. Men jag ska göra mitt bästa. Jag ser det som mitt kall. Och om vi mot all förmodan skulle tröttna på Notting hill har jag fortfarande trehundra andra filmer med Hugh Grant. Så det löser sig nog.

Frank möter Brainpool.

Titta vad jag hittade! Frank möter Brainpool. En serie som jag och Ida gjorde till vårt magasin Musiknonstop för två år sedan. Enjoy!





Det finns mycket man kan skratta åt här. T.ex. faktumet att Brainpool består av fyra kolossalt gayiga streckgubbar med pottfrisyrer. Eller att det är så tattigt målat (mina illustratorskills var inte så utvecklade back then - det ser ut att vara gjort i paint ungefär). ELLER det absurda i att Frank är ett får som arbetar som frilansande popjournalist (komplett med BD-stjärna under ena ögat).

Men det jag tänker fokusera på just idag är Kristian Med Kaftanen. Han är helt fabulous.

När jag sedan torkat mina kinder torra från skratt-tårar kan jag luta mig tillbaka och läsa om från början. Låta det sjunka in ordentligt och verkligen uppskatta den fina storyn. För den är fin. Väldigt fin.

Tänk om hela världen vore så här vacker!
Så god.
Så fin.
Så rörande.
Jag blir tårögd vid blotta tanken.

RSS 2.0