Unguilty pleasures.

Tycker ni inte att min Pretty Woman-Ken ser ut exakt som Steve från Beverly Hills? Erkänn! Lite? Inte? Nähä. Nänä.

Alltså, okej.

Hej. Jag heter Josefin.
Jag gillar Beverly Hills.
Och jag tänker inte skämmas!

(Första steget mot förbättring är att erkänna att man har ett problem, och så vidare och så vidare.)

Feel it break your bones Mr. Jones.

Rapport från en av mina Olle-spanare:
Olle Ljungström har brutit fötterna! Båda två!

Jag är ambivalent. Å ena sidan är det föstås hemskt synd om honom. Lilla Olle. Men å andra sidan blir det väldigt mycket enklare att stalka någon som inte kan springa sin väg.

(Jag kan se hur uppföljaren till Lida tar sin form...)

Top fem: låtar jag skulle gifta mig med om det gick.

1. The Asphalt World (Suede)
När man lyssnar på Suedes tidiga verk kan man lätt få känslan av att Brett Anderson växte upp i någon sorts smutsig kärnkraft-asfalt-kemikalie-disel-stad där det alltid regnar. The Asphalt World är inget undantag. Det är en nästan tio minuter lång symfoni i mörkrets ädla britpopmantel med en handling som kretsar kring taxiresor, droger, massa asfalt och Bretts flickvän som har ett förhållande med en annan kvinna. Inte alls pretentiöst. Inte. Alls. Brettentiöst, möjligtivs, men ärligt talat ser jag inte var problemet ligger i det.
(Låten sägs handla om Justine Frischmann som lämnade Brett för Damon Albarn i Blur, och att det då är Damon som är ”den andra kvinnan”. Jag har tyvärr, TYVÄRR, inga belägg för att det är sant.)

2. I Know It’s Over (The Smiths)
Well of course. Det finns egentligen inget att säga.

3. His’n’Hers (Pulp)
Jarvis God Damn Christ i egen hög person beskriver His’n’Hers som “one man’s fear of domestic interiors set to music” och jag vet inte om det ens borde vara tillåtet att älska en låt så här mycket. Jag tror inte det. Samtidigt känner jag mig oerhört obekväm varje gång jag lyssnar på den. Det är som att kika genom ett nyckelhål in i någons smutsiga fantasier - och gilla det man ser.

4. Paranoid Android (Radiohead)
Tre låtar i en. Alla kick-ass. Den sista är ändå min favorit med den underliga slutknorren “the panic, the vomit, god loves his children, yeah”. Så tragiskt, så ologiskt, så äckligt, så alldeles alldeles underbart.

5. A Century of Fakers (Belle and Sebastian)
Belle and Sebastian är det finaste jag vet och den här låten illustrerar precis varför. Som sockervadd med ett viktigt budskap, typ.

Pretty woman.


Ett fynd gjorde jag i alla fall på loppmarknaden. En bil! Precis vad jag behövde till mitt fotoarbete! Nu kan jag göra massor av bilfilmer. Typ Thelma & Louise och... och... Grease, typ. Mysteriet med bilen från vår Kärleken väntar-video kvarstår dock. Vart farao tog den vägen?

Jumble sale mums.


Nu drar värmeböljorna över stan och solsken väntar runt varje hörn. Helt underbart. Men jag har hjälpt mamma att sälja grejer på Holmalyckans loppmarknad nästan hela dagen. Innomhus. Sjukt segt. Underhöll mig med att räkna foppatofflor. Nu när jag är hemma igen ska jag ägna resten av dagen till skolarbete. Det blir ingen sol för mig den här helgen alltså. (Tyck lite synd om mig, okej?)

Dagens ord.

Brettentiös:
en pretentiösare form av pretentiös.
"Du är så jävla bretto!"
(Se Brett Anderson.)


Clockwork orange.


Fråga: Hur trött är jag på det här barbiedockor-i-kända-filmer-fotoarbetet vid det här laget?
Svar: AAAARRRRRGGGGGGHHHHHH!

Pulp.


Det bästa med mitt nya hår är att jag ser ut som hon i Pulp fiction! Jag ÄR hon i Pulp fiction! Typ. Lite slarvigt gjord bild, men vafan, det här ska bli omslaget till min självbiografi om jag någonsin skriver en. Yes alltså. Pulp fiction. Pulp. Pulp! Som förutbestämt av gudarna.

Pretty girls make graves.


Hej! Jag har klippt mig. Det var allt. Hejdå.

And you're always busy, really busy, busy, busy.


Just nu är jag är väldigtväldigt upptagen med att måla popstjärnor till mitt projektarbete som ska in nästa vecka. Hejhejhejdå. (I vanliga fall skulle jag inte räkna Lionel Richie som popstjärna, men vafan. Söt är han. Med sin mustach.)

Digging a ditch.

Morrissey-bibliotekarien och hans Morrissey-band spelade på Ljungblads ikväll. Jag satt i ett hörn och drack kaffe i sällskap med en gammal hårdrockare (som en gång rört vid Pete Ways fot, joråsåatteh) och konverserade om... Morrissey. Mitt liv är en one-note, men jag klagar inte.

Gossarna i bandet var i alla fall mycket fina. Bleka, skygga och svartklädda. Precis som det ska vara! Extra pluspoäng för att en av dem såg ut som Andres Lokko. Somliga samlar på frimärken, andra på popskivor. Jag samlar på Lokkolikes.

Reel around the fountain.


Varför känns det som måndag? Tar veckan aldrig slut? (Den tar aldrig slut.)
Jag har bara en sak på hjärtat idag: The Smiths.

Oh yeah, the pirate radio told us what was going down.




Mitt hår. Mitt hår! Måste klippas. Akut. Jag ser ut som en hippie. Eller som Robert Wells. Eller som en (Jarvis)cocker spaniel. MÅSTE KLIPPAS.

Two sugars would be great.

”Om du och dina indiepopvänner fick ett eget TV-program där ni kunde sitta och prata om indiepop, vad skulle ni då ha för färg på soffan?”

Min bror ställer de bästa frågorna.

(Ett eget TV-program om indiepop! Jag dör.)

Röd. Soffan skulle vara röd, ty working class-pop är vad som får mitt hjärta att slå lite snabbare än vanligt. Jag tänker mig att programmet ska heta något i stil med Bar Italia, eller någon annan Pulptitel, och vinjetten ska vara en nedkortad version av samma låt. Helst Bar Italia. Lite dystert kanske, men hey, that's how I roll.

Sedermera kom vi fram till att alla KVALITETSPROGRAM på 90-talet hade dansare som började varje avsnitt med ett malplacerat men ändock obligatoriskt dansnummer. Sikta mot stjärnorna hade det. 24 karat hade det. Fångarna på fortet hade det inte, med de hade å andra sidan dvärgar och en korpulent man som slog på en gonggong. Bar Italia ska definitivt ha dansare. Utklädda till Jarvis Cocker. Det kan bli sexigt.

Övriga detaljer som vi spikade:
  • Alla gäster ska komma in i studion genom en gigantisk kuliss i form av Damon Albarns mun. Alternativt Morrisseys näsborre. (Jag var lite osäker på denna punkt tills jag faktiskt visualiserade det.)
  • Varje avsnitt ska ha en guest of honour som uttalar sig om viktiga grejer. Andres Lokko, Fredrik Strage och sådana där är hjärtligt välkomna att anmäla sig.
  • Vi ska ha en utsänd fältreporter som gör trevliga och popiga reportage. Gärna Olle Ljungström.
  • När vi ändå är inne på 90-tal kanske vi borde ha en äkta Jerry Springer-publik som häcklar gästerna och mass-hytter med sina nävar och skriker saker i kör. Kanske. Jag är fortfarande ambivalent till detta. Kan ta bort mysfaktorn lite.
  • Varje avsnitt avslutas med en catch phrase. ”If we get through this alive I'll meet you next week, same place, same time” känns passande med tanke på programmets namn, men det är lite långt kanske. Oh well. Vi skaffar oss en praktikant som får fila på det där. Bra!
Nu ska jag bara skriva ett brev till SVT och pitch my ass off. Håll tummarna!

Cool kids never have the time.

Den här helgen måste jag bestämma vad jag ska göra resten av livet. Med högskola och såntdär. (JAG HAR INGEN ANING.) Det gör mig lite rädd om jag ska vara ärlig. Att ta beslut är min enda akilleshäl. Herregud. Jag är hon som blir stående vid chipshyllan på Willys i en halvtimme med grov existentiell ångest.

Det här beslutet är dessutom av lite större vikt än vilka chips som passar bäst till Robinson. Det här handlar om min framtid. Och jag är ute i sista sekund som vanligt ja. Fan.

(Parkbänken är aldrig långt borta.)

Why live in the world when you can live in your head?

Det är en solig dag. Tror jag. Vi säger såhär: jag är ganska säker på att det inte regnar.
Vi stannar vid ett av skyltfönstren på väg till stans sista arbetarfik. Torbjörn som bara är en centimeter kortare än Billy Corgan har fått syn på ännu ett par alldeles för tajta jeans och står som fastnaglad i kullerstenen.

”Låtsas att du är flintskallig”, säger jag och tar honom under armen. Granskar noggrant vår spegelbild och konstaterar nöjt det jag egentligen vetat om hela tiden: vi skulle bli ett asbra par, jag och Billy. YES!

(Här kan man tycka att Torbjörn skulle ha sagt till mig: "låtsas att du sjunger i Radiohead..." men tydligen är det bara jag som gillar att iscensätta mitt framtida bröllopsfoto med olika kändisar. Konstigt det där.)

Out of hand and out of season, out of love and out of feeling.


Det här är så fint att jag dör lite.
Jag hjärta 90-talet.
Jag hjärta Billys stålmannentröja.
Och framförallt: jag hjärta the Pumpkins.

Jag skulle vilja frysa tiden efter Siamese Dream och stoppa ner hela Smashing Pumpkins i en liten låda och gömma långt under sängen så att ingen annan kommer åt dem. Och kanske viktigast av allt: så att de inte börjar släppa medelmåttiga skivor, raka sina huvuden och gå skiljda vägar och sådana där dumheter.

Hm...

Lika bra att jag stoppar i Suede också när jag ändå håller på.

Jag har ett kontrakt med gud.


Känslan av att gå på Kentkonsert. Såatteh.

Teachers pet.


Oh, you've done well my little monkeys! Men inte tillräckligt bra. Jag vill fortfarande ha fler förslag!

(Och en fråga bara: Kan man dricka så mycket kaffe att man blir immun mot koffein? Det har ingen verkan på mig längre. Herre gud. Hur ska jag nu överleva de kvarstående mediekommunikationslektionerna?)

And your friends are all serious ravers.



Jag vet inte riktigt vilka som läser den här bloggen men jag kan tänka mig att det är en del musiknördar. Om så behöver jag er hjälp med en skitviktig grej. Jag bönfaller: "geeks runt om i världen, förena eder!" Jag vill nämligen byta namn på foto-kategorin, från det ytterst fantasisprudlande "foto" till något lite mer musikinspirerat, men som ändå har med foto att göra. Alla de andra kategorierna är ju som bekant redan uppkallade efter allehanda popcitat men när det kommer till foto står det försmädligt nog helt still.

Det här är er chans att vara med och påverka det annars så fascistbenägna Thedrowners AB! Once in a lifetime.

Så släpp allt ni har för händerna och hjälp mig nu. Ert liv har fått ett nytt kall. Jag vet att ni kan. Jag vet att ni vill. Bra. Gärna något The Smithsigt, tack. 

Call me pale.


Ibland undrar jag om jag överhuvudtaget har något pigment i kroppen. Det verkar inte så. Jag är ett året-om-spöke. Det måste vara det förbannade irländska arvet. Ack! Det är tungt ska ni veta. Mycket tungt. Du och jag, Moz! Du och jag.

(Med sådan hy, kan jag bli något annat än britpopare?)

I will eat you all alive.

Jag är exakt lika lång som Thom Yorke (166 cm).
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den informationen.

Vi blev som de andra.

Jaha.
Nu har jag facebook.
Men inga vänner.
Fan.

(Lägg till mig. Gärna!)

The clock.



Jag såg en Arvingarna-klocka i en tidning som inte var Veckorevyn. Eller alltså, okej då, jag är sjuk och hemma från skolan. Veckorevyn är ungefär såpass allvarlig lektyr jag orkar med nu. Hur som helst. Kastade en blick på dansbandsuret och tänkte spontant: "WOW! Så very kitch. En sån vill jag ha!"

Jag är dock inte så säker på att kitchfaktorn väger tyngre än töntstämpeln som är varje Arvingarna-supporters tunga ok att bära. (Därmed inte sagt att jag diggar Arvingarna. Tvärtom. Men det kan jag ju inte påpeka varje gång jag har besök. Det verkar ju, om något, misstänkt.)

Designade därför lite snabbt en egen klocka. Mycket bättre. En sån här skulle man ha på väggen! Så kunde man säga att klockan är "kvart i Brett", "Jocke Berg i Bowie" och såntdär charmigt.  Årets julklapp I tell you. Vänta bara.

Just like those stupid books you read.

Immunförsvar är bara en myt.
Nu ska jag tillbaka till sängen och Garp och hans värld.
Hejdå så länge.

I wanna be, wanna be, wanna be Jim Morrison.



Skolan idag var rent katastrofal. Uppsatsskrivning i aulan i sådär hundra timmar. Men!: Jag skrev ingenting om vare sig Moz eller Jarvis eller någon annan popstjärna över huvud taget. Det ser jag som ett steg mot tillfrisknande!

Och ikväll har vi en dejt med Jonas Gardell. Det ser vi fram emot.

(Jonas Gardell är en av mina plansch-män. Män jag har på väggen. Det är Jonas och Jarvis, mest. Mitt emot varandra. Nästan samma pose och allt. Båda är ute på någon sorts väg och vandrar planlöst med blicken fäst i fjärran. Det ser lite ut som att de kommer att mötas i mitten, och jah... Jag vet inte. Jag vill nog inte veta. Vi lämnar det. Så.)

RSS 2.0