Göteborgs universitet makes me wanna smoke crack.

Imorgon smäller det. Litteraturvetenfuckingskap. Det känns ungefär såhär: Uuuuhhh.

Det enda jag kan roa mig med är att jag antagligen tar platsen från någon som verkligen vill ha den. Haha! Ha! Ha. De små glädjeämnena i livet.

Desperation made a fool of me.

Ni vet alla hur irriterande det är när man ser någon man tror sig känna igen fast man inte är säker. En människa som är sådär smärtsamt bekant men som man på grund av akut amnesi inte kan placera.

Detta huvudbry höll på att ta livet av mig när jag såg Tarantinos Inglorious basterds och inte för alla paraplyer i London kunde komma på var jag sett snubben som spelade soldaten Fredrick Zoller förut. Det drev mig till vansinne och mer energi gick åt till att bläddra igenom mitt mentala bildarkiv av alla män jag någonsin lagt ögonen på än till att hänga med i själva filmstoryn. Ja. För sån är jag.

Min okvalificerade gissning löd till slut: antingen är denna man resultatet av ett passionerat möte mellan Håkan Hellström och Christian Bale eller den där killen med keps i Spin City. (Och eftersom jag är ett enda stort Oscar Wilde-komplex hoppades jag förstås på alternativ nummer ett in i det sista.)

Efter lite imdb:ande fick jag dock reda på att det var en, för mig helt okänd, tysk skådespelare.

Ett antiklimax som heter duga.

Nice day for a sulk.


Jag blev kallad tjurig en gång. Inte tjurig som i tillfälligt butter. Nej nej! Kroniskt tjurig. Personen som kallade mig det ansåg alltså att tjurig är ett karaktäristiskt drag i min personlighet. Att jag liksom ÄR sån. Jämt.

Kom igen. Det stämmer väl inteeee?

The great escape.




Hej! Jag är jätteupptagen med att undvika verkligheten så gott det går. Pretty pretto, jag vet. Om två veckor börjar jag på universitetet (Vuxenland). Tills dess tänker jag vara fjorton år och gömma mig bakom böcker och popcitat. Eskapism skala 3:1.

Just nu i hörlurarna: Håkan älskade Håkan.

Hejdå så länge.

Baby it seems sometimes you're lost in TV.

Det finns en enkel anledning till varför jag inte riktigt vill acceptera filmversionen av Stolthet och fördom hur välgjord den än må vara. Matthew Macfadyens tolkning av Mr Darcy suger! Pardon my french, men mannen har samma sorgliga frisyr som Idol-Sebastian och Ross Gellers brist på stake. Kom igen! Den riktiga Mr Darcy (nu förutsätter jag att det är tv-serien från 1995 och inte boken som är originalet) har poise, han har klass, och framför allt; HAN HAR TESTIKLAR.

Och vad är grejen med att de tagit bort scenen när Mr Darcy kliver upp ur sjön? Don’t even get me started on that one.

I alla fall.

Eftersom jag och arga bibliotekstanten delar samma passion för såväl Jane Austen som nördhumor tog vi oss en kväll friheten att rollbesätta vår egen svenska version av Stolthet och fördom. Ja, ni hörde rätt! (Det är med tungt hjärta som jag inser att detta antagligen bara är kul för de riktiga diehardfansen, men åkej, vi kör ändå.)

Till en början gick allt som på dans. Allt var så uppenbart. Det bara kom till oss.

Lizzy - Tuva Novotny
Mr Bennet - Stellan Skarsgård
Mrs Bennet - Helena Bergström
Vackra och totalt menlösa systern Jane - precis lika vackra och totalt menlösa Marie Serneholt
Fnittriga småsystrarna Lydia och Kitty - Amy Diamond och Molly Sandén
Hopplöst tråkiga besservissersystern Mary - Peter Magnusson som kronprinsessan Victoria
Den lätt ostraighta Mr Collins - Christer Björkman
Dumsnälla (och i alla fall i filmen rödlätta) Mr Bingley - Kristan Luuk
Lömska men förledande charmiga Mr Wickham - Peter Siepen
Superbitchen Lady Catherine de Bourgh - Sissela Kyle

Det var inte förrän vi kom till Mr Darcy som vi verkligen körde fast. Att utse Colin Firths svenske suppleant visade sig helt god damn omöjligt! Det finns ingen som, tja, är man nog att fylla hans pantalonger. (Jan Guillou? Tillåt mig småle.)

Det är nu som ni kommer in i bilden. Vem är Sveriges Mr Darcy? Kom med vettiga förslag nu annars blir det Mikael Persbrandt och det skulle i ärlighetens namn bara vara obehagligt för oss alla.

Och någonstans i Winchester roterar Jane Austen i sin grav fort nog att självantända.

Förlåt jag är naiv.

Jag och mamma är i Göteborg och eftersom vi är storstadsretarderade fattar vi inte vilken spårvagn vi ska ta.

Mamma: - Fråga Jens Lekman där.
Jag: - VA?! (*Slutar andas och förbereder frieri*) VAR?!
Mamma: - Det var ett skämt.
Jag: - ... Skämta ALDRIG om Jens Lekman igen.

Jag menar det.

Because I'm stupid and blind.

Vem fick hjärtklappning och utbrast "HERREGUDHERREGUDHERREGUD!" vid åsynen av Beverly Hills 90210 på DVD?

Vem välte omkull hyllor och barnvagnar inne på Åhléns i ett försök att ta sig fram till ovan nämnda DVD-utgåva? (Vem borde, ärligt talat, dra ner på det dagliga koffein-intaget?)

Vem är en skam för människosläktet?

Ja, inte var det jag i alla fall! Lovar.

Och alldeles utanför flyger hela livet förbi.


Jag är officiellt sämst i världen på att blogga. Jag har suttit här timme ut och timme in och jag har ... INGENTING. Ingenting! Och jag skäms.

Ahh, skapandets vånda!

RSS 2.0