Baywatch vs Hajen.



Ibland är det kul att leka med barbiedockor.

Hjärta, lust och smärta.

Jag hoppas att alla såg Olle igår.
Och jag hoppas att alla blev kära i honom.
Det förtjänar han.

Alltid Brett alltid så jävla rätt.


Den här bilden saknar en tomatplanta. Sedan är den perfektion. Mitt projektarbete går framåt. OCH IKVÄLL MISSAR INGEN FILMEN OM OLLE LJUNGSTRÖM PÅ TVÅAN KLOCKAN 20:00! Då slår jag er igen.

Kärleken är inte blind men ganska närsynt.

En vän frågade en gång vad mina ”guilty pleasures” är. Alltså något man vet att man inte borde gilla eftersom det är så pinsamt dåligt, men gillar ändå och med all rätt skäms över. Min första tanke var ”well, that’s pretty obvious, Brainpool såklart!" Dagispoparna med pottfrisyrer (fast egentligen inte) från Lund. Men efter en stunds betänketid insåg jag att mitt snabba och uppriktiga svar antyder att jag inte alls skäms, vilket i sig är skamligt, och därför kvalificeras Brainpool tekniskt sett inte heller som guilty pleasures. Jag måste gräva mycket djupare än så.

Så… Vilka låtar på min ipod skäms jag över? Vad är skamfläckarna i min skivsamling jag helst vill glömma bort? Ärligt talat vet jag inte. Jag kan stå för det mesta. Från Broder Daniels nästan infantilt enkla textrader som ”ABC and one two three, and nothing really matters to me. Nothing matters to me. Oh wow oh wow. Nothing matters to me!” till de fula frisyrerna på omslaget till Echo & The Bunnymen och bästföre1973-lappen på David Cassidy. Jag har icke något att dölja, yeah come on, try me tonight!

Fast… Eller nej. Det var inget. (Åh, okej då. Jag ska viska världens hemliz till dig, men bara till dig: jag älskar The Prodigy i smyg. The Prodigy! Stenhård techno! Jag - britpoparen! Techno!? Men håll tyst om det, annars skaru få så jäävla mycket stryk. Just come over here and your face I will smash, liksom.)

Har ni några guilty pleasures? KOMIGEN! I want the dirt!


(Och på tal om guilty pleasures, ni läser väl fina Jacobs blogg?)

När du får oväntat besök, liksom.


Här sitter jag och smygreklamar. Fy på mig. Men jag hade en dröm. Det såg ut ungefär såhär. Det är ju inte varje dag Moz dyker upp med en blombukett. Då är det bra med Gevalias kaffe i skåpet. Alltid beredd!

Nu ska jag sova. Imorgon har jag ett viktigt prov. Eller, okej. Ett prov i alla fall.

Dammiga fönster och persienn-mönster på golven.

Idag tog jag mig en titt på mitt rum. För första gången på flera veckor, en ordentlig titt. Och jag slogs av hur jävligt det faktiskt såg ut. Röran i mitt rum var illa nog att vid blotta åsynen ge Alfons Åbergs pappa en allvarlig stroke. Så jag bestämde mig, there's no other way, jag måste städa. Måstemåstemåste. Ett djupt andetag, korstecknet och sen dök jag in. Det var antagligen det mest konstruktiva jag gjort i år. Jag hittade massa saker jag glömt bort att jag hade. Golvet, till exempel. Jättebra!

Time is never time at all.


Jag borde skriva en debattartikel nu. Men. Hur kul är det? Det är mycket roligare att göra bilder till mitt projektarbete om popstjärnor. Så det är det jag gör. Då vet ni.

Every Monday morning comes.

"I wake up every day, but I don't want it that way."

Brett förstår mig.

The only way is down.

Foto som brukade vara mitt favoritämne i skolan är numera min fruktade nemesis. Måndagar är lika med döden. ALL min drivkraft är borta och det leder till att jag presterar så fruktansvärt mycket sämre än vad jag egentligen vet att jag kan - och jag orkar verkligen inte göra något åt det. Foto B och C har hittils bara fått mig att känna mig värdelös och dum i huvudet.

Och imorgon förväntas jag vara kreativ med en storformatskamera och ett gäng döda sillar. Fuckfuckfuck.

(Kom, kom atombomb)

GRR.

MEN! KAN DET SLUTA SNÖA NÅN JÄVLA GÅNG ELLER?

She just smiled and held my hand.

Åh, det här är bland det roligaste jag vet: generade popstjärnor som inte riktigt vet var de ska göra av sina gängliga uppenbarelser när programledaren bestämmer sig för att översätta FRICKIN' HELA TEXTEN till italienska innan de får börja sitt framträdande. Sättet som Jarvis stryker undan sitt hår på (si sådär 20 sekunder in i klippet) är obeskrivligt. *Jag dumpar Fredrik Strage och gifter mig med Jarvis på momangen. Ja.*


Plopp vs Center.


Jag rensar min mapp i skolan och vad finner jag? Jo, en plopp som slåss mot en center. Och jag vet inte riktigt varför. Men roligt är det. Jag gillar särskilt hjärnsubstansen/kolan som rinner ut ur den fallna centerns huvud. Fint.

Put the book back on the shelf.

Rasmus i min klass gillar att reta mig för att min mamma, och ibland min bror, jobbar på biblioteket (eller "Lindbergska huset" som det numera kallas). Jag låter det gå eftersom Rasmus bor granne med Olle Ljungström och för att jag när sanningen ska fram är en insnöad boknörd. Jag är så gott som uppvuxen på biblioteket och jag charmas av eskapismen i att när som helst kunna plocka ner en ny värld ur bokhyllan. På samma sätt som det är osexigt med folk som inte har en noggrant utstuderad film- och musiksmak är det något grundläggande fel på människor som inte läser böcker. High Fidelity for the win alltså.

Som det kanske går att utläsa av min skivsamling har jag en fäbless för mörka historier. Såväl inom musik som litteratur. "BESUDLAD, VÄMJELIG, NATT" från tungsinta Thérèse Raquin är fortfarande ett av mina absoluta favoritcitat någonsin. Vilken som är min favoritbok är desto svårare att utse, men det står mellan Jonas Gardells Präriehundarna och Tove Janssons Pappan och havet.

Just nu plöjer jag mig igenom Glaskupan av Sylvia Plath. Den är, i brist på bättre ord, UNDERBAR. På senaste tiden har jag känt en djup fascination för människor som begått självmord. Jaja, call me morbid, call me pale. Sylvia Plath tog livet av sig genom att stoppa huvudet i ugnen. That's hardcore. När jag är klar med Glaskupan ska jag ge mig i kast med Stig Dagerman. Åhej.

Say cheerio to school.



Fick våra studentmössor idag då. Ett steg närmare mitt liv som arbetslös/parkbänkare. För nej, jag har verkligen ingen efter-gymnasiet-plan. Jag har slut på ambitioner. När jag lämnar Alzheimer kommer jag att virra runt i livet utan någon riktning likt huvudpersonen i Pulps Monday Morning (There's nothing to do so you just stay in bed. Oh poor thing. Why live in the world when you can live in your head?). Alternativt: jag ställer upp i Jeopardy och tar hem storkovan. Easy peasy liksom. Vad är Dog man star! Vem är Fredrik Strage! Vad är I'm so god damn screwed!

Det är ett idogt jobb att vara bara männsika.

(Vad "B" står för? Brett Anderson... Eller Bernard Butler. Eller Brian Molko. Eller Billy Corgan. Möjligheterna är ändlösa, egentligen.)

I don't love anyone.

Att veckan som gått var mitt sportlov gick mig helt förbi. Jag har varit upp till öronen med skolarbete. I torsdags var jag till och med i skolan för att skriva ut cirkus 983476936 bilder. Bilder som skrivaren tydligen inte tyckte var tillräckligt färgglada och därför fristajlade och slängde på ett fett lager med rosa-grönt. FINT! BRA! Jag hade tänkt gå svartvitt men SKRIVAREN VET VÄL BÄST. (Undrar om den vet vad som lurar i framtiden?)

Han fångade sparken med huvudet.

Frank lever!
Hallelujah.
Han dog inte alls.
Han fick en stroke, låt oss säga.

Nu jävlar ska jag podda.

Fuck this shit.

Min ipod är död.
Fint.
Jag lever på stenåldern igen.

(R.I.P Frank)

For a minute there I lost myself.


Jag blödde näsblod inatt. Helt spontant. När jag vaknade hade jag blod i håret. Och det här har hänt förut! Nu är jag orolig på riktigt. Blir jag det minsta upprörd så börjar det forsa. Snacka om att se rött, höhö.

(jag bor för nära Göteborg för att komma undan med ordvitsar egentligen).

You're taking the fun out of everything.


Det snöar ju bah hela tiden. Inte kul. Inte. Kul.

Igår såg jag filmen om Oscar Wilde med Stephen Fry i rollen som weird lover Wilde och Jude Law som hans unga Damon Albarn-lookalike till pojkvän. Fint fint. Lite väl mycket Fry-on-boy action kanske. Men fint ändå. Tänk, om hundra år kanske de gör en film om Morrissey. Åh.

The kick inside.


Jag försöker se sådär lagom melankolisk ut och lyckas... sådär lagom bra. Lyssnar på min första och bästa kärlek Kate Bush och dricker kaffe med mjölk. Eller mjölk med kaffe, snarare.

Imorgon bitti ska jag ta itu med mitt fotoarbete. Äntligen. Det blir inga filmscener med colaburkar. Tyvärr alltså. Jag fick en hel del bra förslag på filmer, men alla burkar gick åt till att bygga robotjäveln from hell. Nu blir det istället fyrtio random Brogården-naturbilder (för alla älskar vi Alingsås eget Florida!).

Sen kanskekanskekanske jag tar mig in till centrum och köper lite te från Tant Augustas som belöning till mig själv för att jag är så jävla duktig. Bah.

This city's got no boulevard.

Idag har jag vandrat Kungsgatan upp och ner och upp igen ett antal hundra gånger med Torbjörn. Vi gick in i varenda affär. Det tog inte ens två timmar. Jag har växt ur den här stan. Den kväver mig. Och don't even get me started on det nybyggda köpcentret som med sin blotta existens dubblerade antalet rulltrappor i stan (nu har vi två, typ).

Att låna toaletten i vad som måste vara världens minsta och överambitiösaste köpcentrum är en upplevelse i sig. För att komma till toaletten måste man först gå igenom en lång smal korridor med skogstapet och mystiskt fågelkvitter från en dold högtalare. På två sekunder har man förflyttat sig från Kicks och Gina Tricot till nånstans mitt i skogen. Det är som att kissa i Narnia.

ÅH. Jag är arg på Alingsås. Jag borde vara i London. Det är fel på världen. Och på Olle Ljungströmfronten intet nytt. Jag undrar varför jag överhuvudtaget vaknade idag.

Have you and her been taking pictures of your obsessions?

Håll i hatten nu... Malin i min klass träffade Olle Ljungström idag. HON TRÄFFADE OLLE LJUNGSTRÖM. Livs levande och allt det där. Olle Frickin' Genius Ljungström. Och hon hälsade inte ens från mig!

*andningsnöd*

Hon meddelar mig dock att han "har ett nät-linne hängande i fönstret".

Åh. Olle. Raring.

Och ja. Jag är så lat att jag inte ens stalkar mina egna popstjärnor. Jag har folk som gör det åt mig.

February spawned a monster.



Alltså... Vi har skapat ett monster. Vårt övermod got the best of us. Och jag är rädd. Rädd för att Mr Colaman ska ta sig in i mitt rum när jag sover och strypa mig (eller panta mig, typ).
Alla vet ju hur det gick för Frankenstein. Han... Jah, dog.
I natt sover jag med öppna ögon, that's for sure.

Koka-kola veins.

Nu skiter jag i allt som har med colaburkar att göra. Hammarlund envisas med att vi ska använda burkarna till att bygga en colarobot. Jag är föga road.

Lid för konsten eller brinn.

Jag behöver hjälp. Som jag nämnt tidigare så har jag ett fotoarbete på 40 bilder som ska in efter lovet. Det är jättesnart.

Till mitt förfogande har jag ett femtiotal coca-colaburkar och en stigande desperation.
Så mina vänner, vad kan jag göra av detta? Verkligen, VAD? (Förtvivlan skala 3:1)

Jag tänkte något i stil med: återskapa kända filmscener med colaburkar i huvudrollerna.
Det känns förvisso sjukt svårt och överambitiöst, men det är allt jag har. Min hjärna står still.

Jag har ungefär en helg på mig. (Note to self: börja med saker i tid nästa gång förfan!) Fixar jag inte det här så blir jag avrättad av Aqua efter lovet. No mercy.

Så... Förslag på filmscener, någon?

Your obsessions get you known throughout the school for being strange.

Ajust det, innan jag glömmer: Rasmus! Vi kommer hem till dig. Jag och Ida. Vi kommer ut till Gräfsnäs någon dag för att baka muffins och gå en kilometer i snön för att låna socker av Olle Ljungström. Lita på det. Detta är inget hot men vi är ganska så dead serious. (VI VET VAR DU BOR.)

To my dog on wheels I’ll tell my secrets and more.


Den här underbart vackra kjolen som jag hade glömt att jag ägde fick mina klasskamrater i knarkkvarten att utbrista "ÅÅÅÅÅÅHHHH!" i kör. Alltid lika trevligt. Jag inhandlade den i Turkiet någon gång för typ hundra år sedan, tror jag. Tyvärr har jag spillt kaffe på den. Satan.

Nu lyssnar jag på Dylan och försöker hitta på ett bra ämne för en debattartikel (jag antar att Brainpools förargliga ickebärande av pottfrisyrer won't do).

In a town so small there is nothing left to do.


I wish it was the sixties I wish I could be happy.


1995.

Jag minns barndomen i småstaden lite som 60-talet. Det var trähus och konditorier med tjocka tanter som bjöd på gratiskakor och alla kände alla. Det fanns inga bilar, vi lekte barfota på gatorna och pappa såg ut som Ringo Starr.

Det var 60-tal fast vi hade Cartoon Network. Den tecknadeseriekanalen som var vår generations svar på ”du kan väl inte sitta framför teven HELA dagen?” (åååhå, oj vad vi kunde det).

Och när jag inte satt som en apatipatient framför evighetsrepriser av Byrackorna eller Dexters Laboratorium såg vi på skidåkning, jag och Ringo. Han drack svart kaffe och jag tatuerade honom på ryggen med kulspetspennor (fartyg och nakna fruntimmer), en idé jag fått från Loranga, Masarin och Dartanjang.

Jag var mest indie på Lindens Förskola och var den enda som dissade Nordman (utanförskap framför dårskap). Dockvrå, kuddrum och jordgubbskräm – those were the days.

I Illustrerad Vetenskap som jag bläddrade igenom i min brors rum (på jakt efter bilder av mumier eller äckliga sjukdomar) lovade de oss flygande bilar och semesterresor till månen inom 15 år. Det bådade gott för the children of den stora babyboomen 1990. Framtiden hägrade sig som ett gyllene Happy Meal långt borta i horisonten, ett löfte om urban lycka och kapitalistvärderingar.

Och för att få tiden att gå i staden utan boulevard studerade jag insekter som dödade och åt upp varandra.

Pictures of you.

Mina grannar är hopplösa. Nu envisas de med att spela techno, ashögt.
Jag kontrar med The Cure. Också ashögt.
Jag vinner.
Inte för att jag spelar högst eller så. Inte för att jag håller ut längst.
Utan för att techno är bajs.
En vinst i värdighet med andra ord.


Tomorrow's just an excuse away.

Aqua verkar på något magiskt sätt ha glömt bort att vi skulle fota sill idag.

Hallelujah.

I don't do fisk.
And I also don't do storformatskameror.



Nu måste jag hosta upp 40 bilder om jag inte vill få IG i foto.
Aj löv media.

RSS 2.0