Bara minnen för livet.

När jag var barn och gick i lågstadiet packade vi en gång i veckan våra ryggsäckar med muminkex, upptinade kanelbullar och safttermosar med mimmi pigg-motiv och begav oss hand i hand till Nolbyskogen och den plats där Karin Boye tog sitt liv, för att leka i den friska luften och kasta kottar på klassens miffon.

Antingen var vår fröken väldigt kulturellt lagd, hon var vegan och bar smycken av trä så det är mycket möjligt, eller så var hon bara väldigt morbid.

Jag tänkte ofta på Karin under de där skogsutflykterna. Hon svalde sina sömntabletter och kröp ihop bredvid en stor sten och väntade på dödengamlevän. Vi drack vår hallonsaft och klättrade upp på samma sten och lekte Titanic (I’m the king of the world!) och skrubbade våra knän på väg ner.

Jag vet inte. Såhär i efterhand känns det bara väldigt... udda. Det kanske inte är mitt fel att jag gillar Morrissey, Thom Yorke och alla andra hobbydeprimerade popstjärnor trots allt. Blame it on the lågstadiefröken med dåligt omdöme liksom. Ja. Bra, bra.

If we get through this alive I'll meet you next week, same place, same time.

Hur mycket panik har jag över fotoarbetet på 40 (ännu oexisterande) bilder som ska lämnas in veckan efter sportlovet?
Åh, ni har ingen aning.
Som om det inte vore nog panikar jag också över nästa veckas sillfotografering.
Ja, sill.
SILL.
Åh -
I'm not cut out for this.

Jag borde ha valt radio istället.

Sugar lumps.



Ni har väl koll på att andra säsongen av Flight of the conchords har startat? Yes alltså. Äntligen. (GUD HÖR BÖN!)

"Card".

Alla som älskar Pulp borde älska det här. I know I do i alla fall. Så att jag dör.
(Är man inte helt asperger-besatt av Pulp förstår man nog ingenting dock.)

You couldn't see her face but you saw everything else.

Klargörande: jag är inte indiepopare. (Jag är för indie för att vara indie. Däremot inte för pretentiös för att vara pretentiös.)

Jag gillar inte indiepop alls.
Om något så gillar jag britpop.
Drömpop.
Sockervaddspop.
Skoluniformspop.


Riding on city buses for a hobby is sad.

I MP3 tycker man inte om varandra. Därför blir det ingen gemensam klassresa i år.

OH WELL.

Idag hade vi i alla fall en kvasi-klassresa hem till Aqua. Det var vår första riktiga skolutflykt sedan vi besökte civilisationsvakuumet Stenungsund förra året och höll vår katastrofredovisning om fotografins historia för freakin' Lösnäsgymnasiets medieklass (även känt som de 45 smärtsammaste minuterna i mitt liv. Inte kul. Inte. Kul.).

Det var fint, bortsett från att vi gick vilse i skogen (mitt i Göteborg, ja) och kunde ha dött litegrann. Jag och natur liksom. Inte bra.

These are the sad songs.

Är det så att lyckliga människor inte kan göra bra musik? Jag börjar tro det. Är det i så fall där som Brainpool faller? Antagligen. Janne Kask besitter helt enkelt inte den där plågade konstnärskvalitén som är så attraktiv. (Men vi gillar honom ändå. Trots att han inte har pottfrisyr som i Nilecity.)

Thom Yorke däremot. Han kan. Han kan må dåligt som ingen annan. Med bravur. Och ur lidandet föds gudomlig musik. Det är så det ska vara. Det är så vi vill ha det. No surprises är ett strålande exempel.

Kolmonoxid användes i Nazityskland för att gasa ihjäl judar och annat folk som inte var bundis med Hitler. Det är inte helt ofarligt att andas in alltså. Men det är precis det Thom vill göra i No Surprises. Och så sjunger han lite om vackra hus och trädgårdar och i videon gör han ett försök till att dränka sig själv i vad som ser ut att vara en tvättmaskin. Klassiker!

Wrapped up in books.





I'm in a mess, I'm in a dress.




Jag är fortfarande helt sinnessjukt förkyld. (Aldrig normalt förkyld. Nej, nej. Alltid helt over the top jävla skitförkyld.) Inte ens Brainpool biter. "OH SHIT!" tänker ni då. "Då är det illa ställt med Josefin." Och ja. Det är det.

På måndag drar vi till Göteborg och hälsar på Alzheimergymnasiets tuffaste lärare. Det blir kul.

Måndagen därpå fotar vi sill och luktar äckligt. Det blir mindre kul.

Look at yourself, you're not much use to anyone.

Flickan med världens sämsta imunförsvar är sjuk igen. Fantastiskt. Lika bra att skriva mitt testamente redan nu. (Ida får mina skivor, Vänner-DVD:er och Kenttvålen. Allt annat ska säljas till förmån för Alingsås Celebrity Centre.)

Jag var i skolan men somnade på Paavos genomgång av Palestina vs Israel och fick ett halvt astmaanfall när någon nämnde Ewan McGregor. Så jag gick hem. Bäst så.

Så vad ska man göra när man är alldeles helt fruktansvärt dödssjuk? Lyssna på Belle & Sebastian, take a walk in the park, take a valium pill, sleep the clock around.

Eller så spelar jag Sims tills mamma kommer hem och bäddar ner mig i femtusen filtar och läser Pappan och havet. Ibland är det okej att vara fem år.

This is hardcore.

Jag brukar i vanliga fall inte göra bloggutmaningar och sånt, men nu är det ju ändå käre Lenin-lover Olof som frågar. Så OK. Here we go!

Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/(o)vanor om sig själv.
Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor.
I slutet av inlägget skriver du 8 personer.


  1. Det finns två människor som alltid får mig att gråta. Jonas Gardell och min tandläkare. No exception. Alltid alltid alltid.
  2. Jag är världens sämsta vegetarian. Jag försöker verkligen, men – och Morrissey får förlåta mig – what it comes down to är att jag helt enkelt gillar kött. Det. Är. Gott.
  3. Jag ÄLSKAR The History Channel.
  4. Jag har vissa svårigheter att hålla isär Bandidos och Barbados. Och jag vet ärligt talat inte vilka som skulle vara obehagligast att stöta på i en mörk gränd.
  5. 1997 fick jag aldrig vara med och leka Spice Girls på fritids.
  6. Jag tycker om The Bachelor och liknande program. Min ursäkt: 1, det är kul när de kasserade idioterna gråter i limousinen på väg hem och 2, jag gillar den genomgripande homoerotiken i det hela, speciellt i The Bachelorette (vuxna män gör saker tillsammans).
  7. I allra största hemlighet tycker jag att The Prodigy är helt kick ass jättebra.
  8. Enligt min åsikt är Takida den lägsta formen av mänskligt liv.

Sådärja. Jag utmanar Ida och... sju andra.

Cut your hair.

Mitt hår är för tillfället en katastrof. Försök inte ens säga emot. Jag är nära att go Billy Corgan. Seriöst. Fast helst skulle jag vilja klippa det ungefär såhär:


Och om jag dessutom kunde få Björks ansikte genom transplantation, magi eller whatever, vore allt top notch.

Yes, yes, a thousand times yes.




Jag vaknade imorse med en tatuering på vänster arm. En ring och texten "Oh, yes. I do!".

Vad gjorde jag igår kväll egentligen?

Jag tror inte att ett riktigt giftermål ingick i dealen. Men jag är inte säker. Hm. Oh well. What happens in Ängabo stays in Ängabo.

The horror.

Såg nyss på Apocalypse Now med min bror.
Att se på 2½ män innan - kanske inte världens bästa idé.

(Apocalypse now - Martin Sheen, 2½ män - Charlie Sheen)

Att fnissa sig igenom en av vår tids största filmklassiker (som dessutom handlar om krig och otrevligheter) för att man föreställer sig huvudpersonen i en tirad av fula bowlingskjortor devalverar upplevelsen lite. Ungefär som den gången jag råkade se Schindlers List baklänges. Men det är en helt annan historia.

GODNATT.

The rollercoaster ride.


Jag ska tatuera mig. En enhörning på armen. Eller en Lenin. Harintebestämtmigän. Får se.
NU: te och High Fidelity.

Can't punish people cause your hair won't grow.

"Ni vet den där artikeln som ska lämnas in nästa vecka? Jag bestämde mig för att ändra deadlinen till innan lunch."

Jag älskar lärare.

So I broke into the palace with a sponge and a rusty spanner.



Illustrator. Morrissey, svårmod och påskliljor.

She said: "Eh, I know you, and you cannot sing"
I said: "That's nothing - you should hear me play piano"


Smoke some fags and play some pool, pretend you never went to school.



Ååh, jag känner mig inte lite ringrostig på Illustrator! Övning ger inte alls färdighet. Det här ska i alla fall föreställa Jarvis The Second Biggest Love Of My Life Cocker. (The Biggest Love of my life? Brett. Såklart.)

You're out of luck, you're out of time, get out of here.

Det är trevligt när lärare reser utomlands utan att säga till i förväg.
(JAG ÄLSKAR ATT GÅ TILL SKOLAN FYRA TIMMAR FÖR TIDIGT.)

Det är också trevligt när lärare inte kan något om ämnet de lär ut.
(Vem behöver en lärarutbildning när man kan kopiera allt från Wikipedia?)

Och det är definitivt trevligt med lärare som sätter betyg efter hur djup urringning man har.
(Pedofili är det nya svarta, liksom.)

Men det viktigaste av allt är en lärare som uppmuntrar och motiverar.
("Ni är den sämsta medieklassen på över tio år" - gammal klassiker!)

Notera att jag inte hänger ut någon. Inte alls. Jag bara säger. Utifall att någon här funderar på att bli lärare. Lite tips på vägen liksom. PUSS.

The circus boy is feeling melancholy.





Om jag fick en enkrona för varje foto jag tagit på mina jävla converse... Så skulle jag antagligen kunna köpa Brett Anderson.

OCH Bernard.

Åh.

Fighting with the devil and losing every time.



Okej, jag ljög. Det här är världens bästa musikvideo. Eller snyggaste i alla fall.

Hmm. Tre Radiohead-inlägg på raken. Jag ber så mycket om ursäkt. Nästa vecka lovar jag att obsessa över något annat. Brainpool kanske. Lite hederlig svensk dagispop. Ja.

I DO have a new found respect for Radiohead.

Som ni kanske märkt så genomgår jag en så kallad Radiohead-renässans. Det innebär att jag återupptäcker och återuppväcker min gamla kärlek för Thom och pojkarna. För om sanningen ska fram kan Radiohead mycket väl vara det mest briljanta bandet världen har välsignats med sedan The Smiths på 80-talet. Och precis som en härligt nyfrälst pingstvän fresh out of the oven vill jag sprida detta budskap till så många som möjligt. Tyvärr har jag lite spelat ut min roll som smakfascist till den grad att ingen längre lyssnar på mig och mina tips.
OH WELL. Er förlust.

Men I will tell you this: LOOK HOW PRETTY!:



Älskvärt är att Thom Yorke ser ut som en nykläckt fågelunge. Så fragil. Så skör. Man vill liksom krama ihjäl honom. Sen att han är ett musikaliskt (och politiskt engagerat) geni är helt enkelt the cat's pajamas!

Och nästan ännu mer älskvärt är Jonny Greenwoods Hår (oh yes, that's Hår with a capital H). Där har du konkurrens, Brett!

There is no way out of this world.



Det här är världens kanske absolut bästa musikvideo, no competition. (Utom möjligtvis för vår version av "Kärleken väntar" med flygande bilar och brinnande barbiefamiljer och whatnot.) Om inte annat för att Thom Yorke ser ut som Johnny Rotten.

Hela grejen med videon är att man inte ska veta vad det är mannen berättar på slutet. Vad det än är som får en hel folkmassa att kollektivt ge upp om livet och lägga sig ner på asfalten så har de bara sig själva att skylla. Det är alltså inte vad han säger som är kärnan här, utan att de gör det mot sig själva genom att tvinga honom att berätta, precis som låttexten indikerar.

Men. Låt oss vara ickepretentiösa en stund! Låt oss tillsammans försöka knäcka nöten! Vad är det som får alla att lägga sig ner? Tydligen är det bara Radiohead själva och regissören Jamie Thraves som vet vad det är han säger, men på miraklet vi kallar internet kryllar det av olika teorier. Några av mina favoriter är följande:

"If you lie down, you can see Radiohead playing in that apartment up there."

"My contact fell out, will you all help me look for it?"

"Down is the new up." (Som råkar vara namnet på en annan kick-ass låt med Radiohead.)

"This is the start of the line for Radiohead tickets but since they take forever to tour you might as well lay down...it'll be awhile."

"There is no way out of this world."

"Chuck Norris."

Vad tror ni? Jag ska fråga Thom nästa gång jag får chansen att sätta mig ner och dricka te med honom. Vilket inte är varje dag om jag ska vara ärlig.

Better run run run run run run run away.



Och musikaliskt är jag fortfarande stuck i 70-talet. T. Rex, Roxy music, Bowie (som fortfarande inte uttalas "Bawie" dumbasses), Steve Harley och Talking Heads. Jag. Dör. Så. Bäst.

Och Radiohead, dåe... Men men. Främst är det 70-talet som gäller. Bygg mig en tidsmaskin. Ja tack.

Som man bäddar.

En vacker dag ska jag vakna riktigt riktigt tidigt. I gryningen. En lugn och stilla helgmorgon långt innan fåglarna (eh, fiskmåsarna) har börjat kvittra (..skräna) ska jag ringa på hos min kära granne och säga:

"Förlåt att jag stör men skulle jag kunna få låna din borrmaskin? FÖR JAG VET MYCKET VÄL ATT DU HAR EN!"

Och sedan ska jag fullkomligt borra skiten ur väggen som skiljer våra lägenheter åt.

Så skönt. Ja. Bra. Det ska jag.

The killer in me is the killer in you.


Jag har ett supercoolt gameboy men inga spel som fungerar. (Buhu.) Eller batterier för den delen. Men det gör sig bra på bild. I alla fall.

Men. That wasn't what I meant to say at all. Vad jag hade på hjärtat ikväll var: NI HAR VÄL HÖRT DEN HÄR LÅTEN? OCH NI HÅLLER VÄL MED OM ATT DEN ÄR HELT JÄVLA KICK ASS? (Alla i kör: Heil Billy Corgan!) ANNARS KAN NI DÖ LITE.

Jag gillar dig, du har ett svart moln över dig.

Det var antagligen väldigt FF hos han i MP2 som var kvällens värd för det vilda partyt som pågick. På andra sidan gatan. Festen som vi inte var bjudna till. NÅVÄL. Jag förstår ändå inte hypen som nyår uppbringar hos unga människor varje år. Big effing deal.

Men något måste man likförbaskat hitta på. Även om man kanske inte behöver go way överbord och kasta finporslin på italienskt manér så måste man fylla kvällen med någon sorts substans som inte innebär att sitta hemma framför Notting Hill.

Så. På Kullingsbergs egen variant av Abbey Road möttes vi öga mot öga once again. Team Blur vs Team Oasis. Det kändes som att tiden var mogen för ännu en ångande åsiktsmatch utan någon verklig vinnare. Som Chandler Bing sade: I think we're all losers here. För någon vettig insikt kom vi väl inte fram till, mer än att Liam Gallagher antagligen ligger bakom allt. Japp, allt. (Och att ingen sportar randig pyjamas med mer värdighet än Jarvis Cocker.)

Annars hade vi en väldans trevlig kväll med hemmagjord vaniljglass och T. Rex. Häpp.

RSS 2.0