I took her to a supermarket...

Man vet att man är popskadad när man inte kan besöka det lokala snabbköpet utan att låtsas att man kör runt en pytteliten Jarvis Cocker i kundvagnen.

19.



Hej. Idag påbörjar jag mitt sista tonår. Japp!

Du måste va sjuk, sjuk sjuk sjuk.

Idag är det fredag vilket innebär att jag är ledig imorgon vilket innebär att jag kan ha BEVERLY HILLS-MARATON hela dagen och catcha upp det som jag missat under veckan!

Ja, alltså. Jag vet. Det är fullt tillåtet att håna mig.

Hej, du påminner så mycket om min kaffebryggare.

Det är tråkigt att jobba på kontor. Det finns inget sätt att sockra sanningen. Det är jättejättetråkigt.

För att göra det snäppet mindre tråkigt kan man låtsas att allt bara är på lek. Sådär som man lekte när man var liten, "hej jag är jätteviktig för jag har portfölj och kopierar massor av papper". Så det är vad jag gör varje dag. Jag tar på mig mina fejkglasögon utan glas och leker kontor.

Och när man leker kan man ta ut svängarna ordentligt. Ohja. Jag jobbar åtta timmar om dagen - inte bara för att försörja mig själv, jag har dessutom två barn att utfodra! Livet som ensamstående mor är tufft ska ni veta. Ända sedan Damon lämnade mig för Graham (jag borde ha förstått, alla dessa sena kvällar i studion!) har det ekat oroande tomt i plånboken. Jag var helt enkelt tvungen att bita i det sura äpplet och ta ett niotillfemjobb.

Tanken på detta gör det lite lättare att gå upp på morgonen. Damon Jr needs his braces liksom!

Eh. Jag är normal, ja.

Inget att göra, inget att säga.

Kontoret om eftermiddagarna är precis som skärgården.

Här händer ju ingenting.

The state that I am in.

Det värsta med mitt jobb är att jag inte kan lyssna på musik, något jag i vanliga fall gör dygnet runt. Nu måste jag avvara mig det nöjet åtta timmar om dagen. Det är bedrövligt I tell you, bedrövligt!   bedrövligt att jag idag när någon i ett avlägset rum i huset satte på en av alla dessa kommersiella blajkanaler på radion, faktiskt diggade med. Mekaniskt och utan inlevelse men ändå med en sträng beslutsamhet att passa på och njuta när det för en gångs skull bjuds på musik.

Eller nja. Musik och musik. Det var Elton John. Men "close enough", resonerade jag där jag satt vid skrivbordet och zombievaggade i takt.

Desperate times calls for desperate measures ni vet.


Pencil skirt.

Första dagen på jobbet idag. Det gick bra! Jag varken dog eller bröt ihop.

Det gjorde jag däremot när jag kom hem och såg att mamma glömt spela in Beverly hills åt mig. HOW COULD SHE?

I gotta go to work and hurry home.

Från och med imorgon och tre veckor framöver kommer jag att ha ett jobb att gå till. Ett riktigt jobb. Varje dag, nio till fem. Mitt liv är över.

Och just for fun: Hur många gånger kommer jag att börja gråta första dagen?

Jag gissar på tjugotre.

Places to go and faces to kiss.




Hej!
Jag ville väl mest tala om att jag inte är död.
Jag är bara väldigt upptagen med... Grejer.

Mitt schema har varit fullspäckat trots en ganska tom blogg. Mellan Morrisseykonserten och nu har jag varit på skivjakt på Bengans med Team Oasis, vandrat omkring planlöst i jävla-Borås-av-alla-jävla-ställen, sett en miljon filmer, läst en miljon böcker, nästan gått med i Amnesty, solat utan märkbart resultat, väntat på vykort från Tjeckien och umgåtts med massor av fina människor varje dag. Det är ett idogt jobb att ha sommarlov.

Idag får vi besök från England men eftersom jag är utvecklingsstörd på engelska så tänker jag smita iväg hem till min bror på hemgjord milkshake och The Big bang theory-maraton istället. Det ni. (Min bror är bäzt.)

Pusspåer.

RSS 2.0