Barasånivet.

VARMT. JAG. DÖR.

I bear more grudges than lonely high court judges.


Godmorgon! Grannen väckte mig klockan för-jävla-tidigt genom att borra i alla väggar han kunde hitta. Skönt att allt är som vanligt. Världen gick liksom inte under igår. Sant att jag såg Gud och sträckte ut handen och blev ratad, MEN DET KOMMER FLER TILLFÄLLEN. Antagligen. (Underskatta aldrig mina stalking-skills.)

Nu har jag duschat av mig Elvispojkarnas svett och druckit kaffe. Börjar sakta bli människa igen.

I would go out tonight but I haven't got a stitch to wear.

Trött och blåslagen är jag nyss hemkommen från Morrisseys spelning i Lisebergshallen. Jag tänker inte ens beröra ironin i att foppatofflornas antites höll konsert i foppatofflornas god damn högborg. Jag nöjer mig med att skriva att det var fint. Och ganska halvnaket. Jodå. Teliapappor kan vara sexiga även de.

(De där omsjungna Elvispojkarnasomslängerupppåskliljorna är inte alls så snälla som de ser ut förresten. Jag blev rätt rejält klämd, trampad, knuffad och slagen. Fast det var det så jävla värt. Förstås.)

This aint the high life.

Midsommarmiddag framför Jerry Springer. Säg inte att vi inte vet hur man lever!

(Glad midsommar på er, geeks!)

Oh deary.


Ibland undrar jag varför jag klippte mig.


Ibland förstår jag precis.

Det är över nu och jag som aldrig gillat nostalgi.

Är det läge att bli nostalgisk än? Tio dagar efter studenten. Jag tycker det. Dags för en bildkavalkad med foton från min tid på Alzheimergymnasiet alltså:


Åh, mediahuset. Min hatkärlek är stor men själv är jag för liten! Här spenderade jag all min vakna tid under tre år. Eller, ja, om jag ska vara ärlig sov jag nog en hel del också. Powernaps i mörkrummet.


Lisa och jag när vi var små ettor som inte fick leka med de riktiga kamerorna p.g.a. tapprisk. (I mitt fall en ganska berättigad farhåga, jag är trots allt en kronisk tappare.)


Ida och Lisa i cafét inne i stora skolan där vi nästan aldrig vågade hänga. Det var för många samhällare och andra läskiga människor där. Men ibland gjorde vi korta visiter. Det såg ut ungefär som 3:35 - 4:05 i den här videon.


Första terminen i ettan hade vi ingen matsal utan fick gå till gymnastiksalen och äta "mellanmål". Enda ärendet jag någonsin hade där inne.


Willys varje rast. Vi behövde ju få i oss mat på något sätt. Jag lovar att 90% av Willys intäkter kommer från hungriga Alzheimerelever.



En dag fanns de bara där. Kentcitaten. Jag och Ida var lyriska. Lisa, den tappra popmotståndaren, hatade det såklart. "Ni och er jävla Kent Hellström!"


Tommys radiolektioner var poppis. Som ni ser.


Den här nyansen av blå är färgen på mina mardrömmar. Jennifer och Helen skriver radiomanus, tror jag, men det är svårt att skriva någonting överhuvudtaget i ett hus där alla väggar framkallar epilepsi.


Rasmus i ett av radiobåsen. Rasmus hatar när jag skriver om honom, vilket jag i stort sett bara gör i Olle Ljungström-sammanhang men ändååååå. Notera clown-CD:n i hörnet. Den var en jävla besvikelse. Rasmus med. HA. HA. HA!


Brydde vi oss? Nej.


Inne i radiostudion. Vi vet inte vilka de är men vi vet att vi gillar deras namn.


Vi spelade in en musikvideo och brände massa pengar...


...och en lycklig familj.


Studeibesök på Bögatan där gamla SVT-huset låg. Vi träffade Lasse Kronér. Det var kul. Men mest kul hade vi förstås åt "Bögatan".


Någon gång i tvåan genomgick jag en identitetskris...


...och färgade håret ett antal hundra gånger.


Aqua tvingade oss att fota kadaver. Jag ifrågasatte både min och Aquas plats på media.


Och Hanna ritade massa. Miffo.

Morrissey's letters to a penpal.

Pardon my french, men hur jävla fantastiskt underbart är inte det här? Jag skrattade. Jag grät. (Vem sa att jag var sentimental?) Moz har alltid varit ett geni.

"People with receding hairlines never know much about anything."

Smallville.

Nä, man kanske skulle ta sig in till stan och kolla vad potatisfestivalen har att erbjuda i år.

Eeeeehhhhhhhhhh.

Jag har blivit äldre, saknar glöd.

Någon sa: "uppdatera din blogg oftare, miffo."

De uppmuntrande orden till trots finner jag det väldigt svårt att hitta inspiration just nu. Det känns som att tre år på media sög ut varenda droppe kreativitet ur mig.

Som en stackars fellow medieelev sa, man blir grå i själen.


Sunny days where have you gone?





Hittills har mitt sommarlov sett väldigt mycket ut såhär. Väldigt mycket regn och stanna i sängen med böcker. (And it rains every day and when it doesn't the sun makes you feel worse anyway.)

Men idag har jag blivit lovad sockerkaka och häng med mediefolk. Och med "mediefolk" menar jag inte Fredrik Strage eller Andres Lokko. Tyvärr. Inte idag.

Now that you're free what are you going to be?


Jag genomgår för tillfället världens största livskris.

Det är precis så pretto som det låter.

I know it's over.






NU JÄVLAR ÄR DET ÖVER.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Som jag grät. Och gråter. Presens alltså. Fan. Jag kommer att sakna skolan mer än vad jag egentligen vill erkänna. Usch. Våra lärare (med undantag för fina bästa Tåmmy) dök inte ens upp på avslutningen! Det var hårt.

Oh, well. En bra sak är väl att jag aldrig mer behöver se estetjävlarna dansa "modern dans". Alltid något.

Well I wonder.

Är det någon som vet varför David Spade jobbar på Willys i Alingsås?

Inte?

We rule the school.

Idag var jag i skolan för kanske sista gången någonsin. Anledning: jag tömde mitt skåp. För god damn gott! En större känsla av befrielse får man leta efter.

Detta var vad som ackumulerat sig i mitt skåp under tre år (varav vissa objekt alltså inte sett dagens ljus sedan någon gång 2006):
  • En ordlista med långa och svåra ord som t.ex. "ackumulera".
  • En Kentplansch.
  • Två Brainpoolskivor.
  • Inte mindre än tretton pennor. Samtliga av en regnbågsfärgad tuschig karaktär.
  • Filmmanuset till "KRIGARNA" (vår enastående remake av kultklassikern The Warriors).
  • Filmmanuset till "Som luft" (en aningens mindre enastående film där jag spelade en mobbartjej a la Ebba & Didrik).
  • Manuset till en sketch om Jehovas vittnen. Javisst liksom.
  • En pärm för filmnegativ och en låda fotopapper som vi enligt Aqua inte under några omständigheter fick glömma att lämna in för ett år sedan. Oops.
  • En hel bunt krönikor som alla handlade om Olle Ljungström eller Brett Andersons hår.
  • Ungefär en halv skog worth of paper.
  • En död hamster som jag faktiskt lämnade kvar som en liten present till skåpets nästa ägare.

Nu är det bara själva studentgrejen kvar sedan är jag klar med Alzheimer.

Yes. Alltså.

Please don't push me cause I'm close to the edge.

Jag är inte död.

Jag är bara väldigt, väldigt trött.

På fredag tar jag studenten och det är med genuin skräck jag ser fram emot det. (Glada är folk som inte vet bättre.)

Hur mycket jag än må kvävas till döds inne i mediahuset med dess mentalsjukt blåa väggar - det är väggarna jag kommer minnas längst - och korridorerna som bara går runt i cirklar och inte leder någonstans så var det ändå något att göra om dagarna (eller inte göra).

Ambivalensen är stor.

Åh. Musik, musik. Helosansalva på hjärtat:




RSS 2.0