Please keep me in mind.



”Som vuxen kommer omgivningen att se ner på dig de dagar du bara dricker te, lyssnar på Pulp och fotograferar.”

Må så vara. Men vet du Michael, idag drack jag kaffe och lyssnade på Moz. In your face. Dessutom är man ju inte vuxen förens man fyller 28 eller så. Så det är lunch!

I woke up in terror this morning.

Drömde så hemskt. Mina föräldrar dog och jag adopterades av familjen Partridge. De tog mig under sina vingar och eftersom jag stod dem i evig tacksamhetsskuld var jag tvungen att vara med i deras band och följa med på turné.

Jag har nog aldrig genomlidit en sådan utstuderat ondskefull mardröm förut. Vi reste runt i den där psykadeliska hippiebussen och uppträdde med vår ”musik” på diverse ställen. Iklädda matchande kostymer av mossgrön sammet. INFÖR FOLK. Levande människor med ögon och öron! Oh. The. Humanity.

Jag skämdes något fruktansvärt. Minns att jag tänkte ungefär: "snälladödamigochsnällaspelaCommonpeoplepåminbegravning."

Värst av allt är ändå att jag vaknade innan jag fick chansen att smälla till den där rödhåriga skitungen.

Tell me why I don't like mondays.

Varför jag hatar måndagar? För att vi har foto hela dagen. Varför jag hatar foto? För att jag suger.

"Man kan förgylla en bajskorv men det kommer alltid att vara en bajskorv." Så sa min fotolärare en gång i ettan eller tvåan beträffande en bild jag satt och redigerade. Joråsåatteh.

Hur är det meningen att jag ska kunna (och vilja) prestera bra efter en sådan kommentar? Jag menar, bajskorv?! Så säger väl ingen normal människa? Förgudsskull.

You're so vain.

Jag har tänkt på det här många gånger förut och till och med skrivit en nördkrönika i ämnet men Anna säger det så mycket bättre än mig. Man gör bara inte en cover på Radiohead. Aldrig någonsin. Hädelse kallas det, nämligen. Jag kräver en offentlig ursäkt av Timo. Annars: ha det så kul i hiphop-hell.

Mårrissey.


Hej Moz. Jag hade nästan glömt bort hur mycket jag älskar dig. Förlåt. Det ska bli ändring! Från och med imorgon ska jag börja varje dag med att lyssna igenom Meat is murder och citera lite Wilde. Posera med påskliljor och sådant där. Ja! Bra flicka. Kommer till pophimlen (och inte till hiphop-hell eller nåt) när jag dör.

You're out of luck, you're out of time, get out of here.

Artur, vi lägger ner det här nu va? Det var ju bara dumt och förhastat.

Good night TV you're all made up.

Jag sitter framför ett ganska tomt Word-dokument och försöker författa ett A4 om Charles Darwin. Ett helt A4! Naturkunskaps-Jerry är galen. Så mycket finns det faktiskt inte att säga om honom. Det är så tråkigt att jag på allvar avlider lite.

Nämnvärt är dock att han gifte sig med sin kusin. Vad gör det för det naturliga urvalet liksom? Incestbarn.

Jag borde sova.

OMG it's alive!


Ni kommer att få stå ut med en hel del filmtolkningar med barbiedockor i huvudrollerna framöver. 10 down, 30 to go.

Stalk-update.

Äntligen, hallelujah, lite uppdatering från vår privata Olle Ljungström-stalker!

Enligt hennes uppgifter satt han ute i en brassestol i trädgården med en färgglad halsduk och tittade nöjt på när grannen klippte hans äppelträd. Jag och Ida pep fram ett "ÅÅÅÅÅÅÅHHHH!" till svar. I kör, kan tilläggas. Det spelar ingen roll vad den mannen gör. Han är och förblir bedårande. Näpen, nästan.

(Och "brassestol " är tydligen bondespråk för solstol. Som det dumma stadsbarn jag är trodde jag först att det rörde sig om en marijuana-stol eller något i den stilen, och blev lite orolig. Men det gjorde det alltså inte. Nåväl.)

I love my dog as much as I love you.


Har ni sett Hundtricket? Det är en jävla rip off. Jag tog en promenad idag med min hund Thom Yorkshireterrier i syfte att plocka upp lite killar. FUNKAR INTE. Den enda som kom fram och pratade med mig var en gammal farbror. Så ovärt.

The horror the horror.




Jag hade glömt bort hur fruktansvärt roligt det är att leka med dockor.
(Poltergeist, Exorcisten, The Shining.)

Space oddity.


Haha, jaa. Detta ska föreställa Kubricks 2001: a space odyssey. Sådär lagom amatörigt. Istället för en svart sten är det Kentboxen han sträcker sig efter. Jag har faktiskt varit väldigt duktig idag och jobbat med mitt fotoarbete i flera timmar. Utöver Space odyssey har jag gjort Exorcisten och The Shining! Bara 34 bilder kvar...Såatteh... (Jag är så död.)

Little by little.

Allrakäraste Janna utmanade mig.

Här är reglerna:
-Respond and rework. Answer the questions on your blog, replace one question you dislike with a question of your own invention; add a question of your own.
-Tag eight other un-tagged people.


Nuvarande besatthet?
Thom Yorke.

Vad har du på dig nu? 
Randig t-shirt. Very pop.

Tar du tupplurar?
Nej. Jag dricker kaffe och håller mig vaken.

Vem kramade du sist?
Storebror tror jag.

Vilka är de finaste orden du vet?
Vinyl. Popsnöre. Fanzine. (Och sånt där nördigt.)

Vad blir det till middag?
Pasta med räkor.

Vad var det sista du köpte?
Aluminiumfolie.

Vad lyssnar du på just nu?
Oasis. Trot eller ej. (Fast det blir inte långvarigt.)

Favoritväder?
Den tiden på våren då vi i klassen kan sitta ute på skolgården och äta glass i solskenet tills vi smälter bort i värmen (eller tills naturkunskapen börjar).

Vad skulle du döpa eventuella döttrar och söner?
Pojkar: Frank. Cecil. Didrik.
Flickor: Allis. Sen vet jag inte. Förhoppningsvis får jag bara en dotter.

Vilka är dina bästa redskap?
Ehh... räknas ipoden?

Säg något till den person som taggade dig.
Janna, du är nog typ vackrast i världen.

Favoritresemål?
London, baby!

Nämn några saker du inte kan vara utan?
Kaffe. Radiohead.

Vad skulle du vilja ha i dina händer just nu?
Nycklarna till min egen lägenhet i Stockholms Camden.

Om du förvandlades till en känd person av motsatt kön, vem skulle det vara?
Jarvis Cocker! Absolut.

Om du kunde åka varsomhelst i världen i en timme var skulle du åka?
Paris. Vackraste staden.

Vem skulle du vilja fastna i en hiss med?
Andres Lokko.

Favoritlukt?

Nybakat bröd.

Sedan skulle man visst hitta på en egen fråga om jag fattat allt rätt:

Om du hade en tidsmaskin, vilket årtionde skulle du besöka då?
60-talet. (Mods! Andy Warhol! Musiken!)

Jag utmanar: Ida. Anna. Team Oasis. Olof. Miss Decibel. Moa. Jakob. Desirée.

A space odyssey.

Att konstruera en rymddräkt i Ken-size av aluminiumfolie - inte det enklaste.

Time to take a break.

För. Mycket. Oasis.
Måste tvätta öronen.
Tvätta tvätta tvätta!
(Fortfarande inte helt ren!)

Artur, jag förstår inte hur du står ut. Men jag ska ge det ett nytt försök imorgon. Lovar.

Popnördar är vi allihopa.


Jag har blivit utmanad av Artur. Och vilken utmaning sedan! Jag (Team Blur) ska lyssna på Oasis och han (Team Oasis) ska lyssna på Blur. Tills öronen blöder! Hm. Vi ska "vidga våra vyer" som det heter. Det kan bli intressant. Intressant att se om jag överhuvudtaget överlever. Jag har redan halvt våndats igenom Definitely Maybe. Nu återstår bara... allt annat de gjort. Puh. Låt oss hoppas att jag inte vaknar upp med unibrow imorgon.

Brokeback.



Del tre av av mitt tolka-filmscener-fotoarbete. Idag: Brokeback mountain. Ganska misslyckade bilder. Jag vet inte. Jag var mest rädd hela tiden för att bli uppäten av fåren vars hage jag infiltrerat. Djur och jag går inte ihop. Ytterligare besvär dök upp när blond-Ken tappade ena benet och brunett-Ken vägrade sitta på sin häst. Nåväl. Jag lär inte få MVG i foto i alla fall.

A dreaded sunny day so I meet you at the cemetery gates.

En lapp på anslagstavlan innanför porten lyder: ”VAR VÄNLIG… RÖK INTE I TRAPPAN”. Vän av ordning strikes again. Jag river med tillfredställelsen hos en samhällets desertör pappret i mitten och lämnar således endast halva meddelandet kvar. En koncis uppmaning.

”VAR VÄNLIG.”

Känner mig lite som Jesus eller Karl Bertil Jonsson. Och ute är vädret så vackert att jag nästan går itu. Kära bleka Morrissey är alltid lika olycklig i min ipod, sjunger om Jeanne d'Arc och hennes walkman. Själv är jag barnsligt förtjust över att det är vår. Äntligen. Inget rör mig i ryggen just nu.

Är det där du eller är det någon som liknar dig nånstans?

Det bästa med Funny Games måste ändå vara att de två psychokillarna ser ut som Markus Krunegård respektive någon från Kent 1996.

Peter Jihde killed the radiostar.

Tro det eller ej, men jag dog inte. Det gick helt okej. Och det spelar ingen roll om jag rodnade och stakade mig, för som bästa Janna säger: det är pop. Och pop är ju himla charmigt. Temat för mitt tal var dessutom just pop. Hemskt passande.

I don't know why I feel so tongue-tied.

Okej. Så här är det: jag är inte född med talets gåva. Jag kan knappt föra ett vanligt samtal. Jag stammar, glömmer bort vad saker heter, glömmer bort vad jag vill framföra och framstår som en sällsynt socialt efterbliven scatterbrain.

Imorgon är inte min favoritdag.

För övrigt, istället för att skriva manus sitter jag här och funderar på om jag inte borde ändra mitt mellannamn från Cecilia till Cecil. Det har en viss klang. Josefin Cecil Lindberg. Ja? Jag ritar rävar också. Allt för att uppskjuta arbetet. Och för att jag gillar rävar, de är särdeles sympatiska.

(ScatterbrainScatterbrainScatterbrain.)

Just nu känns det inte jätteangeläget att hålla tal inför hela frickin nationen imorgon. Eller halva mp3 då, men det är nästan samma sak. Tänk så enkelt livet vore om man var stum. Av någon anledning känns det som att det inte skulle vara lika jobbigt att hålla tal på teckenspråk.

Fan fan fan. Om någon kommer hit och klipper av mina stämband nu så lovar jag att inte bli det minsta arg. Okej?

Don't be silly!



Åhh. Mina sillbilder blev helt förstörda. Jag fick tillbaka rullen idag och de är till min förskräckelse tagna för långt åt vänster. Sillen skulle vara i mitten ju. Så här såg det inte ut när jag fotade! Eller gjorde det det? Jag vet inte. Åhhhhhhh. Jag är helt värdo på storformatskameran.

Men nu har jag inte tid att beklaga mig längre för jag måste skriva ett tal till svenska B. Ett tal som ska hållas imorgon bitti. Det är fucky hurry uppy som gäller alltså. Jag tänkte prata lite om Idol och dess framodling av infrabeiga idioter som varken kan eller tillför någonting till samhället. Det kan bli kul!

She's in fashion.

Det är mycket Olle i media nu. Väldigt mycket. Jag klagar inte, men han är typ överallt. Och jag bah: "...redan?" Ni är så efter. Så hopplöst totalt efterblivna, det är vad ni är. Jag stog på Olles sida när ingan annan gjorde det! Jag är en sån jävla trendsetter. För första gången någonsin. Det känns rätt gött faktiskt.

(Jag är fortfarande på stalkhumör. Någon?)

Alla rävar kan ju inte vara rosa.

Ida är galen. Hon skriver en novell om en pojke som vill bli en rappande balettdansare. Billy Elliot gone helt knäpp. Hon kommer att bli något stort, den där. Jag är stolt över att ha henne som vän.

Och jag har kommit på vad jag vill göra i framtiden: jag vill skriva och illustrera barnböcker! Tror jag. Ta det inte på för stort allvar dock, imorgon kommer jag vilja bli något helt annat om jag känner mig rätt. Konstvetare eller astronaut typ. (Fast i själva verket vill jag ju bli Andres Lokko. Allt annat vore befängt.)

NEEEEJ!


Vad farao hände med vårvädret jag tyckte mig skymta imorse?

Fox in the snow.



"Hej jag ritar som en femåring." Jag ska i alla fall ha en räv när jag blir stor. (En som röker och dricker kaffe ja, hardcore.)

Entertain me.

Nya säsongen av Top Model verkar minst sagt lovande. Bland deltagarna i år finns bland annat en epileptiker, ett brännskadeoffer och en manic street preacher (även om en av dem redan åkt ut, men ändå). My god the drama!

Tics.

Det roligaste jag någonsin sett var en dokumentär om brittiska tonåringar med tourettes som skulle åka på ett läger tillsammans. Att ingen ansvarig vuxen ställde sig frågan "is this a good idea?" är ju beklagligt. Men desto roligare för oss tittare! Det som skulle ha blivit en trevlig helg där ungdomarna kunde bonda över sina gemensamma upplevelser och erfarenheter slutade som en enda stor hatfest. Aldrig tidigare har jag sett så många tårar och vredesutbrott och hört så många svordommar under så kort tid.

Det är intressant det där med tics. Jag tror inte att jag har några. Kanske möjligtvis att varje gång jag lyssnar på "She's dead" med Pulp måste jag också lyssna på "She's not dead" med Suede för att väga upp. Jag vet inte. Det är kanske inte riktigt lika spektakulärt som tjejen som ropade "BOMB!" varje gång hon besökte en flygplats.

Åh. Varför lider inte jag av några roliga sjukdomar? (Beverly Hills-beroende räknas inte. Det är inte det minsta roligt. Bara plågsamt.)

Good luck.

Jag har pluggat naturkunskap så gott som hela dagen utan att lära mig ett skit. Bra. Mest för att jag inte fattar något. Mest för att när jag inte fattar något så bestämmer jag mig för att det är påhittat. Vetenskap - bah! Jävla dravel. Smörja alltihop. Enda anledningen att det anses som "rätt" är för att ingen orkar kontrollera. Verkligen, orka. Vetenskapsmännen kan i princip lura i oss vad som helst. Så. Är. Det.

HangtheDJ.



Allt hårprat gjorde mig lite deppad över att mitt eget är så anskrämligt. Jag lider av kronisk bad hair day liksom. Det är värre än vad det ser ut. Mycket värre.

Nu ska jag se på Beverly Hills som jag totalfastnat för. Fan.

If you ever go lardy or go lame I will drop you straight away.

Jag har smalast musiksmak i världen. För tillfället lyssnar jag nästan uteslutande på skotskt 80- och 90-tal. Alternativt Bob Dylan (fast bara "Blonde on Blonde" då). Slå det.

Yes alltså.

Jag har världen bästa bok. Den heter Kamratposten årgång 1997. Den har allt. Hardy Nilsson-intervjuer (aaw, puttenutti) och tamagotchi-test! Wannadies-recessioner! Önskebilder på Papa Dee! Jumper på sommarturné! Hardcore i Småland! Jag saknar 90-talet. Nästan så att det gör ont. Vi visste inte hur bra vi hade det.


And that's a pretty nice haircut.

Anna! Jag tänkte att du skulle vara intresserad av detta.

Som det stora High Fidelity-fan jag är älskar jag att göra listor över allt möjligt. Idag tänkte jag bjuda på min Top Tio Popfrisyrer-lista! Med andra ord en lista över de musikerna jag tycker har snyggast hår. För allt handlar ju om yta. Yta yta yta! Det är det viktigaste som finns. Förväntar ni er Pink eller Tokio Hotel eller vadsjuttonniungdomarlyssnarpånuförtiden så kan ni gå härifrån med en gång.

1. Brett Anderson
”Och på den åttonde dagen skapade Gud Brett Andersons hår.” Sann historia, jag lovar!

2. Jonny Greenwood
Alla band har en Pretty Boy. Det är han som står lite i bakgrunden, spelar gitarr eller bas och är söt som socker. Och självklart har han fantastiskt hår. Suede hade Bernard Butler. Blur hade Alex James. Radiohead har Jonny. Utan dem och deras mörka hårmanar hade ingen av dem varit där de är idag.

3. Morrissey
Morrissey ser ju mest ut som James Dean korsat med en till åren kommen dam, egentligen. Elvisfrisyr, flygiga blusar och en fäbless för blomsterarrangemang. Men vi gillar’t. Moz can do no wrong.

4. Thom Yorke (The Bends-eran)
1995 var ett fantastiskt år. Smashing Pumpkins släppte Mellon Collie, en av mänsklighetens största bedrifter so far. Jarvis Cocker sjöng om Vanliga Människor och startade hela solglasögon-på-huvudet-trenden. Jag gick på dagis och levde loppan och någonstans på andra sidan havet vandrade Thom Yorke omkring och såg ut som Johnny Rotten.

5. Robert Smith
Att jag har en crush på Robban är ingen hemlighet. Att hans hår liknar mitt när jag kommer från duschen och inte har borstat det än tar jag bara som ett tecken på att vi hör ihop på ett djupt andligt (och hårigt) plan. OBS! Inte att förväxlas med Per Gessles Roxette-frisyr. *Rys*

6. Brian Molko
”You've got your mother in a whirl. She's not sure if you're a boy or a girl. Hey babe, your hair's alright. Hey babe, let's go out tonight.” Vore det inte för att Brian endast var två år gammal 1974 skulle Rebel Rebel mycket väl kunnat dedikeras till honom. Precis som David Bowie är Brian Molko ett eget kön. Och hans ständigt skiftande hårstil liknar inget jag sett förut.

7. Jarvis Cocker
Inte för att hans hår är så speciellt egentligen, utan mest bara för att han måste vara med på alla listor jag gör.

8. Brainpool
I ett avsnitt av Nilecity klär Killinggänget ut sig till Brainpoolpojkarna med söta små kostymer och pottfrisyrer. Under en lång tid levde jag under intrycket att det var så de såg ut på riktigt, och det var även min idealbild av hur ett popband BÖR se ut. Döm om min besvikelse när jag upptäckte att allt var en parant lögn och att Brainpoolarna i själva verket såg ut som helt vanliga människor med helt vanliga Svenssonfrisyrer. Oh the humanity... Likväl tycker jag att pottfrisyrerna som aldrig fanns platsar på listan ändå.

9. Beatles
Beatles. Behöver jag säga mer?

10. Henrik Berggren
Den där Henrik Berggren-luggen är inte att leka med! Även om det är det jag helst vill göra, heh...

Ha!

Nu minsann! När SVT visar filmer om sweet sweet Olle Ljungström och det visar sig att han inte alls är någon jättekonstig okänd snubbe som bara jag och Ida och typ två till i hela världen lyssnar på, DÅ kommer Rasmus krypande på alla fyra och ber om att få vara med när vi våldgästar sagda popstjärna. DÅ plötsligt tycker Rasmus att han är "skitcool". Här vänder vi tydligen kapporna efter vinden, ja. Men det kan han glömma! Olle är vår. Skaffa ett eget stalk!

Fast ska jag vara riktigt ärlig (och det borde jag väl ändå va) så är Rasmus den enda som vet precis var Olle bor, så... okej då. Man skulle till och med kunna dra det så långt som att vi behöver Rasmus. Men let’s not. Han får helt enkelt följa med för att vi i grund och botten är goda människor som inte vill beröva honom kanske-en-gång-i-livet-chansen att på nära håll beundra geniet&guden vi kallar Solle Brunnström.

På ett villkor dock: inget jävla tågprat! Nej, nej, här ska pratas om livet, kärleken och kaffe och cigaretter och vårt gemensamma hat för ståuppare och folkpartister (vi vill förinta sådana som er).

(Shit. Jag måste snart ge Olle en egen kategori...)

Life is never dull in your dreams.


Jag kommer sakna att vara ledig på tisdagar. Höjdpunkt of the week ju. Idag gick jag upp lagom till Beverly Hills och stekte hamburgare till frukost. Annars har jag mestadels sovit hela dagen. Jag är riktigt bra på det. Faktiskt.

RSS 2.0