Le kontaktannons.

Människan är ett flockdjur och trivs egentligen inte ensam. Men andra ord: det där med kärlek låter eftertraktansvärt. Jag vill ju också förstå vad Lionel Richie sjunger om. Med detta i åtanke har jag snickrat ihop en liten kontaktannons! Värt ett försök, right?

SÖKES: Fredrik Strage eller någon som ser ut som Fredrik Strage.
FINNES: Gubbsjuk popnörd.

(De som inte passar in på beskrivningen göra sig icke något besvär tack. Jag tänker inte sänka mina krav bara för att resten av världen inte kan leva upp till dem!)

Bonjour tristesse.


Kände mig lite uttråkad samt urtråkig så jag bestämde mig för att göra slag i saken och färga håret lila. Så oortodoxt av mig! Vad tror jag att jag är, rejvare?

Som om.

Igår natt var det för omväxlings skull inte lådvins-läppjande grannar som höll mig vaken. Det var full storm ute och jag trodde nästan för ett ögonblick att fönstren skulle blåsa sönder. Det var helt omöjligt att somna. För att fördriva tiden läste jag mammas gamla exemplar av Bonjour tristesse och hatade den. Fattade inte alls grejen. Jag skulle också kunna skriva romaner om jag bodde i Paris och det faktiskt hände saker.

Bigmouth.

Fyllkajorna i lägenheten under skrålade i kapp natten lång till Boten Anna och andra härliga dängor jag trodde mig ha lyckats förtränga.

De gör ofta så, de små liven.

Jag vaknade outvilad, outsövd och med en helt ny mördarlusta.

Dressed as a woman with horrible hair.

Jag är så förkyld att jag dör. Det finns en övervägande risk att jag kvävs av mitt eget snor eller så. Det är mycket illa med andra ord. Och till på köpet vaknade jag imorse med en fullt naturlig syntlugg. Picture that.

Nu väntar ungefär två timmars homoerotik. En förlorad värld på DVD! Yes alltså! En kaffe på det och dagen är gjord.


Morr.

Idag fyller Moz år! Lilla gubben.
Och till råga på allt har vi en dejt om exakt en månad.
Wo to the hoo!

No mum, I'm not coming in for my fucking tea.

Hemma. Allergisk. Barrikerad i mitt rum med skolarbeten och koffein. Ont i hjärnan. Trött.

Men som tur är finns Peep Show att underhålla mig i min misär. Sedan jag hittade Jeremys ehh... "låt" från första säsongen på youtube har jag lyssnat på den så många gånger att jag börjar tycka att den är... bra? Faktiskt! Jag har alltid haft en öm punkt för The Prodigy och annat dåligt så det kanske inte är så konstigt.

Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra utan brittisk TV. Har du inte sett Peep Show ännu kan du skratta dig lycklig som har den upplevelsen kvar. Ditt as.

Oh. My. God.

När vi ändå pratar om Damon.



Vägen till eternal happiness:
  • Titta på den här angenäma videon.
  • Pausa efter två minuter och sexton sekunder.
  • Gör mental bild.
  • Plocka fram denna mentala bild varje gång du känner dig nere.
  • Skratta tills du dör.
Never fails.

Dishes.

Vår diskmaskin är trasig så idag fick jag handdiska för första gången sedan hemkunskapen i nian. Easy peasy, tänkte jag. HA. Två timmar senare när en goddamn sjö uppstått från ingenstans på köksgolvet och jag säkerligen utvecklat fem olika sorters cancer efter inhalering av alla kemikalier konstaterade jag detta: att diska är bullshit! När jag blir stor och har flyttat in i mitt popharem får Jarvis fixa disken medan jag sitter i badet med Damon. Lätt.


Parklife.

Men hopplösa torsdagar kan bara bli bättre när man kommer hem och har fått ett fint brev av en fin popnörd i värmland! Nu är jag glad igen. Jag ska författa ett svar så fort jag hittar lämpligt papper. Och en penna. (Herregud. Det här är 2000-talet, jag har inte använt papper och penna sedan jag låg i mammas mage, ungefär.)

Åh, jag har en brevvän (och en till på gång). Jag är så retro!

It looks like it's curtains for you.

Jag lämnade lektionen och gick hem. Vi lekte lekar och jag kände att det inte var särskilt britpop. Så jag gick. När jag ställs inför ett val brukar jag ofta ställa mig frågan "är det här något som en Jarvis skulle göra?". Lekar? Nej.

Torsdagar är inte bra.

(Fråga mig inte hur mdk-provet gick. Ni skulle bara våga.)

Don't push your luck.

Kommer ni ihåg hur nervös jag var när jag skulle hålla tal i svenskan för ett tag sedan? Sådär så att jag funderade på att rymma till typ Sollebrunn och gömma mig där och aldrig någonsin återvända till civilisationen igen. Ni minns.

Jag fick MVG!

Vet inte hur. Jag minns inte ens att jag höll ett tal för jag var så nervös att jag förträngde det medan det hände.

Kanske vänder allt nu! Kanske makterna äntligen är på min sida. Kanske får jag MVG i allt. Kanske jag inte alls kommer tvingas att bli parkbänkare när jag blir stor. Kanske slutar världen göra Beckfilmer. Kanske Brett Anderson låter håret växa ut igen. Kanske till och med morgondagens monsterprov i mediekommunikation går bra!

Antagligen inte, dock.

I can only disappoint you.


Jag ser tydligen ut som Hagnesta hill idag, och känner mig ungefär som Different class.

Jag hörde ett illavarslande rykte som totalt förstörde min lediga dag. Ett rykte som sade att Aqua ville ha in alla bilder till foto c-kursen idag. That means alla femtioelvamiljoner bilder. Idag. Herre jisses. Hejdå bra fotobetyg, hejdå. Se you in the next life.

(Och skolans skrivare och jag är en helt annan historia.)

Top fem: yrken jag skulle döda för.

1. Amerikansk singer/songwriter på 70-talet.
2. Andres Lokko.
3. Glamourös snusktant som skriver snuskromaner.
4. Tamburinspelare i Belle and Sebastian.
5. Jobba i bokaffär i Notting Hill.

Min syo var inte road.

Lloyd, I'm ready to be heartbroken.





Jag får aldrig paket på posten. Aldrig. Jag får knappt någon post överhuvudtaget. Visst, emellanåt ramlar det ner en efterlängtad Sonic i brevinkastet, men det är allt. Idag, however, dunsade det till rejält i hallen när brevbäraren lämnade av dagens last med räkningar och Ellos-reklam. Med hjärtat i halsgropen skuttade jag ut för att se vad det kunde vara.

Ett paket! Ett paket! Ett stort paket! Till mig! Oh, you shouldn't have! LALALALA jag är ett barn på julafton!

... Förutom att det inte alls var till mig. Det var till mamma. Döm om min besvikelse när jag insåg att det inte var mina fingrar som fick äran att slita upp det och pipa "ååååååhhhhhh!".

För åh, vilket fint paket det var! Det var en vän till mamma som hade skickat ett foto av Lloyd Cole som han själv tagit back in the days på 80-talet och sedan fått signerat åt henne. OCH RAMAT IN! Jag dog. Jag vill också ha en brevkompis som skickar fina saker!

(Det har jag inte. Det gör mig ytterst tungsint. Därav stackars Josefin dränker sina sorger i kaffe och Sylvia Plath-bilderna.)

Mini.



Det här är så satans fantastiskt. (Eller varför inte det här?)
Jacques Dutronc, mina damer och herrar.
In the words of Thom Yorke: I wish it was the sixties.

I may be paranoid but not an android.

Jag är, liksom min far, hypokondriker. Big time. Det ligger i släkten. Jag är väl medveten om det. Jag tror alltid att jag är sjuk. Inbillar mig och håller på. Det är nämligen sånt som hypokondriker gör. Jag vet.

Men det innebär INTE att jag inte har svininfluensan!

Sick.

Jag vet inte om det var dubbelavsnittet av Beverly Hills som utspelade sig på ett jävla nöjesfält eller om det är en släng av svininfluensan - men jag mår riktigt illa.

There's too much caffeine in your blood stream.


Alingsås var inte vänligt idag så jag stannade hemma med Morrissey.
Ibland får man lov att göra det.
(Speciellt molntäckta måndagar.)

I fought in a war and I left my friends behind me.

Jag har gjort en förfärlig upptäckt: Jag älskar krigsfilmer. Vapen, blod, död! Älskar!

What went wrong egentligen? Jag har alltid varit en otroligt pacifistisk människa och gillar inte våld över huvud taget. (Så länge det inte är regisserat av Tarantino.) Men åh, Apocalypse now, Full metal jacket, jag dreglar. ÅH.

Detta kan mycket väl vara mitt guilty pleasure.

SOLLE BRUNNSTRÖM!


Hej morgon.


Hej smink.


Hej helt onödig pose.


Hej Lorensbergsteatern.





HEJ OLLE LJUNGSTRÖM!
Herregud. Så bäst.

I'll use you and I'll confuse you.

Jag såg på Velvet Goldmine häromdan. Och, för att uttrycka mig odramatiskt, jag dog.

Som musiknörd av rang finns det två filmer jag alltid håller nära hjärtat: High Fidelity och Velvet Goldmine. Den ena handlar om dom som lyssnar på musik och den andra om dom som skapar den. Båda filmerna är helt överjordiskt skitbra, men då den sistnämnda har Ewan McGregor i rollistan får den nog anses som lite, lite bättre.

Nu till mitt egentliga syfte med detta inlägg. I soundtracket till Velvet Goldmine finns ett antal fenomenala Roxy Music-covers som framförs av en fiktiv musikgrupp med Radioheads Thom Yorke vid rodret. Jag har personligen aldrig varit något större fan av covers, men gosse, Thoms version av 1972 års Ladytron försätter mig i tyngre trans än den där Magic Bullet-reklamen.

Dödssyndar jag om jag påstår att Thom Yorke gör Roxy Music bättre än Roxy Music? Är jag månntro fördövad av min kärlek till Radiohead eller ligger det något i det? Här nedan finns två versioner av Ladytron, först Thoms från Velvet Goldmine och sedan orginalet med Roxy Music. You be the judge.

(Jag har förresten lagt alla planer om att gifta mig med Thom på is sedan nyheten om Jarvis Cockers skilsmässa nådde Brogården. Prioritering är A och O.)




Sing along with the common people.

"Direktörernas bonussystem är faktiskt ganska lika min blindtarm som jag tog bort för ett par veckor sedan: De är onödiga, smärtsamma och borde opereras bort snarast möjligt."

ÅÅH.
Jag är kär i Lasse Ohly. ♥

RSS 2.0