Snygga 70-talsmän. Eller: allt var bättre förr.


1. Den trots-ful-mustasch-snygga:





2. Den nonchalantsnygga:





3. Den hippiesnygga:




Am I talking too fast or are you just playing dumb?

Det där med att höra en låt, tro sig veta precis vad de sjunger och sedan kolla upp texten bara för att upptäcka att man haft alldeles fel är bland det sorgligaste som finns. Joy Divisions Disorder t.ex. trodde jag var ett sorts gay-anthem. Men det var det ju inte! (Jag trodde kanske inte att Ian Curtis var gay eller så, men det är ju allmänt känt att popstjärnor är något ambivalenta över sin sexualitet.)

Vad jag trodde Ian Curtis sjunger:

I've been waiting for a guy to come and take me by the hand / Could these sensations make me feel the pleasures of another man?


Vad Ian Curtis faktiskt sjunger:

I've been waiting for a guide to come and take me by the hand / Could these sensations make me feel the pleasures of a normal man?

Breaks my heart.


We suck young blood.

Anna, du är inte den enda som inte fattar dealen med all vampyrfiktion som överkonsumeras i helt groteska mängder. Jag är verkligen inte alls med på noterna. Och då är det främst Twilightserien jag tänker på. Jag menar really? REALLY? Inte nog med att den, eh, suger,  kvinnan som skrivit böckerna är dessutom mormon och vad jag hört, abortmotståndare.

Nuff. Said.

Och om det nu trots allt måste vampyrtrånas så är det Billy Corgan som Nosferatu som gäller. Gör om, gör rätt!

I want to leave, you will not miss me.

För er som inte redan vet så ska jag alltså flytta till England. Inte London, men nästan. Tillfälligt eller långvarigt, det vet jag inte än, men det spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag SKA dit! Och det snart! Det har aldrig funnits ett mer passande tillfälle att citera Damon Albarn: WOHOOO!

Storm & trängtan. Eller: konsten att få allt att låta pretentiöst.

Jag vaknar alltid för sent. Dricker kaffe. Tittar ut genom fönstret. Vyn bjuder på bingohallen och Länsförsäkringar och däremellan en frisörsalong för äldre damer. Det regnar. Alltid. (Den doft jag hatar mest av allt efter skolans vegetariska lasange: sommarregn mot varm asfalt.)
En dag ska jag måla en tavla av utsikten från vårt fönster och döpa den till Är det här allt? Sedan ser jag på Sjunde himlen. Varje morgon. Jätteviktigt. Kristna familjevärderingar, ohyes. Sedan kräks jag.

(Nej det här är inte allt. Det här är ingenting.)

Det här är bara skarven. Mellan det gamla och det nya. För. I januari går jag ombord på ett flygplan. Och det vette tusan om jag någonsin kommer hem igen.

 


I wanna be, wanna be, wanna be Jarvis Cocker.


Säg att mina glasögon är för stora and your face I will smash.

I'm back!

YES ALLTSÅ!

Nu har vi internet hemma! Jag känner mig hel igen.

Nu ska jag spotifya ihjäl mig.

Ett himmelskt sätt att dö.

Efter en snabb googling av vår vän Morrissey får man fram en bild av denna fantastiska människa, liggandes på golvet halvt begravd av Oscar Wilde-böcker. Som om han försökt plocka ner ett specifikt exemplar ur bokhyllan och därigenom utlöst ett lavinartat bokras som blivit den arme popskaldens död. Krossad av det han älskar mest.

PRECIS SÅ vill jag dö. Precis så. Alternativt Suede-skivor.




(Fortfarande inget bredband hemma. All iTunes and no Spotify gör mig väldigt ledsen.)

God help the girl.

Vi har för tillfället inget internet hemma. När abstinensen väl lagt sig är det rätt skönt faktiskt. Trevligt att göra analoga saker som omväxling. Det enda jag riktigt saknar är Spotify. Idag, t.ex., när jag vaknade led jag av allvarliga Dress up in you-cravings och självklart är The Life Pursuit den enda skivan med Belle and Sebastian som jag INTE har. Då dog jag nästan.

Men annars är allt fantastiskt. Hej så länge!

RSS 2.0