Inget är logiiiiiiskt.

Just nu lyssnar jag på en skiva som säger sig innehålla "mod classics" men alla artister är amerikanska!??????!!?!?!?!?!

What is this I don't even.

Så trött så trött så trött. Godnatt världen.

It's like Sophie's choice!

Jag blev precis hemskickad från jobbet efter klagomål från kunder.
De bah "Hon är äcklig! Vi vill inte ha henne här!"
Och jag bah "Ursäkta men det är inte mitt fel att jag har typ tretusen ton snor som vill ut."

Nu står jag inför ett dilemma. Imorgon kväll går världens nyårsfest av stapeln på puben. Alla kommer vara där och jag vill inte missa det för allt i världen. Men. Jag är ju så sjuk att jag knappt kan stå upp. (Idag dog jag nästan av att bära ut disk till köket.) Jag vill verkligen vara där, vill vill vill, men jag kommer inte klara av att jobba. Det finns faktiskt en risk att jag avlider.

Meeeen jag vill inte missa festen!1!!!!!11!

Buuuhuuu.

VAD GÖRA?

Ice water for blood.

Alltså. Varje gång jag skriver om hur mycket jag jobbar hela tiden förväntar jag mig att ni ska svara saker i stil med Åååhhhh gud stackars liten! Vad jobbigt du verkar ha det! Kämpa på!!!!!!

Men icke.

Kalla och hjärtlösa är ni.

When your legs are black and blue it's time to take a holiday.

Igår fyllde min pojkvän år. Det är nog det bästa med honom, att han fyller år så nära jul. För då behöver jag bara ge honom presenter en gång om året.

Jag är fortfarande väldigt sjuk. Jag tror att det är för att jag bara jobbar hela tiden (seriöst, sju dagar i veckan) och aldrig har tid att sova ordentligt. (Och nej, jag får inte sjukskriva mig.) Men nu har jag i alla fall bokat en "semester" till Sverige. Så att mamma kan få ta hand om mig lite. I mars åker jag!


Jag har feber och det kanske är dödligt, och dessutom ser mitt hår förjävligt ut, tyck synd om mig-pose.

Det perfekta brottet.

Så himla typiskt Andy att lämna smutsig disk i köket och sedan lämna landet. Arrgh.

If you dance for much very longer you'll be known as the boy who's always dancing.




Alltså, mitt liv. Antingen är jag på jobbet och sliter arslet av mig - eller på Blackbirds och dansar mig sönder och samman. Det är allt jag gör. Min kropp mår inte bra.

Inte mitt psyke heller, just nu. Bevis: i förrgår dansade jag glatt till Boten Anna.

Jag behöver vila. Gud, vad jag behöver vila.

If you need me I'll be in bed. (Lögn. I'll be på jobbet. Sliting my arsle off.)

So this is christmas.

I vanliga fall gör jag inte jul (I'm jewish, såatteh) och därför är jag alltid superdeppig i december månad. Men i år var det faktiskt helt drägligt. I och för sig jobbade jag hela julafton (07:00 till 23:30, det är tungt att ha två jobb) och dessutom var det julfest med karaoke på jobb nr 2. Lidandet var stort. Innan jag gick fick jag julklappar av världensbästachef. Bland annat fick jag en flaska vin. Så vuxet.

Efter the longest arbetsdag in the history gick jag till Blackbirds och dansade sönder mitt knä. Inte så vuxet.

Idag har jag spenderat hela dagen halvsovandes på Pumpkins mammas soffa. Drottningen höll tal på tv följt av Jim Carrey som The Grinch vilket ledde till en hel del otäcka drömmar. Sedan åt vi middag och sådär. Engelsk julmat är ett skämt. De äter precis samma sak på jul som de gör varje söndag (sunday roast). Men man fick smällkarameller med presenter i och papp-kronor att ha på huvudet, barnkalas-style. Extremt vuxet.

För övrigt fick jag världens bästa julklapp men den får ni se en annan dag för nu måste jag gå och lägga mig så att jag kan gå upp i ottan och jobba. HEJ!

Bläh.

Hej julafton! Jag började dagen med att jobba nio timmar på mitt ena jobb (och hatade chefen Tony the pony mer än någonsin). Nu ska jag jobba resten av kvällen på mitt andra jobb. Hoho.

God jul, vänner!

Complete Madness.

Tips: har ni planer på att sova, drick inte trehundra redbulls innan ni går och lägger er. Jag fick lära mig det the hard way. Jag har nu varit vaken i ett och ett halvt dygn.

Men vilken kväll det var! Blackbirds må vara cheap and trashy men jag älskar det. Det är det bästa stället i hela världen och dj:en gick Jakob Hellman på mig och bah "var har du varit i hela mitt liv eller under hela min kväll?" och jag önskade sjuttio Madnesslåtar och sedan stal jag Aqua-bartenderns hatt (och tappade bort den) och dansade med alla inne på puben och i dj:båset och på borden och hela vägen hem.

Nu ska jag sova. I en vecka.

A whiter shade of trash.

När min vän Anna var här på besök reagerade hon väldigt starkt över att en kille jag känner har en Manchester united-tatuering. På riktigt. Det gjorde mig uppmärksam på faktumet att jag själv inte skänkt det en tanke. Fotbollstatueringar är oerhört white trash. Hur kunde det helt omärkt gå förbi mitt medvetande?

Så länge jag kan minnas har jag hyst en stark kärlek för brittisk underklass. Det kan vara min sjukligt anglofila mammas fel. Eller det kan vara Jarvis Cockers fel. Jag vet inte. Men att flytta till England och frottera mig med the Common People har alltid varit en dröm. (Jag vill egentligen inte vara en del av det. Bara en utomstående iaktagare. Call me Louies Theroux, baby.)

Jag kommer ihåg en gång när jag var relativt nyinflyttad här och allt fortfarande var nytt och spännade och jag fick skjuts av Manchester united-killen och hans mamma - och båda två rökte i bilen. De satt och fimpade genom varsitt fönster. Jag var lyrisk. De röker. I BILEN! Gudars skymning! Så barockt.

Nu har jag bott i England i snart ett år. Min fascination för underklassen har inte direkt minskat. Däremot har jag blivit avtrubbad. Umgås man med nittonåriga tvåbarnsföräldrar som suttit i fängelse och knarkar blir man det. Hemskt avtrubbad. Lever man i aphuset tillräckligt länge känner man inte inte längre hur det luktar. Jag har sett mänskligheten från alla dess fulaste sidor och inget förvånar mig längre. Tolvåringar i tracksuits som rullar joints bakom videobutiken? Så himla passé.

Jag saknar mig själv när jag var blåögd. Nu är jag bara blaserad.

Dagens.

Dagens bästa: Jag såg Rupert Grint. ÄNTLIGEN. Alla vet ju att det var för hans skull som jag flyttade hit.

Dagens sämsta: Det blev inga lussekatter. Jag är alldeles för rädd för vår Sylvia Plath-ugn.

Dagens mittimellan: Jag åt paj istället.

Lucia.

DET ÄR JU LUCIA IDAG VAFAN. Lussekatter! Jag måste baka! Vad heter saffran på engelska? Hjälp.

Jag försökte förklara för min pojkvän om Luciatåg och "star boys" och hur klassens invandrarbarn alltid får vara pepparkaksgubbar men han fattade, som Håkan Hellström skulle sagt, ingentiiiiiing och jag lämnade huset i frustration.

I stan bestämde jag mig för att köpa ett julkort till mina morföräldrar som inte sett röken av mig på ett år. I greeting card-butiken fanns det en hel hylla tillägnad kort "from mum and dad to the dogs." Man bah va. Ibland saknar jag Sverige. Det är så normalt.

It really doesn't matter at all.



You're my picture on the wall.

HEJ!



Idag var det tvättdag på Assholes avenue. Märks det?


Jag har även påbörjat ett popstjärne-kollage på väggen. För jag är fjorton, ja.

VAD HAR NI GJORT IDAG?

If I could have a second skin I'd probably dress up in you.







Från och med nu är mitt enda mål i livet att se ut som Francoise Hardy.
And they told me I had no ambitions!

Töm ditt rum på tonårstankar nu.

Huset är fullt av folk ikväll och jag känner mig mer ensam än någonsin. Lyssnar på Kent.
Igår såg jag ett par foppatofflor.

Det känns som 2008 all over again.

Och jag gillar det inte.

Jag är kär.



My fake plastic love.

Jag var väldigt pretto som barn och avstod gärna från diverse trender som cirkulerade på skolgårdarna i slutet av 90-talet. "Om alla i klassen gillar detta måste det vara dåligt eftersom alla i klassen är kompletta idioter" resonerade jag. Och i många fall (Aaron Carter, Spice girls-kort, finger-skateboards) hade jag rätt.

Men det fanns en trendpryl som jag inte avstod från frivilligt. Tamagotchin. Alla hade en utom jag. Verkligen ALLA. Och jag ville. Så gärna. Jag gjorde till och med en egen "tamagotchi" av en träbit som jag ritade knappar och en skärm på (hej miffo-tjej) men den blev beslagtagen av en uppenbarligen blind mattant som trodde den var riktig. Jag hämtade aldrig ut den igen eftersom, ja, det var ju bara en träbit och det kändes ju lite onödigt. Så var det med det.

I alla fall. Vad jag vill säga var:
JAG VILL HA EN TAMAGOTCHI. FORTFARANDE. VILL VILL VILL!


Ge mig!!!!!!

I've been ever so sad for a very long time.

And why? Ni är sinnessjukt dåliga på att kommentera. Bland annat.
Jag ser ju att ni läser (även om jag inte förstår varför.)

Nu ska jag till jobbet och slava för under minimilön. Hurra!

RSS 2.0