Wake up boo.

Anna är här! Vi har precis vaknat och solen skiner. Dagens uppdrag: gå till Tesco och handla Mars (ni vet chokladbiten) i flytande form. Jag älskar England.

Kick-ass.

Jag fyller år idag och borde rimligtvis hitta på något festligt. Men jag är så himla sjuk och trött att det känns jobbigt nog att ta sig ner för trappan för att hämta en kopp te. Därför tänker jag stanna till sängs ikväll och läsa någon av serieböckerna jag fick av bror min med posten imorses.

Så himla typiskt honom att ge mig serieböcker.
(Fast jag är ju liksom smyg-nörd och smyg-gillar serieböcker.)
Jag saknar min bror.

Imorgon kommer Anna hit. Då tänker jag vara frisk! På torsdag åker vi till London och härjar. Det kommer bli legendariskt.

Not so fun thursday.

Idag är en historisk dag. Det är torsdag och jag tänker stanna hemma ikväll. Wow. Jag vet. Inget klubbande (det är jättekoolt att säga att man "klubbar" när det bara finns en enda klubb i hela stan), inget dancing, inget romancing. Andy tyckte att jag skulle stanna hemma och ta hand om min förkylning istället och då blir det så och därmed basta. Inga "shut up you're not my real dad"-argument biter på Farbror Andy.

Suck.

Nåväl. Vad är väl en kväll på Blackbirds.

Dom som försvann.

Och vad pratade Andres om? Jo. Utlandssvenskar. Mer specifikt: vi som flytt till Regnland. Håhåjaja. Du och jag, Andres. Du och jag.

Dear stranger.

Anförtrodde just gasmätarmannen mina bekymmer i tron om att han var Andy. Heh. Bra start på dagen, yes!
Nu: missa för guds skull inte Andres Lokkos sommarprat i P1!

När jag ändå är på klagohumör.

En annan grej va:

Jag HATAR, hatarhatarhatar, hur vårt hus har blivit nån slags hangout för stans ungdomar. Inte våra vänner, utan helt random kids i moppeåldern. Hur hände detta? Varför? Har de ingen annanstans att vara? AARRGH. Det är som att komma hem till en jävla fritidsgård varje kväll.

"Andy, vafan är det för BARN som sitter i vår trädgård?"
"Just some local kids."


Just some local kids. Toppen. Let me just fetch the broom.

Klagovisa.

Ibland önskar jag att jag bodde ensam. Eller att mina roomies, främst Andy, inte hade så satans omfattande sociala liv. Att det liksom inte står femton polacker och häckar i hallen varje gång jag kommer från duschen (och kanske att mitt hår inte såg ut som Robert Smiths när det är blött.) Eller att tidigare nämnda polacker inte klampade in i mitt rum i tid och otid i tron om att det är toan. Sådana småsaker bara.



(FastegentligenkommerjagsaknaAndyochhansjävlavännernärhanflyttar.)

Muriel's wedding.

Idag är jag dödligt sjuk (seriöst, jag hostar värre än Andy, och han röker typ femtusen cigg om dan) och har därför stannat i sängen och kollat på film hela dagen. Det är liksom okej om man är så stackars som jag är idag. Bland annat såg jag på en av mina absoluta favoritfilmer, Muriels bröllop.

Muriel, porträtterad av Toni Collette, är en töntig miffotjej som gillar Abba och drömmer om att få gifta sig. För övrigt har hon en alldeles fantastiskt white-trashig familj (som kokar te i mikron, hallå!). Och finns det något jag uppskattar mer än hopplösa outsiders så är det white trash! Yes alltså.









Och så är hon ju hiskeligt söt också.

Blablabla. Se den!

Vilken böna!



Ida fann sin dolda talang. Att se ut som Mr Bean. Väldigt övertygande. Jag är som ni ser mycket avis. Värsta partytricket ju.

Onsdag: Around the corner in Soho och sånt.







Shopping på Carnaby street. Egentligen hatar jag att gå i affärer, finns inget värre. Jag blir alldeles grinig och kinkig efter typ tio minuter.





Vi åt på en mexikansk restaurang som spelade Bob Dylan.





Dekadensen är hård i Soho. Jag gillar't.



On the train back to Hertford. Vi var hatt-buddies.

Imorgon åker Ida hem till Sverige och jag återgår till att bo ensam med tre grisiga pojkar. Sorg.

Fredag: Camden & Portobello.






















Torsdag.






Vi vandrade runt i metropolen som är Hertford. Kollade in det bristfälliga fashion-utbudet samt drack milkshake. Det har öppnat en milkshakebutik i stan. De har cirka en miljon knäppa smaker, typ popcorn. Loves it.



Vi hängde hemma i trädgården.


Och läste om burning loins.



Ida hade torsdagiga örhängen.


Jag vet inte om det var litteraturen vi förtärde eller om det helt enkelt var den gassande solen (i England?!) men efter ett tag blev det alldeles för hett där ute och vi var tvugna att gå in och svalka oss.


Sedan var det dags för Blackbirds, men en viss Pumpkin tog hundra år på sig. Vi fick tålmodigt vänta.



Vi hann starta ett band och ta tretusen skivomslag innan vi äntligen kom iväg till puben. Men dit tog jag inte kameran med mig.

Alltså.



Ölgodis. ÖLGODIS? Ja. Ölgodis. Knäpp-England.

RSS 2.0