You started getting fatter three weeks after I left you.


I samma veva som jag gjorde slut med mitt ex slutade jag använda min gamla telefon, detta eftersom jag fick ta över Andys gamla (med tillhörande nummer). VECKOR senare frågar någon mig något om mitt ex och jag inser att jag inte har pratat med honom sedan vi gjorde slut. VARFÖR HAR HAN INTE RINGT? tänker jag och blir riktigt upprörd. Sedan. AH. Jag har inte gett honom mitt nya nummer. That's why. Och eftersom pojken bor i en annan stad och inte har facebook (!) så har det alltså inte funnits någon möjlighet för honom att kontakta mig. Alls. Detta får mig att framstå som lite av en bitch, sett från hans sida. Speciellt med tanke på att det sista jag sa till honom innan jag bytte nummer var: "Jamen självklart kan vi träffas och prata om det! Absolut. Ring mig bara."

Hehehe.

Nåväl. Igår fick jag ett brev av honom. Ett långt gnälligt brev som jag inte direkt vill gå in närmare på. MEN. I sagda brev berättar han, bara helt nonchalant i förbifarten sådär, att han haft Jarvis Cocker som kund på sitt jobb.

Vänta lite.

JARVIS COCKER? Jarvis Fucking Jesus Christ Cocker? Som jag älskar och avgudar och dyrkar och älskar och älskar och very much vill ligga med eller åtminstone sitta mitt emot och dricka te med? Japp. Den Jarvisen.

Vad för jobb det rör sig om? Ingen aning. Det brydde han sig inte om att skriva, men vi får väl anta att det handlar om restaurang/affärsjobb och inte typ street walking (även om det hade varit sjukt coolt). I alla fall gjorde detta mig väldigt arg. Vad är det för jävla sätt? Springa runt och träffa mina idoler EFTER att vi gjort slut! Vad har han för rätt att göra så? Han gillade aldrig ens Pulp! Jävla... Jävla pjatt!

(Yes. Pjatt. I'm bringing the fyrtiotals-slang back.)

Nu ska jag fortsätta sura. Take it away, Jarvo:


I am the girl who stays home and does the dishes.






Jag hatar att få brev av människor som träffat Jarvis Cocker trots att de inte alls förtjänar att träffa Jarvis Cocker. Varför träffar aldrig jag Jarvis Cocker? Jag förtjänar det mest av alla.
Nu tänker jag ta ut mina aggressioner på disken. Kanske råka slå sönder ännu en av Andys Nalle Puh-muggar.


I will love you mount foreverest.

Jag: - I love you.
Pumpkin: - I love you more.
Jag: - I love you morer.
Pumpkin: - I love you morest.
Jag: - I love you morrissey.

Och så vidare.

Inte konstigt att alla vill strypa oss.

Man, you are square.





Dagens utstyrsel & dagens låt.

Killing of a flash boy.

Jag hade världens bästa dag igår. Jag åkte till London och träffade min vän Paul. Vi promenerade längs Brick lane, kikade på en utställning av Billy Childish och, framförallt, vi såg Suede på Royal Albert hall.

These new puritans förbandande kan vara det mest infrabeiga jag någonsin genomlevt. Det finns tydligen något som heter att vara FÖR artsy. Who knew! Suede, däremot, de var underbara. Setlisten var nästan alldeles perfekt (tre låtar från Head music är tre låtar för mycket) och jag konstaterade med ohejdbar glädje att nittiotals-Brett är back in business! Det var poplugg och röv-vickande för hela slanten. Shaking obscene like a killing machine, baby! Vilken fröjd.

Men vackrast av allt var slutet av Pantomime horse, en av de mest emotionellt utmattande låtarna de har i sin repertoar, när Brett intog semi-fosterställning på golvet och blev liggande, som om hans egen fåfänga sparkat honom i magen. Så väldigt... Brettentiöst. Men ändå, som jag sa till Paul, hade jag ett hjärta skulle jag gråta.

You can only go so far for womankind.

Just det. Imorgon åker jag till London och ser Suede. Om de spelar Breakdown kan jag dö som en mycket lycklig kvinna.


Dude, you used to be cool.

Såg trailern för den nya Lasse Hallström-filmen, Dear John.

Eeeeeehhhhhhhhhhhhh.

Typ så.

Think pink.

Jag hade tydligen lovat att visa bilder från vårt hus. Men det är så jävla äckligt just nu (tänk Trainspotting) så ni får nöja er med bilder på mitt rum. Tills vi har städat resten av huset.

Och sanerat det.

Jah. Here goes!





Som ni ser så är det väldigt... rosa.

Think green.

Idag firas St Patricks day. Eftersom jag är inbillat pseudo-irländsk är jag otroligt pepp på detta! Varenda pub i stan bjuder på Guiness och traditionell irländsk musik som som som... Ehh. U2? My Bloody Valentine? Boyzone? Jag har ingen aning faktiskt. Ska bli väldigt spännande! Nu tänker jag ge mig ut bland mina fräkniga landsmän och riktigt omfamna min rödlätta complexion och mitt dåliga ölsinne. Vi hörs!


Konsten att vara diskret.

En av de lite mindre seriösa anledningarna till att jag valde just Hertford framför alla andra engelska städer är att det råkar vara the home town of Rupert Grint. Alltså den rödhåriga killen i Harry Potter-filmerna. Hittills har jag inte sett honom en enda gång, men ryktet säger att han ibland kan skådas köra runt i en orange bil.

Låt oss stanna och begrunda detta. Orange? Japp, ORANGE. Ron Weasley kör en orange bil. Tillåt mig skratta ihjäl mig.

Orange. Så himla rejv. Jag dör.

The rollercoaster ride.

Idag var jag på bio i chav-nästet Stevenage och såg Män som hatar kvinnor (tusen år efter alla andra, jag vet jag vet). Det var ovant att se svensk film med engelska subtitles. Något annat som var ovant är att man här i England kan beställa både kaffe och mat på bion. Knäääääppt.

När jag kom hem var jag glad.
Sedan var jag ledsen.
Sedan var jag arg.
Sedan försökte Pumpkin trösta mig och jag högg honom med en bläckpenna.
Sedan var jag glad igen.

Alltså, åh. Ge mig ett P, ge mig ett M, ge mig ett S. Ge mig en pistol.

Men filmen var bra i alla fall.

A million budgies couldn't keep me away from you.

Idag har jag och Pumpkin varit Foxholes Avenue's mest irriterande par i en hel månad. Fast om the landlord frågar så är vi bara vänner, precis som hyreskontraktet förmanar. Katoliker är vi, dessutom. Bara två katolska vänner. Allt enligt rätt och lag. Men över till vad som verkligen är viktigt:

VAR I ENGLAND KAN MAN FÅ TAG PÅ SALTLAKRITS?

Jag dör.

Baby get your head screwed on.

Spännande saker som hänt ("spännande" är i det här fallet en definitionsfråga):

England har blivit kallt. Inget mer kaffe i solen. Ååååååhhhhhh. Jag säger som Morrissey; Jesus, do you hate me? Eller vad är problemet liksom. På grund av detta väldigt ovälkomna lågtryck har jag barrikaderat mig i huset med varm choklad och Project Runway.

Jag har bondat lite med roommate nr 3. I vanliga fall är han nästan aldrig här, men idag sprang vi på varandra i köket. Han berättade att han fyller trettiotre... eh, jag menar tjugosex, såklart, på måndag. Jag såg skamlöst till att inbjuda mig själv till festen jag tänker tvinga honom att ordna. House party! Woho!

Min musiksmak har blivit alldeles skev. Jag växlar mellan att lyssna på Prodigy och Cat Stevens. Har jag helt tappat konceptet? Ja. Ja, det har jag.

Why, oh why would I wanna be anywhere else?

Lycka är att vi numera kan dricka vårt kaffe i trädgården. I solskenet. Eller ja. Pumpkin dricker ju förstås te och inte kaffe. Jävla engelsman.

Get off of my cloud.

Det har hänt igen. Jag och världensbästaroomie blev utslängda från Wetherspoons. Den här gången för att vi inte hade legitimation med oss. Kul för Pumpkin (som oh by the way är hans riktiga namn) som faktiskt är snart tjugotreochetthalvt.

Men on the bright side så är Wetherspoons ett skitställe ändå.

High on diesel and gasoline, psycho for drum machine.

Och vips så var det Fun Thursday igen! Tiden går fort när man, eh, inte gör något alls.




Näradödenupplevelse#1.

Häromdagen trodde jag att jag skulle dö. Jag kunde nämligen känna hur mitt hjärta slutade slå. Bara pang bom sådär. Heart attack! Heart attack! gick jag runt och skrek. Mina roomies tog det med ett väldigt lugn. Drick ditt te och håll käft, typ. Sedan återgick de till att diskutera bilar och sport. Åååhhh män.

Blabla.

Gå till parken och mata änderna med fishandchips-chips. Det är ungefär så mycket action som pågår i mitt liv just nu. Så då vet ni liksom.

RSS 2.0