Nähäpp.

Ingen vill leka när jag kommer till Sverige. Så älskad jag känner mig.

På Blackbirds igår såg vi ännu en Napoleon Dynamite-lookalike. En till! Så sjukt. Var kommer de ifrån?

When life gives you lemons.




Jag fick en gratis citron från kebab-shoppen igårkväll.
Jag minns inte varför, men jag minns att jag var jättestolt.
Att det liksom var kvällens höjdpunkt. Att jag skröt om det inför främlingar.
Att jag till och med tyckte att det var större än Tesco Disco.
Jah. Kul att man är lättroad i alla fall.

Stuff.




Ovärd dag.
Om en vecka åker jag till Sverige.
Vem vill leka?

Det där var fina dar.

Eftersom min kamera har gått i ide just nu blev det inget fotande i helgen för min del.
Istället snor jag lite eminenta bilder från den lika eminenta Julia!

Flickorna anlände till England på fredag kväll och världens bästa Dave hämtade dem i sin taxi. Eftersom de kom så sent hann vi inte med så mycket, bara en tur till Blackbirds. Alla där älskade mina fina vänner, precis som jag förutspått. Kanske lite för mycket till och med.


Lördag morgon gjorde vi oss redo för att ta tåget in till London! Ida datanördar sig och jag sminkar mig. Heh.


Ida har världens tuffaste kamera. En analog liten sak som man fäller ut ur en väska. Ballt. Och som före detta medieelever har vi... absolut ingen aning om hur den fungerar.


Det var tänkt att vi skulle göra lite allt möjligt i London, men i stort sett hela dagen gick åt till att vandra upp och ner längs Portobello road. Ida köpte massvis av väskor (typ två). Vi andra retade henne för det. Sen åt vi cupcakes.


Sedan blev vi trötta och kollapsade i en park.


The Obligatorisk Gruppbild! Jag, Pumpkin, Julia och Ida.


Pumpan och jag.

Det var väldigt fint. Och helt sjukt varmt. Sen tog dagen slut och när vi vandrade till bussen såg vi detta:


Precis efter att vi pratat om "Tesco Disco" (som inte finns på riktigt utan bara är något vi hittat på) så går vi förbi den här skylten som utlovar - just det - TESCO DISCO! It blew our minds.

På söndagen var jag plötsligt jätteförkyld och låg hemma och ville dö medans Ida och Julia levde rövare i London. Inte kul. Måndagen däremot. Den var bäst. Det var nämligen då den legendariska fetingpicknicken ägde rum! Jag lovar, den kommer stå med i historieböckerna i framtiden. Vänta bara.


Vi total-länsade Tesco på mat. Vi köpte allt. Inkluderat en High School Musical-tårta.


Bäst.


Julia blev kär i fåglarna. Jag och Ida tyckte mest att de var äckliga.


Vi hade det så himla mysigt och fint och trevligt och och och åh. Tänk om alla dagar kunde vara så.


Vi hann med ett besök i Mr Simms Olde Sweet Shoppe också. Finaste affären i hela Hertford. Sen var det dessvärre dags för fröknarna att resa hem till Sverige igen. Nu känns det så himla tomt och tråkigt här. Vad ska jag göra med allt utrymme i sängen t.ex? Aahh.

Talk about an awesome weekend.

Fröknarna Ida och Julia berikade mig med ett besök i helgen! Vi har:
vandrat runt i London
köpt trehundra väskor, minst
åkt med en evighetsbuss
räknat Tescos
slappat i parker
dansat på Blackbirds
slagits om täcket
lyssnat på Savage Garden
haft världens fetaste picknick
jagat sorkar
och nästan viktigast av allt:
ätit High School Musical-tårta!
Typ världens bästa helg med andra ord.

Hot hot hot!

Det är så varmt. Det är FÖR varmt. Jag och Ginger Spice försökte steka ägg på brunnslocket i trädgården som hade blivit ungefär tretusen grader i solen. Det blev ingen stilig omelett, bara kladd. Men ändå. Det är fortfarande för varmt. Ungefär så att jag dör. Så varmt. Det trodde jag aldrig om Regnland.

I love life.

Jimcat är här. Det är så fint. Hela familjen samlad.
Dessutom har en halv rabarberpaj magiskt uppenbarat sig framför mig.
Och som icing on the cake kommer två fina vänner hit på fredag!
Livet är himla fint ibland alltså.

Och!
Alldeles i skrivande stund dyker uncle Andy upp med jordgubbar!
Åh. Vad jag är bortskämd.

Längtan, alltid denna längtan.



Jag må vara ensam i hela världen om detta, men GUD vad jag saknar Beverly hills.
Längtan skala 3:1, som Jocke Berg skulle sagt.
Eller nä. Ha skulle sagt vad fan är fel på dig, människa?
Men ändå. Jag saknar ihjäl mig.
Att youtuba Brandons åttakantiga solglasögon hjälper lite dock.

Lovechild.

WOAH!
Jag såg just Johannes Brost och Hugh Grants kärleksbarn på Tesco.
Jajemän.
Komplett med Hughs nittiotalshår och Johannes åldrade parkbänksalkishy.
Det var obehagligare än det låter.
Vad gör du här? Du har en bokaffär i Notting Hill att sköta! ville jag skrika.
Och en båt att... vara på.
Äsch. Jag har aldrig sett Rederiet.

I alla fall. Detta går till straight till arkivet!
Vissa samlar på frimärken, andra på Star wars-prylar.
Jag samlar på lookalikes.

The boy done wrong again.

Banandy är på en dejt.
Han hade på sig sina Matrix-solglasögon när han gick, trots att solen inte visat sig på säkert en vecka och regnet öser ner utanför fönstret.
Det plus en skinnjacka. Han såg ut som the Fonz och Neos kärleksbarn. Fast flintskallig.
The Fonz och Neos kärleksbarn blandat med Mark Levengood.
Jag sa you look great! och gjorde tummen upp.
Hehe.
Nu väntar jag bara på att han ska komma hem så att jag kan vara sådär jättelillasystrig och fråga saker som är du kääääär? och did you kiss heeeeer?
Jag känner på mig att det kommer bli en bra dag.

White light/White heat.




Sunday, sunday, here again in tidy attire.

Dagen spenderades hemma hos Pumpkins mamma och hennes karl, Dave the copper.
Sunday roast, fotboll och Eastenders.
Jag älskar England.

You are the party that makes me feel my age.

Igårkväll förvandlades vårt hus till en enda stor fjortisfest. Med riktiga fjortonåringar!
God knows where they came from, ingen hade bjudit in dem. Helt plötsligt var de bara här.
Okej
, tänkte vi, is this a good idea...? Yeah, yeah. It probably is.
Med facit i hand: Nej, det var det inte.

En tjock tjej som hade en major crush på Pumpkins kompis och som alla hatade innerligt sprang runt och flashade sin bh och dramaqueenade sig omvartannat. När hon fick klart för sig att ingen ville ha henne där började hon gråta och gjorde ett flertal falska sortier innan vi ringde hennes mamma som kom och hämtade henne.

Med det problemet ur världen kunde vi slappna av och lyckades ha det riktigt trevligt.
I typ två minuter.
Sedan bankade ytterligare en mamma på vår dörr och ville ha tillbaka sin dotter. I detta fallet en söt liten tjej med nattsvart hår och alldeles för mycket smink.
Mamman var övertygad om att vår intention var att droga och våldta henne.
Vi bah URSÄKTA?
Men hon ville inte ge sig utan fortsatte skrika på oss tills hela kvarteret var vaket och vi sa MEN TA DIN JÄVLA UNGE MED DIG VI BRYR OSS INTE.
Trots det envisades hon med att stanna och bråka lite till. Så himla tröttsamt.

Alltså. Åh.

Från och med nu är det SÅ artonårsgräns i vårt hus. Barn suger.

RSS 2.0