Honeyiwantyou.

Igårkväll. Puben. Jarvis. Nästan ett nervöst sammanbrott från min sida. Dean lekte wingman. Jag gömde mig mest ute i köket. Very moget. Men det gick ju bra till slut ändå. Efter jobbet sprang jag nämligen in i Jarvis och hans vänner igen på en klubb nånstans. Lite modigare den här gången. Kanske lite fullare också.

Det är på riktigt nu. Och det är sjukt läskigt.

Gold.

Blev raggad på av sångaren i Spandau Ballet ikväll. I kid you not. Första riktiga real life popstjärnan ever som köpt drinkar åt mig. Koolt. "You have a very nice bum" sa han. Dessa charmerande engelsmän va.

Tålamod is the name of the game.

Du kan få vem du vill, säger Dean.
Och det är ju sant.
Vem jag vill förutom just den jag vill.

Självklart är han inte gay. He's just not that into me. Och det är helt okej. Så. Nu går vi vidare med våra liv. Låtsas som ingenting. Fortsätter ragga på den sjuttonåriga diskplockarpojken.

Eller så lugnar vi ner oss lite och inser att man inte kan få allting nu nu nu på en gång. These things take time, som Morrissey en gång skaldade. Tålamod är hjärtats bästa vän. Tack och adjö.

Min gaydar är uppenbarligen trasig såatteh.

Sprang in i Jarvis och hans hunk-kompis någonstans mellan Ware och Hertford imorse. Han var vacker och jag såg ut som skabb. Såklart. De var ute och joggade. Tillsammans. Så sött.

Kom på en grej. Tänk om han spelar för andra laget. Han bor trots allt med tre andra killar. Tänk om det jag uppfattat som old school engelskhet i själva verket bara är gayighet (faktiskt svårt att skilja på!)

Nåväl. VEM VET.

Jisses. Vilken otroligt ospännande följetong detta har blivit.

Man lär sig något nytt varje dag.

Sen när jobbar jag på en gaybar?!?!?!?!?!

Nothing is gonna be alright but thank you anyway.

Men varje gång vi ses på riktigt förstör jag allt genom att vara ett retard. Man blir inte kär i retards. End of story.

På kärleksfronten intet nytt.

Vi smsar hela tiden och han kallar mig saker som Sweetheart och Swetness.
Men man vet ju aldrig.
MAN VET JU ALDRIG MED DE DÄR JÄVLA BRITTERNA.

I just wore my trench coat and stayed out every single night.

Sprang in i Mr. Trettioettmenbetersigsomtjugoett på Decos i helgen. Dåligt dåligt. Hånglade lite. Dåligt. Alltså, bra hångel men dålig vana. Mycket dålig. Sprang även in i den blinda mannen som skällde ut mig på stan för ett år sedan. Tänkte ”shit! Hoppas han inte känner igen mig” och sen ”... Aaa, just det... Han är blind” så jag passade på att fälla krokben för honom innan jag gick. Allt som allt, en helt okej kväll.

HUR MÅR NI KÄRA BLOGGLÄSARE? Ni är så dc-dåliga på att höra av er.

Interlude.



Jag ser så himla trött ut. Jag ÄR trött. Livet är tröttsamt, det är det. Jag har i alla fall bokat hemresa i sommar. Två veckor i Alinge texas. Kan bli kul. Kan bli gräsligt. Jag längtar!

Allt är bra.

Självklart är det bara jag som är fånig och patetisk och tror att alla hatar mig om jag inte får dygnetrunt-uppmärksamhet. Allt är bra mellan oss. Såklart. Mitt hjärta är fortfarande intakt. Såklart. Bara lite repigt här och där. Men sånt hör väl till? All is good. Såklartsåklartsåklart.

Unloveable.

Han säger att jag ser bra ut. Och enligt en bekräftad källa är jag en bra kyssare. Alltså är det min personlighet det är fel på. Såklart. Message received loud and clear.

Så skönt! Att det inte var allvarligare än så.

Nä, skämt åsido. Jag ska bli celibat.

Waredelöst.

Jag tar långa promenader eftersom jag inte har något bättre att göra. Idag hamnade jag i Ware. (Where? Ware!) Så himla vädelöst. Vad gör man i Ware liksom?

Jag undrar hur lång tid det tar att gå till London.

Skulle nog prova om det inte fanns en risk att bli knivskuren på vägen.

Om vi ska vara smärtsamt ärliga.

Jarviskavajen var bortrest hela helgen. Jag var förkrossad. Blev alldeles för full och stötte på den sjuttonåriga diskplockaren (jag måste sluta dricka på jobbet.) Livet kändes totalt meningslöst när det fanns noll chans att han han han bara han skulle komma in genom dörren och vara sådär vacker och perfekt och prata med mig över bardisken och vara sådär nästan äckligt brittiskt charmig och Hugh Grantig och se mig i ögonen och le sådär fint. Så jag blev full. Jättemycket full.

”Ssschooo what's it like being seventeen?? You're vvvery cute, just like that Bieber kid... Do you have a gurlfriend?”


Jag måste verkligen sluta dricka på jobbet.

Chavy Charlie smsade: ”so wot r ur plans for tonite babe? X”
Jag svarade: ”Stonehouse baby!!!”

...Och gick till Blackbirds. Om det är något jag inte behöver just nu är det mer Charliedrama. Livet är svårt nog som det är. Svårast av allt är att inse att Jarviskavajen inte alls bryr sig om mig. Annars skulle han väl höra av sig? Sjukt DC av honom annars. Jag får nog gifta mig med Charlie ändå. Such is life (avskyvärt.)


Grejer vi kan konstatera efter helgen som varit:

  • Jag blev kanske lite för full på jobbet (och raggade kanske lite på den sjuttonåriga diskplockaren.)
  • Ida har trubbel skrivet över hela ansiktet.
  • Det är inte speciellt uppskattat att lova att man ska möta någon i stan men gå hem och sova istället.
  • Ibland krävs det bara att man odlar ett skägg.
  • Drottningen klär i gult.
  • Det ser inte bra ut att knäppa upp åttaåriga flickors byxor på toaletten. Även om man bara försöker vara hjälpsam.
  • Ingen springer ner för hela Ware road fortare än en kärlekskrank skotte.
  • Dikter på rim är så DC det kan bli.
  • Jarviskavajen does not care for me. Att jag kan se hans hus från min plats bakom baren på jobbet gör inte saken bättre.
  • Blackbirds är så svårt att hålla sig borta från.
  • Män med nordliga dialekter är så svåra att hålla sig borta från.
  • Alla i Hertford heter Paul.
  • Alla i Brighton heter Tom.
  • När Will börjar fläta mitt hår han han druckit för mycket. Dags att gå hem.

RSS 2.0